En glad Midsommar, ett lätt kaotiskt dop och another day in paradise

Detta blir ett helt fotofritt blogginlägg trots att de senaste dagarna förstås inneburit fantastiska möjligheter till fotografering. Dock ligger alla bilder antingen på mitt minneskort som jag inte hittar för stunden eller på annan persons minneskort som just nu inte befinner sig i huset. Tro det eller ej, men jag är faktiskt helt ensam hemma i den grå trävillan! OK, sanning med modifikation. Mitt lilla vitaminpiller Felice ligger och sussar sött i soffan, fiskarna simmar runt, runt och sköldpaddorna traskar omkring och letar maskrosblad (som jag förstås borde ha plockat åt dem idag, ska åtgärda detta snarast efter avslutad blogg). Dock är alla engelsmän, inklusive nysvensken och dennes tillika min dotter, utflugna en stund. De ville visst se lite vatten och har därmed begett sig mot Dalarö. Eftersom grävkillen lovat att avsluta dräneringsarbetet idag (lite "småpet", Ni vet) så såg jag min chans till en ursäkt att stanna hemma. Givetvis måste detta arbete övervakas och eftersom jag är "queen of the garden" så tog jag på mig det ansvaret. Så nu sitter jag med en kopp kaffe och lyssnar till grävskopans ljuva toner i trädgården. Det finns kanske en liten chans i universum att han blir klar idag, det är ju trots allt 11 timmar kvar tills det är imorgon. Vi får se, vi får se.

Var börjar jag? Midsommarafton kanske. Eftersom solen faktiskt sken, dock från en något molnig himmel, så beslutade vi oss för att dra ut gamlingarna på lite traditionellt midsommarfirande i Tyresta by. Vi packade in ungar, hundar och hembryggt kaffe (inget äppelvin) i bilen strax efter lunch. Vi hann ca 50 meter då de första regndropparna landade på vindrutan. Mormor åkte i min bil och ville nog att jag skulle ta en sväng runt kvarteret och därefter åka hem igen. Men icke. Har man lovat Amanda att det är kalas och satt på henne finklänningen, då är det kalas som gäller. Framme i Tyresta by spöregnade det. Vi satt kvar i bilen, mormor föreslog åter hemresa men jag stod fast vid att det skulle dansas kring en stor, blomsterprydd påle innan jag återvände till Kolartorp. Efter en stunds väntan i bilen så slutade regndropparna att falla och vi kunde faktiskt packa oss ur bilen. Solen sken plötsligt från en i alla fall lindrigt blå himmel och vi masade oss sakta fram till Midsommarstången. Sista utsmyckningen pågick för fullt och vi kom i tid för att se den vackra skapelsen resas mot skyn. Nu var det dax för dans. Amanda älskar att dansa och sjunga så det här skulle nog bli skoj. Men det är förstås, är man två år gammal så vill man inte hålla främmande folk i handen. Vi fick helt enkelt bilda en miniring, Amanda och jag (de andra vägrade dansa), och dansa för oss själva. Men det gjorde vi galant! Vi tvättade kläder, koack-ack-ackade, spelade fioliloliolej och skuttade. Ganska snart blev dock himlen oroväckande mörkgrå och vi skyndande till bilen. Klokt beslut eftersom himlen strax därefter öppnade sig. Picknicken intogs istället hemma i soffan, men lika gott var det.

Strax efter klockan 01:00 hördes glada röster och bildörrar som stängdes: omgång nummer två av britter hade anlänt. Sean hade väntat uppe på dem, så jag avstod från att agera välkomstkommitté och somnade istället om. Felice skrämde mig rejält under natten. Hon hade en våldsam hosta och plötsligt hördes ett välbekant kräkljud. Halvt sovande vände jag mig mot henne och skulle kolla att hon inte kräkt ner hela sängen. Hon var då alldeles slapp och konstig och jag fick panik. Jag skakade och ruskade henne och efter en kort stund (som förstås kändes som en halv evighet och där massor med hemska tankar hunnit infinna sig) kom hon till sig. Hon måste ha hostat så att hon tappade luften. Fy vad rädd jag blev. Jag vågade knappt somna igen och lade henne på mitt bröst så att jag kunde känna att hon andades. Hon var mest nöjd med att få sova så nära och mysigt.

Morgonen kom och med grus i ögonen klev familjen Douglas-Göransson upp ur sängen. Nja, Amanda vet nog knappt vad grus i ögonen är, eftersom hon aldrig är trött... Då jag skulle duka fram lite frukost kom nästa överraskning: min paj som jag gjort dagen innan och som jag skulle äta till middag även denna dag hade krympt under natten. Skafferimöss? Knappast. Oförskämda (jag väljer inte orden med stor omsorg längre) gäster som inte har vett att fråga innan de äter upp min mat. Ja, ja, det fanns fortfarande tillräckligt med paj till min middag.

