Kan Du vissla, Amanda?

Senaste tiden har Amanda tjatat och tjatat om att vi ska lära henne att vissla. Hon försöker och försöker och blir lika besviken varenda gång det bara “blåser” då hon gör precis som vi visar henne. Tills häromdagen då det plötsligt kom fram ett ynkligt litet “pfiiip” då hon formade munnen till ett litet O och blåste. Hon sken upp som solen själv och skuttade runt alldeles vild av lycka. “Mamma, jag KUNDE! Mamma, LYSSNA!”. Ynkligt var namnet, men ja nog är det ett litet vissel alltid. Hon har dock långt kvar innan hon visslar med i proffsligan…

Igår då vi kom till dagis så sprang hon liksom alltid före in på avdelningen, glad att få träffa sina vänner. Men kanske var hon lite extra glad just denna morgon. Måndag, tänkte jag. Uppdämt kompisbehov efter helgens dagisbrist. Så fort hon kom in i kapprummet så skrek hon på sin bästa kompis och bad denna lyssna på henne. Och så formade hon munnen till det lilla O:et och blåste. Kompisen visade noll och inget intresse till en början, hon deklarerade mest att hon ville vara ifred och leka själv med några grodor som tydligen är väldigt populära. Amanda lät sig dock inte nedslås utan påkallade åter uppmärksamhet och med mössan på sned och jackan fortfarande knäppt så fick hon fram ett litet ynkligt vissel. Kompisen stirrade med ett fånigt uttryck på min stolta lilla dotter och visslade sedan till ett präktigt vissel och log därefter triumfatoriskt. Som det stack till i mammahjärtat. Där kom Amanda alldeles glad och lycklig över sitt nyinlärda visslande och allt hon får är en kompis som istället för att berömma visar var skåpet ska stå. Tur att Amanda inte är lika känslig som sin mamma (än…).