Bubblor

Jobbdag idag igen. Jag riktigt uppskattar att få komma hemifrån en hel dag. Istället för att efter tre fjärdedelar av dagen vara uppriktigt trött på tjatande och gråtande barn, så kommer jag hem efter tre fjärdedelar av dagen med nyvunnen energi. Jag längtar efter att få höra mina små tjejers röster, oavsett ljud och styrka (nåja, nästan oavsett). Vilken skillnad! Dessutom så är det så oerhört skönt att få vara Sandra och inte bara mamma. Så alla Ni som tycker att jag är fullkomligt galen som redan jobbar och inte har vett att "njuta av mammaledigheten" Ni kan sluta oroa Er. Jag gör ingenting som jag inte vill och som inte ger mig energi och styrka. Så det så. Och hur utarbetad jag än må vara då jag kommer hem så har jag ändå energi för min familj. Så jag tar bara emot positiva kommentarer kring detta, eventuella negativa får stanna kvar hos sin ägare.

Dagen började i ett ganska lugnt tempo men sedan har det stadigt ökat. Det är lustigt det där då det är lugnt på jourerna. Istället för att slappna av och njuta så går alla omkring på helspänn och väntar på att helvetet ska braka löst. Och allt som oftast så gör det också det, förr eller senare. Idag får jag lov att säga att det var senare, i alla fall med mina ögon mätt eftersom jag skulle sluta klockan 16 och kaoset först uppenbarade sig ett par timmar dessförinnan.

Vi har haft en dag fylld av avlivningar, både sådana som kom in av den anledningen och sådana som kanske hoppats få ta med sin älskade vän hem men som kanske ändå anat att det inte skulle bli så. Ofta då jag avlivar ett djur så slår det mig hur konstigt livet är. För djurets ägare så rasar en del av världen i det ögonblick jag talar om att hjärtat har slutat att slå. Jag blir oftast lite påverkad till sinnet även om det tyvärr (?) blir så att man vänjer sig vid att utföra avlivningar och inte blir påverkad på samma sätt som i början. Man känner med ägarna men det där stinget av sorg som ibland smittade mig vid avlivningar tidigare infinner sig mycket, mycket sällan nuförtiden. I enstaka fall kan det vara en avlivning som berör djupt. Det kan vara ett ungt djur eller kanske ett som är mycket gammalt och där familjens yngsta medlem är flera år yngre än djuret. Det kan vara en gammal människa som vet att detta är det sista djuret de kommer att få äran att ha i sitt liv eller en mycket ensam människa som förklarar att han eller hon bara har just detta djur. Det kan vara en stor stark kille som initialt är tuff men som gråter hejdlöst då djurets hjärta stannar. Och ibland är det bara något speciellt med situationen som gör att det påverkar mig utan att jag kan förklara varför. Men i de allra flesta fall så är det ett arbete som jag måste utföra och som jag försöker att utföra på ett professionellt, medkännande och förtroendeingivande sätt. Och så rasar deras värld framför mina ögon. Jag ger en klapp på axeln, lämnar ut en näsduk att torka tårarna med, säger hejdå och lämnar rummet. Så är min värld normal igen, men deras värld blir sig aldrig riktigt lik. Då jag stannar upp och tänker på det så är det så oerhört märkligt. Att mitt liv går vidare som om ingenting hänt men deras liv är fyllt av sorg. Och ändå har vi precis varit med om samma sak, i samma rum. Jag åker hem och kokar pasta, skojar med familjen och tittar på TV. De åker hem, kan inte äta för att de mår illa, gråter så att huvudet värker och undrar hur de ska orka stiga upp ur sängen imorgon.

Det finns naturligtvis saker som är värre än att förlora ett djur och då är det än svårare att tänka sig in i deras situation. Människor som har förlorat ett barn till exempel. Hur kan det vara möjligt att personen som går på gatan bredvid dem är helt opåverkad? Hur kan han gå till gymmet, träna och dricka proteindrinkar medan deras tillvaro är till bredden fylld med outhärdlig sorg? Stannar inte världen upp då ett älskat barn får lämna denna jord? Kan människor fortsätta att leva sina vanliga liv? Ja, så är det ju. Vi lever alla i våra egna bubblor, en del i större, andra i mindre. Ibland snuddar våra bubblor vid varandras, kanske bara som en alldeles kort och till synes oviktig touch. Ibland så slås bubblorna ihop till formationer som svävar fram tillsammans, som såpbubblorna barnen blåser om sommaren. Ibland vill man sväva omkring i sin egen bubbla, omedveten om omvärlden. Men ibland är det ganska skönt att krocka lite med en annan bubbla, låta en del av sin bubbla smälta ihop med höljet på den andra bubblan och tillsammans blåsa dit vinden för en.