Klockan 10:30 satte vi fart mot Kungsängen. Mamma och Björn var nere i Klockargården och dukade och vi hjälptes åt att fixa inför dopfikat. Därefter en snabb sväng till Brunna för ombyte och allmän tillfixning. Strax före 13 var vi åter i Klockargården och lade sista fingret på några småsaker. Jag knatade över till kyrkan och lade lite blommor på dopfunten. Prästen syntes inte till någonstans. Jag var ganska nyfiken på hur denna stjärna såg ut. Jag hade pratat med henne i telefon ett par dagar innan och jag kan väl säga att jag inte fått något vidare värst positivt intryck av henne. Hon undrade om önskemål angående psalmer och jag sade vilka två jag skulle vilja ha. Jaha, men det gick nog inte enligt prällen. Hmmm, varför inte? Jo, nu var det ju så att en annan familj också skulle döpa sitt barn på Midsommardagen och de kanske inte ville ha dessa psalmer. Jag fick bita mig i tungan hårt för att inte ifrågasätta varför ingen informerat oss om att en annan familj bokat in sig på samma dag (vi bokade först). Jag frågade vad det var för en familj, men det visste inte Guds tjänare. Inget namn, inget kön på barnet, ingen aning om vilka psalmer den familjen önskade, men de ville nog i alla fall inte ha de psalmer jag föreslagit (?). I alla fall inte den ena (som jag för övrigt fick upprepa numret på tre gånger under vårt fyra minuter långa samtal). Jag undrade hur hon kunde veta det då hon inte talat med dem och fick till svar att många ville sjunga traditionella psalmer (jag hade valt en ur ett tillägg till psalmboken, vilkens existens prällen inte verkade känna till eftersom hon informerade mig om att någon psalm 928 inte fanns i psalmboken och undrade var jag hittat den... Blocket, tänkte jag svara men gav istället den riktiga förklaringen). Jag hasplade irriterat ur mig att det nog beror på personernas ålder. Folk i 30-års åldern är oftast inte så haj på psalmer som folk i exempelvis 70-års åldern. Och folk i 70-års ålder döper oftast inte så många barn. Kunde jag inte tänka mig "Tryggare kan ingen vara"? Jag struntar i vilket, blev mitt svar. Då vi lade på så kände jag att jag nog struntade fullkomligt i alltihop, men för Felice kan det ju vara kul om även ett visst engagemang läggs ner på hennes dop eftersom jag engagerade mig väldigt i Amandas.

Strax innan klockan 13:30 så slog det mig att vi inte hade utsett en fotograf. Vid Amandas dop så fotade ju Camilla och vi satte henne längst fram för att få så bra bilder som möjligt. Hon tog jättemånga, verkligen jättefina bilder som vi är så glada att vi har. Men vem skulle fota nu? Patrik, tänkte jag. Han har en bra kamera och är duktig på att fota. Bad Björn ta en plats åt honom längst fram. Men var var han? Som sista ekipage anlände han med familj, men utan kamera... Sarah kläckte då idén att låta honom fota med deras kamera vilket fick bli lösningen. Det ska bli spännande att se bilderna. Hur som så är vi tacksamma att det finns några bilder till hennes album framöver (Becky fotade också men någon hade visst lekt lite med inställningarna så alla bilder är suddiga...). Tack för hjälpen, Patrik!
Prällen återfanns tillsammans med det andra barnet som skulle döpas. Denna lille krabat hade blå band på klänningen vilket gjorde att någon form av identitet skapades. Senare fick vi veta att han heter Love Nicklas (kul att berätta för engelsmännen att ungen skulle heta "kärlek"). Vi presenterade oss för prästen och då jag sa Felices namn så svarade prästen "Jahaaaa, det är så det uttalas" vilket i sig inte är så konstigt. Det som dock är lite konstigt är att hon inte frågat om uttalet per telefon om hon var osäker. Felice bestämde sig för att bli akut hungrig 13:32 och vi fick ett par minuter att fylla hålet i hennes lilla magäck innan vi tågade in i kyrkan. Sarah bar Felice och hade fullt sjå att hålla hennes lilla mun från de frestande violer vi knytit fast på dopklänningen (Amanda mumsade på luktärter under sitt dop). På tavlan stod siffrora på tre psalmer, de två jag valt (den andra familjen var kanske inte så traditionell som prällen hoppats) och så 248, "Tryggare kan ingen vara".

