Döm hunden efter håren

Foto Deanne Fitzmaurice/AP

I mitt arbete såväl som på min fritid så stöter jag på en uppsjö olika hundar av varierande raser och ursprung. Och det är ju det som är så fantastiskt med hunden, dess unika mångfald. Både om man ser till utseende och egenskaper. En del kattmänniskor hävdar att tamkatten uppvisar samma diversitet, men det är jag den sista att hålla med om. Kom igen då Ni har katter från dryga kilot till knappa 100 kg, då det finns katter som kan apportera sjunkande apporter och jaga grävling i gryt.

De flesta hundägare verkar uppskatta hundens mångfald. Det finns minst en ras för varje människotyp (och därmed har jag ratat blandraser, stygg som jag är). Varför är det då så att vissa människor inte tycks förstå att hundarna inte bara är olika på utsidan, de är minst lika olika på insidan. En schäfer är en schäfer och en greyhound är en greyhound. Det som gör en schäfer till just en schäfer är dess unika egenskaper, likaså greyhounden. Det går förvisso att lära i princip alla hundar att utföra det ena eller det andra som vi människor önskar av dem. Men det är en avsevärd skillnad på resultatet om Du försöker valla får med en border collie eller en lhasa apso. Eller varför inte försöka få en bullmastiff att jaga rådjur med drevskall eller få en chihuahua att bli trädskällare. Kinesisk nakenhund som vattenräddningshund? Det kanske inte är omöjligt, men det är nog högst frustrerande att bedriva denna träning. Nu har jag förstås tagit upp extremerna, men det är för att illustrera vad jag menar. Även mindre extrema saker såsom inkallning, uppmärksamhet från hunden eller andra vardagliga saker skiljer sig åt å det väsentligaste beroende på vilken ras Du delar Ditt liv med. Det är lättare att ha en sheltie lös i skogen än att försöka samma sak med en strävhårig tax, oavsett hur man ser på det. En Siberian husky har svårare att gå fint i koppel än en new foundland. Att ta blodprov på en Cavalier innebär inte samma risker för provtagaren som att göra detsamma med en tervueren. Båda hundarna ska tolerera hanteringen, men betydligt oftare behöver tervuerenen förses med munkorg kan jag lova. Och det är inget konstigt med det, egentligen. Cavalieren är en utmärkt sällskapshund som i de allra flesta fall tolererar all form av hantering av alla människor och på sin höjd skriker rakt ut om man sticker den. Tervuerenen är en vallhund, betydligt mer av en enmanshund som med allra största sannolikhet väl tolererar hantering av husse eller matte. Men det är inte så säkert att en okänd person får utföra samma närgångna handling. Nu ska i och för sig inga hundar bitas enligt min mening, men att vissa raser har lättare till försvar än andra kan vara OK om man ser till arvet. Att träna lydnad med en Flatcoated är förmodligen betydligt mer givande än att försöka sig på detsamma med en Tysk jaktterrier. Den tyska jaktterriern kan säkert bli lydnadschampion, men den kommer att kräva extremt mycket mer av sin förare. En grythund som hela tiden vänder sig om för att kolla vad husse vill blir tämligen kortlivad är jag rädd. Och detta återspeglar sig givetvis i hela vardagen och inte bara i grytet.

Så, varför kan vi inte alla bara bestämma oss för att vi dömer hunden efter håren och dess ursprung? Den ena rasen är inte bättre än den andra, det beror helt enkelt på i vilken situation vi försätter dem i. Eller hur var det nu med den kinesiska nakenhunden som skulle vattenrädda?