Kladda bör man, annars…

Jag tillhör inte den kategori småbarnsföräldrar som läser en massa artiklar, böcker, webbforum etc för att skaffa mig kunskap om hur mina barn fungerar. Jag tänker att med en god portion sunt förnuft och lite uppfattningsförmåga kommer man långt. Att man dessutom får höra en massa om utvecklingsfaser, normalt beteende vs mindre normalt beteende etc vare sig man vill det eller inte då man omger sig med barn och tillhörande föräldrar gör ju sitt till förstås. En sak som jag har fått lära mig (och egentligen helst hade levt glatt ovetandes om) är att barn måste få kladda. Det är tydligen något alldeles speciellt med kladd och varje god förälder ser till att barnet får utföra denna basala, primitiva handling för att barnet ska utvecklas till en sedermera väl fungerande individ i vårt samhälle. Här har jag stött på patrull, för är det något jag inte klarar av så är det kladd. Jag kan leva med damm (tur är väl det, annars skulle jag fått flytta för länge sedan), grus på hallgolvet, hundhår i soffan (fast all hundvistelse i denna möbel är strängt förbjuden), hårstrån i handfatet och på duschgolvet, skitiga fönster, obäddade sängar och med ett golv som man inte ser parketten på eftersom det är täckt av allehanda barnleksaker. Men jag klarar inte av kladd. Jag mår illa av kladd, jag får myror i benen av kladd, jag får faktiskt klåda över hela kroppen av kladd.

Mina barn får stå ut med en mamma som torkar deras fingrar så fort de fått minsta tillstymmelse till mat på händerna. De får redan i tidig ålder vänja sig vid avbrott i matningen för att städa av en kladdig mun. Skedar som i en och samma rörelse såväl utfodrar som renskrapar mungipor och haka är vardagsmat för  Amanda och Felice. Jag fixar inte kladd, det bara är så. Då jag sitter i offentliga miljöer och ser småbarnsföräldrar låta sin småttingar äta med hela kroppen och kladda söndermosad biffstroganoff med ris över IKEAs vita plaststolar med tillhörande bord så vill jag bara springa fram och dela med mig av mina servetter. Men de ser så nöjda ut och är så tillfreds med lille Williams sätt att sprida morotspuré som en gloria omkring sig. “Hur roligt skulle det vara för Maja om jag hela tiden lade mig i?”. De har säkert rätt, jag kan bara inte förmå mig att låta mina tjejer vara normala i det avseendet och jag hoppas och ber att det inte stör dem i deras utveckling. För övrigt verkar Amanda ha ärvt mina antikladdgener eftersom hon så fort hon får något som helst kladd på händerna håller ut dem från kroppen med spretande fingrar och utbrister “Jag är klaaaaddig!”. För inte är det väl min kladdfria uppfostran som har påverkat henne…?

Jag fick en gång höra en hemsk historia av en annan småbarnsförälder som handlar om just detta med kladd. Hennes mor arbetade i en hotellreception och in på hotellet kom en välklädd herre med portfölj och frågade om han fick använda toaletten. En stund senare kom han ut, lika prydlig som då han gick in. Strax därefter går städerskan inte ont anande in på toaletten för en sedvanlig kontroll och möts av bajs, bajs och bajs. Överallt! På handfat, väggar, golv har portföljmannen kladdat sin avföring. Fy F-N vad äckligt! Föräldern som berättade detta menade på att det kanske var en kladdfri barndom som orsakat denna psykiska störning. *ryser*

Tur att barnen har en pappa också…