Jag hade sagt innan dopet att om det andra barnet är en pojke och prästen döper denne först så skulle jag hävda könsdiskriminering. Nu blev det inte så eftersom Felice blev döpt först. Naturligtvis kunde prällen inte (trots stora papper i sin bok) säga rätt namn utan det blev Felicia vid ett tillfälle. Jag tror dock att hon fick till det till slut och huvudsaken är väl att Skattemyndigheten har rätt namn. Prästen fortsatte på den förvirrade banan och läste Fader Vår innantill, sjöng fel i första versen av"Tryggare kan ingen vara", letade febrilt i sina papper efter mitt namn... Hon glömde också att fråga oss om vi ville att Felice skulle få "ingå i församlingen och bla bla bla" (det där som de alltid frågar på dop) vilket förstås inte gjorde oss något eftersom vi kände oss som hycklare då vi svarade på den frågan då Amanda döptes. Vi är ju som bekant inte särskilt troende.

Felice hade inget emot att få lite vatten på huvudet och höll sig faktiskt tyst och snäll större delen av den lilla dopceremonin. Love Nicklas hade en ljuddämpare i munnen, så han var tyst han med. Kantorn sjöng en egenkomponerad sång som var riktigt fin och jag läste en del av texten till "What a wonderful world". Jag hade en tanke att sjunga den fantastiskt vackra och tänkvärda "In my daughter's eyes" vilken jag sjöng på Amandas dop, men det som till slut fick mig att avstå var det faktum att ett annat barn skulle döpas samtidigt. Jag har ingen scenvana och med en massa outsiders i kyrkan så skulle det bli för mycket för mina nerver. Istället hade vi denna låt spelandes på bildskärmen som vi laddat med en massa Felice-bilder, vilken stod att beskåda under fikat i Klockargården.
Amanda levde loppan större delen av dopet och dansade och snurrade omkring. Ja, ja, dop är till för barnen, eller hur? Hon höll sig i alla fall förhållandevis tyst och det är inte varje dag det inträffar.

Felice fick tre faddrar, eller gudföräldrar som det ju också kallas (fast Gudfader får mig alltid att tänka på avkapde hästhuvuden så jag föredrar fadder). Min bror, Seans bror och så Sarah, en kär vän. Tack för att Ni vill finnas för Felice och kom ihåg nu att Ni tagit på Er att hjälpa kyrkan att uppfostra henne i den kristna tron ;)

Efter sedvanlig fotografering utanför kyrkan så blev det fika i Klockargården. Och trots kaktjuvar så räckte fikat till alla. Vi fick faktiskt med oss en hel del hem så nu kan tjuvarna frossa i godan ro (fast nu vågar de nog inte). Prinsesstårtorna var ljuvligt goda och Amanda proppade munnen full med marsipan. Barnen lekte och vi något äldre minglade och hade det trevligt.

Tack alla som bidrog till att Felices dop blev en så trevlig tillställning! Till och med solen lyste på oss (i alla fall stundtals). Jag hade drömt ett antal mardrömmar om detta dop, t ex att jag vaknat på morgonen och insett att det var dopdag och jag inte hade fixat något. Nu blev det inte så och vi tycker att det var så trevligt att ha Er där allihop! Och tack också till alla Er som inte kunde vara med men som på andra sätt hedrat vår älskade lilla solstråle! Felice tackar för alla fina doppresenter (som vi ska hålla borta från hennes klåfingriga storasyster).

Kvällen tillbringades hemma i Kolartorp med grillat, färskpotatis och pastasallad. Morfar gick omkring med en hårt grillad biff på sin tallrik, log mot mig och sa "Det här, DET är riktig mat". Sarahs tolkning av detta var att han nog menat att jag borde överge mitt vegetariska tillstånd medan min bittra tolkning efter 12 dagar med denna man är att all övrig mat vi tillagat inte räknas som riktig mat.
Vi var alla ganska trötta men trots det hade det blivit söndag då de flesta av oss lade huvudet på kudden. Dagen toppades av att Felice för första gången gav ifrån sig ett bubblande skratt! Farbror Rob hade en badboll på huvudet som han gnuggade mot hennes mage och plötsligt hade denna lilla varelse visat omvärlden att hon kan skratta!

Det var lika många människor i huset då jag vaknade som då jag gick och lade mig. Det kändes till och med som om de blivit fler under natten. Another day in paradise... Men nu har jag alltså lyckats bli helt ensam en stund vilket är så otroligt skönt att det inte går att beskriva. Tänk vad man kan uppskatta det lilla i livet. En kopp kaffe, en gosig bebis, ett tangentbord, ljudet av grävskopa och Spotify i kombination. Om 24 timmar är livet åter mitt eget och huset "tomt" igen. Vi uppskattar besök och sällskap, även fast det kanske inte låter så. Men det kan bli för mycket av det goda.