Att förminska

Amanda är inne i en period där hon väldigt gärna vill ha saker, men hon börjar inse att hon inte kan få allt. Trevligt, trevligt. Men, som 2-åring är man ju ganska envis och har en stor portion egen vilja. Då kan man ju inte acceptera riktigt att någon annan bestämt vad man får och inte får göra eller äta. Då lägger man sig till med en "Jag ville ändå inte"- attityd. Exempel: "Amanda, är Du hungrig?" "Ja, vill ha pasta och köttbulla". "Nej, Du får potatis och korv idag" "Lill inte ha den köttbulla". Precis. Då har man förminskat köttbullarnas värde och så är det så mycket lättare att leva med att man inte fick de där köttbullarna som man egentligen hade önskat sig till lunch. Då har man bestämt själv att man inte ville ha köttbullar. Jag tycker detta är väldigt gulligt. Då det handlar om en tvååring. Riktigt lika gulligt är det inte när vuxna människor lägger sig till med samma attityd.

För ett antal år sedan då jag var ganska ny på veterinärutbildningen så sprang jag på en gammal gymnasieklasskamrat på Ultuna. Vi var aldrig riktigt kompisar men visst pratade vi en del och båda blev nog lite paffa då vi sprang på varandra igen. Vi hälsade glatt och jag tror att jag var den som först frågade vad hon gjorde där. Det visade sig att hon läste någon kurs (tror inte att det var ett helt program). Hon ställde sedan samma fråga till mig och jag svarade väl att jag gick på veterinärprogrammet. Jag lade ingen värdering i svaret utan gav henne bara svar på hennes fråga. Hon tittade på mig, log fånigt och utbrast sedan "Jag ville ändå inte bli veterinär". Va? Jag bara gapade. Inte hade jag väl förutsatt att hon också ville in på samma utbildning (även om jag nu började misstänka ett och annat). Jag hade inte ens en tanke på att hon skulle vilja bli veterinär. Men tydligen så behövde hon försvara sig gentemot mig i det läget och så slängde hon det i ansiktet på mig.

Jag ville ändå inte bli miljonär...