Världens bästa 12-åring!

GRATTIS ILIA

Idag fyller världens bästa Ilia 12 år! 2 juni 1997 föddes en liten blå bordertik hemma hos Ulla och Håkan Axén i Bälinge. Jag hade ställt mig på kö för en tikvalp tidigare samma vår, strax innan vår älskade Daisy gick bort. Då vi förlorade Daisy så kände jag att jag inte ville ha någon hund längre, ingen kunde ju ersätta henne. Jag var på vippen att ringa runt till alla de uppfödare jag ställt mig på kö hos och tala om att jag ändrat mig. Som tur var lyckades mamma övertala mig att vänta lite innan jag ringde, jag behövde ju för övrigt inte tacka ja om de ringde mig och sa att det fanns en valp till mig. Ganska snart hade jag också ändrat mig, jag behövde en liten valp som kunde pigga upp mig.

En vecka in i juni kom så det efterlängtade samtalet. Håkan ringde och meddelade att det fanns en liten tikvalp till mig. Jag ville kasta mig i bilen och åka över till Bälinge med en gång, men jag fick ge mig till tåls ett antal veckor innan jag skulle få se min framtida bästa vän. Det var långa, sega veckor där allt annat kändes betydelselöst. Så kom dagen då jag äntligen skulle få se henne, min Ilia. Jag hade döpt henne långt innan hon föddes. Namnet hade jag stulit från en gammal släkting till mamma vars ena Border hette just så. Jag tyckte att det var ovanligt och fint så valet var lätt.

Jag, mamma och Björn åkte ut till Bälinge. Där fanns sex små söta Borderbebbar och jag var i himmelriket. Tänk att en av dessa skulle bli min! Det var två tikar och fyra hanar. Håkan pekade ut den som skulle bli min, jag hade aldrig sett en sådan färg på Border tidigare. Hon var alldeles kolsvart med tantecken, såg ut som en liten miniatyrrottweiler och sååååå söt. Jag var först konfunderad över färgen men detta byttes snart i total lycka. Hon var ju så annorlunda min valp, så speciell. Från den dagen har jag haft ett särskilt förhållande till blå bordrar och jag tycker att de är så mycket finare än de grizzlefärgade. Tyvärr föds det bara ca 10% blå så det är inte varje dag man får en sådan chans! Jag fick också veta att hennes färg var just orsaken till att jag fick henne. Det var två personer före mig i kö för en tikvalp. Ingen av dem ville ha en blå border. Tänk en sådan tur jag hade!

Veckorna efter besöket i Bälinge passerade i slow motion, men i slutet av juli fick jag äntligen hem henne. Som jag längtat! Dagen då vi hämtade henne var helt klart en av de lyckligaste i mitt liv! Min alldeles egna hund, min Ilia.

Ilia var en total pest som valp. Hon vaknade klockan fem varenda morgon, bet i mattfransar, soffan, skorna, gardiner, ja precis allt. Hon slet och drog i kopplet och hon var envis som synden. Mer än en gång ångrade jag mitt val av hund. Men efter det där första jobbiga året så var det som att vända på ett mynt, hon blev totalt förändrad och sedan dess har hon varit världens underbaraste, om än envisaste, hund. Tävlingskarriären lade vi snabbt på hyllan, den här hunden vill göra saker på sitt sätt och tycker inte om att bli dirigerad. Istället lever vi tillsammans som två vänner och det passar oss båda alldeles utmärkt.

Ilia och Tinka, min älskade men idag bortgångna vovve, var mina enda vänner då jag flyttade till Uppsala för att börja plugga. Jag vet inte hur jag skulle klarat mig utan dem. Jag har aldrig känt mig så ensam som mina första månader i Uppsala. Många tårar föll men de slickades snabbt upp av mina älskade hundar. Hur ledsen och bedrövad jag än var då jag kom hem på eftermiddagen så möttes jag av två viftande svansar och förväntansfulla ögon. Promenad matte? Naturligtvis. De lärde mig att hitta i Uppsala, de följde mig till Luthagens livs för att köpa mat, de fick mig att börja prata med andra hundmänniskor och de såg till att jag aldrig var ensam. Utan dem är jag ganska säker på att jag aldrig skulle ha stannat i Uppsala. Jag hade förmodligen fortsatt plugga, men jag hade flyttat hem till Kungsängen och pendlat istället. Och det hade givetvis gjort att jag missat en hel massa upplevelser och äventyr som livet i Uppsala bjöd på.

Ilia är idag en av mina absolut bästa vänner. Hon är verkligen "one of a kind". Alla våra hundar är speciella på sitt sätt, men jag skäms inte en sekund över att erkänna att mitt förhållande till denna tjej är speciellt. Jag skulle göra nästan vad som helst för henne och jag tillåter henne att göra nästan vad som helst här hemma. Ilia känner mig utan och innan. Hon läser mig på en halv sekund och jag kan inte lura henne. Hon har blivit sanslöst bortskämd med åren och är idag en riktig lady. I oväder och regn så tittar hon bara på mig, en blick som talar om att det bara regnar på henne och en stilla undran om vi inte kan gå hem igen. På kvällarna vägrar hon att gå upp och lägga sig som de andra hundarna, vilket resulterar i att jag mitt i natten får stiga upp och öppna grinden för henne och släppa upp henne på övervåningen. Men vad gör man inte för sin älskade hund!

Grattis, älskade lilla Ilia. Tack för 12 underbara år tillsammans! Och jag önskar av hela mitt hjärta att vi får många, många år tillsammans framöver. Jag kan inte tänka mig ett liv utan Dig!

Ilia på sin 12-års dag, lite ofriserad men ändå världens vackraste!