Häromdagen då jag stod och chitchattade med grannen Tina så kom en kvinna gående längs vägen. Hon ropade på någon/något och tittade sig omkring. Tina verkade känna henne och frågade om det var Selma hon letade efter. Jo, det var det. Selma var visst en av hennes katter. En liten svart katt som jag sett någon enstaka gång på gatan, dock aldrig på vår tomt. Hon ropade och ropade, sa att hon kunde inte förstå var katten blivit av. "Ja, det skulle kunna ha varit hundarna som ätit upp henne om det inte vore för att de inte varit ute och sprungit idag" sa jag. Kvinnan blev alldeles likblek och stammade fram "Men....men..... hon har varit borta sedan igår...". "Nja, de var inte ute och sprang igår heller" lugnade jag henne. "Menar Du att hundarna....", "Tar ihjäl katter? Ja, om katten kommer in på tomten så lovar jag ingenting. Hundarna kan däremot inte ta sig ut från tomten och jag har dem inte lösa i området". Kvinnan hade återfått lite färg då hon vandrade vidare längs gatan. Jag hörde senare att hon hittat katten. Undrar just om den får går ut igen...
Ha! Är man rädd om sin katt så håller man den inne!
SvaraRadera