Livet från ett annat perspektiv

Tänk att man aldrig upphör att förvånas över i vilken takt små bebisar utvecklas. För ett par veckor sedan kunde Felice inte sitta ens med stöd. För några dagar sedan kunde hon sitta ganska bra med stöd. Och nu plötsligt så sitter hon en hel del utan stöd! Inga längre perioder förstås och vi sätter henne knappast där hon kan göra sig illa, för frågan är ännu inte om hon faller utan när.


Man kan äta på tårna trots att man sitter!

Felice är också väldigt stark. Hon tar gärna tag i ens fingrar och drar sig själv upp i sittande. Därifrån är det inte långt kvar innan hon helt orkar dra sig upp i stående. Sedan blir det lite småvingligt, men oj så stolt man kan bli då man plötsligt kan se världen ur ett annat perspektiv. Lilla sockertoppen!

Felice leker med en av Amandas favoritprylar (eller kanske är det min favoritpryl...). Den gör olika ljud beroende på vilket djur man trycker på, och alltså så kan man låta både hästen, hunden och grisen sjunga "Per Olsson han hade en bonnagård". Underhållande!

Hon har förstått att man kan få tag i saker om man sträcker sig lite. Kanske går det att lura henne att börja ta sig fram för egen maskin. Jag har en känsla av att det skulle göra lilla fröken lite mer nöjd.