Bara regn hos mig

Regn, regn, regn. Både ute och inne, i trädgård och i sinne. Idag är det inte många positiva tankar från min del av världen.

Dagen började bra, Amanda hade sovmorgon till strax efter 8:00. Hon har numera helt övergått till att spendera andra halvan av natten i vår säng. Ibland vaknar jag då hon kommer, ibland inte. Oavsett vilket så bryr jag mig inte längre om att lägga henne i spjälsängen bredvid, hon får gärna sova mellan oss. Det är så kort stund i livet som man får trängas med små sötnosar, så det kan vi ta. Jag har hittills varit ganska orolig att hon ska lägga sig på Felice och av den anledningen inte velat ha henne i vår säng. Det har dock inte känts särskilt snällt att förpassa Amanda till spjälsängen då lillasyster konkurrent fått sova i vår säng. Nu försöker jag att flytta Felice till andra sidan om mig så får Amanda ligga mellan mig och Sean. Igår vaknade jag dock inte då Amanda kom utan först ett bra tag senare (antar jag, jag vet ju inte när hon kom tassande) och insåg då att det var ett jättestort barn som låg på mig och inte det lilla som jag är van vid. I panik puttade jag iväg Amanda, hittade Felice snusande bland täcken och kuddar. Puh! Ingen skada skedd.

11:45 hade Felice tid till BVC. Nu skulle 3 månaders vaccinationen bli av, en knapp månad sent. Hon hade växt på sig ganska bra och väger nu 5600 gram och är 61,2 cm. Amanda vägde i samma ålder 5750 gram och var 62,5 cm. Felice är alltså en ännu mindre flugskit än Amanda! Dock tycker BVC-sköterskan att Felice ligger på en jättefin kurva så det är inga problem. Kan inte förstå att det var sådant sjå med Amanda för ett par år sedan om det nu är helt OK att vara lättviktare. Ja, ja, inte klagar jag. Är ju som bekant inte så förtjust i detta BVC så jag stannar gärna hemma. Felice fick sina två sprutor och blev väldigt ledsen i ögat. Ffa Pneumokocksprutan gjorde jätteont. Är så tacksam att det idag ingår för alla barn, Amanda fick vi vaccinera privat och det var inte lätt att hitta ett ställe som vaccinerad så små barn.
Amanda var med till BVC, jag var lite nyfiken på att se vad hon väger. 10,7 kg! Tungsviktskungen! Hon har gått upp 1 kg sedan i höstas, det måste väl ändå vara rekord i Amandas värld. Jag tror jag ska sluta gnälla på att hon äter dåligt, för på något vis går hon i alla fall upp i vikt (kanske Coops nyttiga köttbullar???).

Bara för att krydda dagen lite så skulle vi infinna oss på SÖS klockan 13. Sean var ju där i måndags och bytte gips. Han frågade då läkaren varför han ännu inte kan röra tårna. Hon tyckte att det var konstigt men någon mer kommentar hade hon inte. Jag var ju inte med vid detta besök så jag kunde inte vara en asjobbig, bitchig sambo och ställa en massa följdfrågor. Istället har jag tvingat Sean att ringa och fråga om det verkligen ska vara så här. Det känns ju lite så där lagom förtroendeingivande att läkaren tycker att det är konstigt att han inte kan röra tårna, men inte gör något vidare åt det. Sedan igår tycker Sean dessutom att tårna drar nedåt. Då han ringde idag ville de att han skulle komma in så snart som möjligt. Jag orkar inte ens bli trött på detta längre, så illa är det. I vilket fall som helst så plockades gipset bort och så kom fröken tuggummituggande underläkare in och skulle kolla foten. Spydig och dryg som satan (ursäkta ordvalet) så undrade hon vad Sean gjorde där (det var visst samma läkare som i måndags). Han förklarade att han inte kunde röra tårna och att han inte kunnat det sedan operationen. Med Hubba Bubbat studsande i munnen så spottade Fröken Dryg ur sig att det ju måste vara en specifik orsak till att han kom in just idag, vad var det som var värre idag? Det kokade i mig men jag tänkte inte göra bort mig riktigt än. Ett gäng ord låg på min tunga och ville ut, ut, ut. "Vad är det som gör att Du tycker att det var en lämplig idé att skicka hem Sean i måndags med ett "Det är konstigt att Du inte kan röra tårna"-konstaterande?" var väl det som låg närmast till hands. Men behärskad som jag är höll jag klaffen och inväntade resten av konversationen. 72 tugg senare hade hon kollat tårna lite, frågat igen varför vi var där och sedan beslutat att gå och kolla med en kollega. Jag och Sean samtalade lite då hon lämnat rummet och släpat sig iväg med sin dryga attityd. Nu skulle vi inte ge oss innan detta blev ordentligt undersökt. Ganska snart kom en icke-tuggummituggande och riktigt trevlig manlig kollega till Frön Dryg in. Tillsammans kollade de tårna och Sean ställde lite frågor. Bland annat så kan man ju fråga sig varför han enbart kan röra stortån om det bara var senor till lilltån skadade (så står det i läkarintyget). Herr Kollega kunde snabbt konstatera att det här ju inte alls var normalt och att han var rädd att senorna var av. Då kunde inte jag hålla käften längre. "Det har vi misstänkt hela tiden" sa jag. Sean förklarade att jag är veterinär och då gav Fröken Dryg mig den där nedlåtande "Jaså, Du är låtsasdoktor"-blicken. Nu var explosionen riktigt nära. Uppenbarligen är jag en fasen så mycket mer briljant ortoped än hon eftersom jag kunnat konstatera att detta är onormalt och tvingat Sean att ringa för att få en undersökning, i ett läge där hon enbart tyckt att det var konstigt, gipsat om och tyckt att besöket om nära tre veckor skulle vara ett bra tillfälle att kolla detta igen. J-a stroppa! Hade hon tagit sitt ansvar och bett en mer erfaren läkare kollat Sean i måndags så hade vi legat ett steg före nu (även om vi redan är rätt sinkade iom alla felbedömningar och värdelösa gips). Och inte har hon vett att be om ursäkt för att hon dagarna innan tyckt att detta inte var något att undersöka djupare. Hade god lust att tala om för henne att läkarutbildningen och veterinärutbildningen är lika långa och omfattar i stort samma saker. Dessutom så är det så att "Real doctors treat more than one species!".

