Fantomgips

Så sitter jag här på Midsommaraftons morgon i pyjamas och tänker stjäla mig lite bloggtid. Innan gästerna har stigit upp måste det väl ändå vara legalt att sitta framför datorn? Jag har riktig bloggabstinens men känner inte att det är OK att smyga iväg och vara asocial med gästerna men social med cybervärlden. Sean har löst sitt databehov genom att sitta uppe till sent på natten och spela. Skulle ju kunna vara ett alternativ om det inte vore för att jag är så vansinnigt trött på kvällarna att jag skulle hinna somna innan jag loggat in på nätet.

Igår var det äntligen dax för Seans sista(?) besök på SÖS. Han skulle få ta bort sitt gips och bedömas av ortoped. Som vanligt slirade vi in framför huvudentrén två minuter innan besökstid så vi fick lämna av Sean och åka och leta parkering efteråt. Amanda skrek i högan sky "Manna åka docko, Manna åka docko!" då Sean klev ut och vi körde vidare. Jag tröstade henne med att hon nog skulle få träffa många doktorer i sitt liv. Med bilen parkerad på trygg plats i P-huset gick vi mot ortopedkliniken för att leta upp Sean. Varenda gång vi är på SÖS så slås jag av hur många nyfödingar man ser. Överallt sitter små nykläckta bebisar i babyskydd i väntan på att för första gången få se sitt framtida hem. Stolta mammor bär på skrynkliga små knyten med alldeles för stora strumpor och mössor som halkar ner över ögonen. Stressade pappor springer mot BB med ett babyskydd på armen. Nostalgi...

Väl inne på otropedkliniken hejade undersköterskan i receptionen på mig och talade om att Sean just nu höll på att gipsas av. Jag gillar verkligen inte detta med att vara hej och tjenis med sjukhusfolk. Kanske är vi något lättare att komma ihåg än övriga patienter, eftersom vi alltid har två små rumpnissar i släptåg. Jag satte mig på stolarna i väntrummet och Amanda började genast att tjata om "ellon" (=yoghurt) vilket vi hade med oss förra gången. Idag hade vi ingen "ellon" med oss så hon fick nöja sig med vatten ur automaten, men det var tydligen lika roligt det eftersom det bubblade så kul varje gång man tagit en mugg vatten. Amandas myror i brallan gjorde sig snabbt påminda och då upplyser undersköterskan mig om att det finns lite leksaker runt hörnet. Jag tar mitt pick och pack och kikar runt hörnet. Där finns bord och stolar, leksaker, papper och kritor, böcker, skötbord, soffor, ja allt man kan behöva. Varför, VARFÖR har ingen upplyst mig om detta tidigare??? Jag har jagat runt Amanda i väntrummet och försökt att sysselsätta henne med nycklar och andra olämpliga barnleksaker. Tiden sprang förstås iväg då man kunde färglägga Skalman och köra dockor i vagnen och snart uppenbarade sig Sean utan gips! Doktorn var tydligen från England och de hade haft mycket att tala om: pubmat, engelsk öl, väder och vind. De hade visst hunnit med att diskutera lite sjukgymnastik och rehabilitering också. Sean är sjukskriven TRE månader till. Om inte den där yxan vore ett dött material redan så skulle jag döda den. Han kan tydligen få jobba men endast om han får taxiresor till och från jobbet. Och av någon anledning så misstänker jag att Försäkringskassan hellre betalar ut hans pinsamt låga sjuklön än lägger pengar på taxiresor...

Efter besöket på SÖS så hade vi 200 ärenden att uträtta. Vi inhandlade plasma TV, hämtade surroundsystem, köpte skor till Amanda, letade lämpliga blommor till Felices dop utan framgång, handlade potatis (det äter morfar) och mjölk (det dricker morfar) på Coop, handlade servetter och lite små dekorationer till dopet. Nu är det mesta klart inför imorgon, frånsett det faktum att några gamlingar har snott en massa av mina bakade kakor så att de inte kommer att räcka till alla. Jag trodde att man frågade innan man serverade sig själv ur kakburkarna... Låter jag bitter? Nja, kanske lite.

Nu står en 50 tums plasma TV på en skobänk (allt kan inte vara perfekt) i TV-rummet och kaffet puttrar i köket. Gästerna har vaknat och jag kan inte vara asocial längre. Sean går omkring och lyfter sitt ena ben misstänkt högt. Fantomgips, månne?