Att skiljas är att dö en smula

Vi har fått riktigt tråkiga nyheter. Amandas älskade Masken kommer snart inte att vara detsamma längre. I fredags slutade hennes ena fröken, Marie, då hon väntar en liten flicka inom kort. Jag pustade ändå ut lite, det var i alla fall inte hennes favoritfröken, Gunilla, som skulle sluta. Säg den lycka som varar för evigt. Det första som mötte mig då jag steg in på Masken igår var en stor lapp där Gunilla deklarerade att hon kommer att sluta på förskolan efter semestern, vilken börjar nästa vecka. Jag kunde knappt tro att det var sant, hur ska Amanda klara sig nu? Gunilla är hennes stora idol i livet, hon pratar ofta om henne och hon följer henne som en hund under dagarna. Gunilla brukar kalla henne för sitt lilla plåster. Det har varit dagar då jag kommit för att hämta henne då alla andra barnen varit ute förutom Amanda. Hon har istället varit inne och hjälpt Gunilla med det ena och det andra. Hon avgudar Gunilla, och nu ska alltså denna sluta. Varför var jag ju tvungen att fråga (observera att det var helt utan anklagelse i rösten). Svaret blev att hon ville prova något annat ett tag, vad vet hon inte än. Detta brukar vara ett uppenbart tecken på att något inte står rätt till, annars brukar man få andra svar. Det är min erfarenhet i alla fall. Både jag och Sean tycker att hon ändrats ganska mycket till sitt sätt sista tiden och kanske är det något som har hänt som påverkat henne till detta beslut. Jättetråkigt är det i alla fall. Ja, jättetråkigt räcker faktiskt inte för att beskriva detta. Det är en smärre katastrof. Inom loppet av två veckor så slutar båda Amandas fröknar.

För många barn kanske detta inte är något större problem. Men Amanda är inte som många barn. Hon är en mycket kärleksfull liten tjej, men hon har lite svårt med nya personer. Det tar lång tid för henne att lära sig att lita på någon till 100% och hon är ofta mycket avvaktande initialt. Gunilla tog hon till sig på en gång, sannolikt för att det behövdes en trygghet då mamma och pappa försvann och lämnade henne på Masken första gångerna. Marie har gått bra hon med, men bara som reserv då Gunilla inte varit där. En ny pedagog, Jenny, började i april. Hon har alltså varit där över en månad, men Amanda är större delen av tiden helt ignorant mot henne och hakar på Gunilla istället. Om en vecka kommer Jenny att vara den enda som är kvar. Stackars, stackars Amanda.

Och det är faktiskt inte slut på eländet här. Nästa veckan börjar nämligen överskolningen av de äldre barnen på Masken till Fjärilen, storbarnsavdelningen. Så utöver att två pedagoger slutar så försvinner även sju av hennes kompisar.

Som människa på planeten jorden så utsätts vi alla för möten och avsked. De flesta av oss dagligen. Ibland är det ett alldeles kort och till synes oviktigt möte med kassörskan på ICA, ibland handlar det om långa relationer som får ett slut. Avsked är oftast jobbiga, oavsett om det varit en alltigenom lycklig relation eller ej. Men avsked är oundvikligt. Jag kunde bara önska att Amanda slapp dessa tunga avsked i sådan ung ålder. Att hon kunde få vara ett litet, litet barn en stund till. Att Gunilla skulle vara kvar på Masken under den tid som Amanda har kvar där innan det är dags för storbarnsavdelning och nya fröknar. Jag vill kunna linda in henne i bomull ett tag så att hon får leva i en värld där inga människor försvinner, utan där alla leker tillsammans för alltid. Där inga förändringar sker, där allt är som det alltid varit. Tids nog knackar verkligheten på i alla fall. Men måste den visa sitt fula tryne då man bara är två år gammal?