Felice favoriter

Det bästa i Felice liv för stunden är hennes fötter. För någon vecka sedan hittade hon dem och kom på att man kunde stoppa dem i munnen. Så nu har hon fullt sjå att få in dem i munnen så fort hon har en stund över. Vi är förstås mer än glada över att hon hittat en sysselsättning som hon klarar av helt på egen hand. Fötterna sitter ju där de sitter och kan inte ramla ur babysittern (om inte ungen gör det först förstås) vilket alla gosedjur och annat har en tendens att göra. Fötter är bra, mycket bra. Och det är lika bra att bli vän med dem på en gång, för man får dras med dem hela livet.

Felice är annars mest intresserad av aktiviteter som innebär att någon av oss, helst jag, bär omkring på henne eller åtminstone ger henne 100% uppmärksamhet. Att sitta själv en stund på soffan eller ligga på en matta på golvet är inget som hon uppskattar. Förutom då hon fått tag i sina fötter då. Visst är det mysigt att umgås med henne men ibland så skulle jag önska att hon kunde vara själv en liten, liten stund så att armarna fick vila. Amanda var lite likadan faktiskt, hon tyckte aldrig om att ligga själv och fundera. Dock var hon mycket tidig med att röra sig, rulla runt, komma upp på knäna och krypa och då blev livet genast mycket roligare. Amanda var bara 5 månader då hon började krypa. Om Felice ska krypa vid 5 månaders ålder så har hon väldigt, väldigt bråttom... Men det gör absolut ingenting om hon väntar ett tag. Innan Amanda kröp så såg vi fram emot att hon skulle lära sig det. Och så fort hon kröp så ångrade vi vår önskning. För jösses vad mycket som kan hinna hända då man vänder ryggen till ett krypande barn.

Annars så fortsätter Felice på den inslagna banan: det är bara mamma som gäller större delen av tiden. Om jag inte visar mig kan hon vara hur nöjd som helst hos Sean men om jag kommer in i rummet så börjar hon gråta direkt om jag inte tar henne. Hon har till och med börjat försöka sträcka armarna mot mig då jag kommer. Men det vore ju fel att klaga, man är ju någons favorit här i livet!