Du måste finnas

Det finns en sak som är mer självklart än livet självt. Något som är som det alltid varit, som är lika pålitligt som att solen går upp imorgon. Och det är min morfar, min alldeles egna och underbara morfar. Den bästa morfar man kan tänka sig. En riktig arbetsmyra med en energi och en envishet som inte är av denna värld. Där andra människor för länge sedan givit upp, där har han strävat på, min morfar. Han var en bra bit över 70 då han slutade att åka skidor och han har trotsat Östersunds blankis för att ta sig ut och hälsa på sina vänner. PRO var för gamlingar tyckte den drygt 70-årige John.

Idag är morfar 92,5 år gammal. Om jag pratar med någon och de säger att deras farmor eller morfar är 92 år så bara gapar jag. 92!!! Det är ju hur gammalt som helst, kan man ens vara så gammal? Att min egen morfar är 92, det tänker jag helt enkelt inte på. För det är så självklart att han finns, han har ju alltid gjort det. Att han blir äldre och äldre känns inte möjligt. Alla andra, men inte han.

Morfar har varit pigg och klarat sig själv under alla år. Visst, han har tappat lite ork och senaste gången han var och hälsade på oss så märkte vi att han blir trött väldigt fort. Men fortfarande så kändes han så väldigt vital, han var fortfarande morfar. Nu har det som inte får hända hänt. Morfar är sjuk, riktigt sjuk. Och det har gått så oerhört fort. För ett par veckor sedan då jag ringde så hördes det välbekanta hurtiga "John!" i andra änden av telefonen då han svarade. Häromdagen var det ett nästan sluddrigt "John" som nådde mitt öra då han svarade från sjukhussängen. Från att ha klarat sig i stort sett själv så ska morfar nu få flytta från sjukhuset till ett boende. Och visst är det bra att han får hjälp och att någon ska ta hand om honom. Men det känns så overkligt. Min morfar bor på Skolgatan 33B i Östersund, inte på ett hem i Fåker.

Min egocentriska del vill inget hellre än att morfar ska finnas för alltid. Han är min saga, min trygghet. Men min förnuftiga del vill inget hellre än att han ska få sluta sina dagar med värdighet. Han får inte bli liggande i en säng någon längre tid, det är inte min morfar. Han ska få vandra över bron med halsen sträckt och stolt ta min mormor i hand igen.

Hur ska livet kunna gå vidare utan morfar John Westling? Hur ser ett sådant liv ut? Jag vet inte, jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan honom. Han ska klippa gräset i Svenstavik, stillsamt ro ekan då vi tar upp näten. Han ska gnälla över att vi ställer skorna galet i hallen och att vi flyttar papperskorgen. Den ska stå där den alltid stått. Han ska få vara stolt över sitt liv och vad han åstadkommit. Ett väl utfört arbete inom statens järnvägar. Tre barn, fem barnbarn, fyra barnbarnsbarn. Snickerimästare. Fixare. Generositeten personifierad. En sann vän. Helt enkelt världens bästa morfar. Du måste finnas...

Älskade morfar med Amanda, sommaren 2007, och med Felice, våren 2009