En ängel och en terrorist

De senaste dagarna har helt klart inneburit en viss skillnad i barnhumör här hemma. Amanda är inne i en mycket sympatisk period med extremt mycket "will to please" och minimalt med gnäll. Det där tvåårstrotset som periodvis drivit mig till vansinne har lyst med sin frånvaro, vilket är obeskrivligt skönt. Det är bara ett fåtal "Nej" som fått hennes värld att gå under en stund, ofta går det bra att säga "Nej, Du får inte ha den där, men den här kan Du få låna" eller "Du får den om en liten stund". Ett litet aber är dock att Felice inte får ha någonting i fred. Vad jag än ger henne att leka med så ska Amanda ha precis den saken, och då jag tittar bort så förser hon sig med prylen eftersom Felice inte har styrka att hålla emot. Än så länge bryr sig inte Felice, men den dagen kommer väl.

Hon är också en liten minipolis gentemot Felice. Felice har fått för sig att man ska släppa bröstet hundra gånger då man ammar för att se sig om. Då är Amanda snabb och trycker dit hennes huvud "Äta maten bebis!". Dessutom kan Amanda mycket själv för stunden, eller i alla fall så ska hon försöka. "Jag kan buja (=börja)" säger hon så fort vi ska ta av kläder, sätta på skor, borsta håret etc. Och detta uppmuntras förstås från min sida. Tänk den dagen hon kan klä på sig själv! Så fort hon inser sin begränsning så låter hon meddela "Jag kan inte".

Amanda har också ätit som en häst sista dagarna. Visst har hon börjat sessionen vid bordet med "Jag lill inte ha den" då hon sett maten, men efter att jag förklarat att hon får lov att äta det som ligger på tallriken så har hon, hör och häpna, ätit med god aptit. Det har i och för sig inte varit några exotiska saker som serverats, men bara det faktum att hon äter annat än köttbullar är rätt trevligt!

Jag har även blivit underhållen flitigt sista tiden eftersom Amanda tycks prata mer och mer för varje dag. Vissa uttryck kommer 15-20 gånger om dagen, men än så länge känns det inte tjatigt. Just nu är det mycket "Läskigt!" som gäller. Det mesta kan vara just läskigt. Amanda är livrädd för flugor och för en stund sedan hörde jag henne ropa efter mig och snyfta. Jag hittade henne längst in i gästrummet, en fluga flög omkring i rummet och Amanda snyftade fram "Läskigt bi!". Gullunge! Jag försökte förklara att med en mamma som är veterinär så bör man inte vara rädd för djur, men det tycktes inte hjälpa. Jag fick rädda henne ur den otäcka situationen. Kul att man får vara någons trygghet då man själv inte anser sig vara världens modigaste ;-)

Varje gång vi ska äta så är maten "Really hot" och måste blåsas på. Hon dricker gärna "Gasse" tillsammans med mig (ja, jag vet, barn ska inte dricka kaffe, men det är så mycket man inte ska) och äter "ooost och sinka" på sina smörgåsar, och så "boulle" förstås (smör). "Köttbulla" är favoritmaten men så fort hon inser att hon inte kommer att få det så säger hon "Manda lill inte ha köttbulla". Precis som terrierna så är hon så envis att om hon säger att hon inte vill ha köttbullarna så verkar det ju som om hon bestämt själv vad hon ska äta.

Igår när jag skulle iväg en sväng så var Amanda så söt. Hon brukar bli väldigt ledsen då hon inser att hon inte ska få följa med. Men igår var hon glad då jag förklarade att jag skulle åka iväg en stund men komma hem igen sedan. Jag sa hejdå och gick mot dörren. Då hörde jag springande steg bakom mig "Manda linka mamma!" Hon skulle med och vinka. I dörren vinkade vi till varandra och jag skulle precis stänga då hon utbrast "Nej! Pyssen!" Jag hade glömt "hejdå- pussen".

Om Amanda varit en ängel sista dagarna så kan man nog kalla Felice för en fullblodsterrorist. Hon är inte nöjd om hon inte bärs runt på armen hela tiden. Sover gör hon, men endast i mycket korta perioder vilket resulterar i att hon är konstant trött och grinig. Hon verkar inte komma till ro och djupsova. Hon vaknar med 20-30 minuters mellanrum dygnet runt. Jättekul, verkligen. Jag har inte sovit mer än 30 minuter i sträck under flera nätter och det känns. Idag gjorde hon ett undantag och sov 3 timmar (!) i vagnen efter morgonens hundpromenad. Som jag längtade efter att sova, men det var förstås stört omöjligt eftersom Amanda var pigg piggelin dessa timmar. Lagom till Amandas lunch och lite lugnare period (dock knappast sovtid) därefter så vaknade Felice. Då var hon en solstråle, men det har gått över nu och "Gnäll Bella" är sin vana trogen tillbaka i hennes kropp. Jag hoppas verkligen att det är mitt antibiotika som ställt till det och att det nu kommer att ge sig. För det är väldigt svårt att se hur jag ska orka vara vaken med 30 minuters mellanrum särskilt många nätter till...

Jag minns att Amanda hade en liknande period då hon vaknade med extremt korta intervaller, men jag har för mig att hon var äldre då. Jag vet att det gick över ganska snabbt också.

Nobelpriset till den som insåg att man kunde förvandla små svarta bönor till en gudomlig dryck!