Jag, Amanda och Felice begav oss på promenad genom SÖS medan Sean inväntade att opererande läkare skulle bli klar på op och därefter bedöma honom. Jag tränade konsekvent hantering av tvååring och stod emot Amandas alla försök att få köpa glass och det var många, många försök eftersom alla som väntar i entrén tycks äta just glass. Kan tillägga att vi innan detta fikat på Festis och bulle, så någon supermamma är jag inte idag. Efter att vi kollat igenom det som finns att kolla så återvände vi till ortopedkliniken. Sean väntade på att få en gipsskena. Operatören tyckte väl inte att det var något strålande läge att Sean inte kan röra tårna. Pinsamt nog började han att gnälla över vilket typ av gips man lade på akuten första gången vi kom in pga gipset blivit mjukt. Ja, det är nog det absolut största problemet, att gipset slutade ett par centimeter längre upp än det första gipset. Imorgon ska Sean in och ultraljuda sina senor för att man ska kunna konstatera om de är hela eller trasiga. Jag sätter en bra slant på det senare. Och om jag har rätt så kan Ni räkna med att jag imorgon vid den här tiden författar en anmälan till HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd). Jag är ingen vän av anmälningar men nu är måttet rågat. Redan vid besöket på akuten 1/5 så gjordes en grav felbedömning vilket resulterade i 12 dagars extra konvalescens. Därefter har uppenbarligen fel gips lagts vid ett tillfälle. Vi har påtalat för ALLA att Sean inte kan röra tårna och senast för tre dagar sedan så tar läkaren inte större notis om det än att "Det är ju konstigt". Så j-a nonchalant och oproffesionellt. Om inte den envisa veterinären hade lagt sin lilla näsa i blöt så skulle Sean ha gått så här ytterligare 2,5 vecka tills gipset ska bort. Då kanske man hade reagerat, eller så hade det varit ett nytt "Det är ju konstigt" och så skjuter man problemet på framtiden. Jag kan ju ha fel, senorna kanske är hela och tänker läka alldeles utmärkt. Och ingen blir gladare än vi om så är fallet. Men ingen av oss vågar tro att det är så väl. Om det blir tal om en reoperation så anser jag att Sean ska kräva en second opinion på annat sjukhus och en remiss dit för op. Jag tycker att SÖS tabbat sig tillräckligt som det är.

Så mycket mer har vi inte hunnit idag. Felice har varit fruktansvärt ledsen hela kvällen, sannolikt sprutorna som börjar ge sig till känna. Hon har fått Alvedon som förhoppningsvis ska hjälpa. Amanda var mycket bestämd över att hon inte tänkte nattas av Sean idag och skrek i panik efter mig. Vi orkade inte bråka med henne så jag skulle ta nattningen. Då fick Felice spel där nere och jagade upp sig till max. Bara att gå ner och hämta henne också. Vi trängde ihop oss alla tre i Amanda 80 cm breda säng. Amanda sjöng alla sånger hon kan "Mja mja kiss kiss kiss", "O aj aj aj buss", "Ej öon ej öon" (Små grodorna), "Inte klocka, inte klocka, bong!" (Broder Jakob?), "Bä bä bitte laaam, ja ja käne ba", "Korre, skala kotte" och säkert någon till som jag glömt. Jag låtsatssov för att få Amanda att ge upp sitt sjungande. Felice snyftade på i sömnen, blir lätt så då man gråtit i en kvart. Till slut sov båda våra små tjejer gott tillsammans. Och då är det lätt att glömma att man 10 minuter innan ville säga upp sig från tjänsten som mamma och ta en time out. Min rygg påminner mig dock om de plågsamma minuterna (57 stycken) i Amandas säng, vi köpte av någon outgrundlig anledning inte den tjockaste madrassen.

Måste ju avsluta med något positivt. Amanda har senaste dagarna velat "Kissa lätten", dvs kissa på toaletten. Hon har tidigare varit livrädd för pottstolen som mamma köpt till henne. Nu tar hon gladeligen av byxor och blöja och ska sitta på "lätten". Problemet är bara att hon kommer på att hon ska kissa samtidigt som hon precis kissat i blöjan. Så även idag. Men vid ett tillfälle (vi har "kissat lätten" hundra gånger idag) så kom det tre droppar på pottan! Vi klappade händerna och tjoade som om vi vunnit på Lotto. Amanda vill nu gå ännu oftare men förstår inte alls varför vi inte klappar så där galet då det är tomt i pottan.