Uppdatering om läget

Fredag. Tanddjävulen bor kvar i min mun men jag tror att han slår lite mildare på trumman sedan ett knappt dygn tillbaka. Och tur är väl det, för jag höll verkligen på att bli galen av smärtan. Jag är fortfarande så rädd att smärtan ska återgå till sitt gamla jag vilken sekund som helst. Jag vet att detta "bara" är tandvärk och att det finns de som har mycket värre sjukdomar och skador än så. Men detta är utan tvekan det värsta jag varit med om i smärtväg. Visst, jag har fött två barn, men det är en helt annan sak. Naturligtvis gör det ondare att föda barn, men dels är man beredd på att det ska göra ont och dels så får man ju något för det. Nu får jag bara en fet räkning och två sköra tänder i slutänden... Barnafödande är dessutom tidsbegränsat, detta verkar ju kunna hålla på en halv evighet.

Hur som. Jag hoppas och ber att det värsta är över nu, att infektionen kring randroten är på väg att ge sig och att jag snart kan ha mitt liv tillbaka igen. För det känns verkligen som om jag inte har levt de senaste två veckorna, jag har bara överlevt. Och det är inget kul. Jag har befunnit mig i en liten, liten bubbla, helt oförmögen att göra annat än att andas. Fy...

På måndag är det dax för tandis igen. Egentligen för att rotfylla den infekterade tanden, men jag misstänker att det snarare blir ett besök för att se att jag lever och därefter boka upp tider för rotfyllningar av båda tänderna efter min tandläkares semester. Jag pratade förresten med henne igår, hon ville ha en lägesrapport (väldigt rar är hon, det känns faktiskt som om hon bryr sig på riktigt). Hon sa då att hon fortfarande inte kan förstå varför jag fått dessa problem i två tänder samtidigt. Hennes teori är nu att infektionerna legat och påverkat tänderna en längre tid och så har något utlöst dessa massiva förändringar. Detta "något" misstänker hon är den stress som min kropp upplevt sedan en tid. Jaha, graviditeten tänkte jag. Hon trodde dock att det snarare var alla de skador och sjukdomar som vi haft i familjen. Jag visste att våld föder våld, men inte att elände föder elände. Men så är det visst.

Något positivt i allt det trista är att Sean idag är tillbaka på jobbet igen. Försäkringskassan betalar taxiresorna (exkl någon självkostnadssumma) och idag var första dagen på jobbet. Han har verkligen sett fram emot att få börja jobba igen, så det är kul för honom. För mig känns det som att det var lite halvkass timing att Amandas dagis stänger idag. Det hade varit betydligt bättre om vi varit två hemma med tjejerna då Amanda inte får roa sig på Masken. Men, men, vi överlever nog.

Eftersom jag börjar se ljuset i tunneln (en bra tunnel alltså, inget annat) så har jag fått lite ny energi. Har städat av huset, tvättat två maskiner tvätt, bytt sängkläder och småfixat lite här hemma. Så välbehövligt och så skönt att orka något igen. Jag förstår dock inte hur jag kan ha någon energi över huvud taget mtp sömnbristen som jag fortfarande lider av. Min kropp har nog glömt bort hur man räknar efter två små barn.

Imorgon kommer bästaste Camilla och Patrik på besök. Och då ska jag äääääntligen få träffa deras lilla Nova! Hon är snart ett år gammal, men det har inte blivit av att vi har träffats. Camilla var ofin nog att föda barn samma dag som vi åkte genom Skåne på väg hem från England. Om hon kläckt ur sig lilltjejen en dag tidigare.... Men nu ska vi i alla fall få se henne vilket ska bli så roligt. Och på söndag kommer Kristina och Magnus och joinar oss till middagen. Som gamla goda tider!

STORT GRATTIS till min kära moster som fyller år idag! Jag har en ung moster, som heter Ingeborg...