"Man får aldrig en andra chans att göra ett första intryck" eller "Vikten av stängda dörrar"

Äntligen dax för läkarbesök nummer två för Felice med anledning av hennes något sneda kroppsställning. Kan inte påstå att jag varit särskilt orolig då jag faktiskt tycker att det blivit betydligt bättre sista veckorna. Det kan bero på att hon gärna står upp i knät numera och då sträcker hon sig något enormt. Jag antar att musklerna då tränar sig lite extra och om det är muskulär orsak till hennes snedställning så borde det ju kunna hjälpa.

Klockan 10:45 satt vi i BVC's väntrum. För ovanlighetens skull var vi inte ensamma idag utan hade sällskap av två andra mammor. Min BVC-sköterska kom ganska snart och bad mig följa med och sätta mig utanför doktorns rum. Sagt och gjort. Jag placerade mig på en stol i korridoren alldeles utanför dörren medan BVC-sköterskan gick in till doktorn. Hon lämnade dörren öppen då hon gick in i rummet. De började att prata om en annan patient, en pojke med något problem med skallen (för stor eller för liten som det verkade). De diskuterade röntgenresultat samt huruvida barnets mamma var orolig eller ej, läkaren hade visst försökt ringa men nu istället skrivit ett brev. Jag satt där ute på min stol och irriterade mig över att dessa damer lät mig ta del av hela "Albins" historia, som jag överhuvudtaget inte har med att göra. Missade de sekretesslektionen på sina utbildningar??? Efter en stund övergick de till att tala om Felice och orsaken till hennes besök. BVC-sköterskan lät meddela att hon nog tyckte att "Sjukgymnast och tack och hej" men att föregående läkare hade tyckt att en barnläkare skulle titta på Felice. Barnläkaren ställde någon fråga till BVC-sköterskan och sedan satt hon och upprepade "Det finns något fint ord för det där tillståndet, men jag har glömt bort vad det heter". Jag ville bara hålla för öronen och sjunga. Detta är saker som jag inte vill höra i väntrummet då jag precis ska in och träffa en specialiserad barnläkare!

Man kan ju lugnt påstå att jag hade en något skeptisk inställning då jag klev in på rummet och den blev inte bättre av att läkaren tog mig i hand och sade "Tja!". Att hon sedan kallade Felice för Felicia trots två rättelser gjorde inte saken bättre. Hon undersökte Felice en millisekund eller två och så kläckte hon ur sig det där med att "Det finns ett fint ord för det här tillståndet men jag kommer inte ihåg vad det heter" (hon sökte även en stund på datorn men hittade visst inte det fina ordet). Det blev mycket riktigt ett "Sjukgymnast och tack och hej"-beslut och då hon satte sig för att författa remissen så ringde hennes mobil. Jag förväntade mig ett "Oj URSÄKTA, jag trodde verkligen att jag slagit av telefonen" men fick istället se henne svara och halvt om halvt diskutera ett försäkringsärende. När hon lagt på vände hon sig till mig och sa att hon trodde att det var dagis som ringde. Jag skiter fullkomligt i vem som söker henne. För min del kan det vara Gud fader själv som ringer, man svarar inte i privat mobiltelefon på arbetstid. Punkt.

Nu ska vi alltså få träffa en sjukgymnast och om denna inte gör ett bättre intryck än hittills inblandade personer, så kommer jag oavsett utvecklingen att kräva en second opinion av en ortoped.