Löjliga familjen tramsar vidare

Här är sjukstugan fortfarande ett faktum. Eftersom vi uppenbarligen inte kan ha annat än otur nuförtiden så var det givetvis så att min tandvärk i den "friska tanden som bara blivit extremt belastad" bara blev värre och värre under helgen. Jag hade en tid till tandläkaren igår, tisdag. Måndag morgon ringde jag dock och grät till mig en tid samma eftermiddag. Jag stod helt enkelt inte ut längre efter att inte ha sovit på två nätter och knappt ha kunnat äta.

Innan tandläkarbesöket så var det dock dax för en tur till sjukgymnasterna på Sachska. Jag fick träffa två mycket trevliga damer som undersökte Felice på korsen och tvärsen och kunde konstatera att ett "OK" i rumpan var på sin plats. Mest sannolikt så har hon en favoritsida och därmed blivit lite stel i den andra sidan. Nu då hon börjar komma upp på fötter lite och sträcker sig så bör detta ge med sig. Även tåaätandet ska tydligen vara gynnsamt för utvecklingen då man är en liten ostbåge. Nu ska vi bara stimulera lite vändingar åt båda håll samt låta henne ligga massor på mage (plättlätt då man har en bebis som tycker att det där med magliggande är en överskattad sysselsättning...). Om hon inte rätar ut sig helt så ska vi tillbaka till sjukgymnasterna igen. Vi ska dock inte behöva gå via någon barnläkare som googlar efter namnet på tillståndet utan kan direkt ringa till Sachska.

Då jag kom in till tandläkaren samma eftermiddag så kände jag mig nästan som en hypokondriker. Eller nästan och nästan förresten, jag kände mig som tidernas fjantigaste människa som inte klarar lite smärta. Jag förklarade för tandläkaren och tandsköterskan att jag hade så ont att jag knappt visste vad jag skulle göra av mig. Alvedon och Ipren hade för länge sedan spelat ut sina roller i denna historia. Tandis förklarade åter att det var i princip en på miljonen att jag hade en pulpit även i denna tand men om jag nu hade så ont så fick vi kanske borra upp tanden och undersöka. Dock fick jag typ lova att jag var med på idén eftersom det var så definitivt och det fanns risk för att tanden faktiskt var frisk. Jag sa att hon fick göra precis vad hon ville med tanden, men något måste göras innan jag skulle springa med huvudet före in i en vägg. Jag fick lite bedövning av annan sort än förra gången för att skona mitt stackars hjärta. Därefter började borrningen. Ja, och visst kunde de konstatera att jag var unik. Naturligtvis så var tanden i det närmaste död, dvs samma skada som på andra sidan. Rotfyllning nummer två var med andra ord oundviklig. Jag vet inte hur många gånger tandis upprepade att hon aldrig varit med om detta tidigare och hur unikt det var. Kul, man blir ett fall att prata om på tandläkarkonferenser... Jag njöt bara av bedövningen, orkade inte bry mig om att jag nu skulle få betala för två rotfyllningar inklusive lite akutbesök och annat. Hoppas bara att jag slipper betala för den där slipningen de gjorde förra veckan, den där som skulle ta bort smärtan i min "friska tand som bara blivit extremt belastad".
Tandis beslutade att skippa ett steg i ledet och rensa upp tanden per omgående. Jag hade inget emot detta eftersom det skulle göra mig smärtfri på kortast tid. Efter en stunds rensande, filande och röntgande så var hon nöjd och jag fick gå hem. Dagen därpå skull det vara dax att rotfylla den första skadade tanden.

Bedövningen satt i till klockan 20, därefter slog smärtan till med sådan kraft att jag skrek rakt ut. Jag satt i duschen i över en halvtimme och spolade hett vatten i ansiktet utan större effekt. Fy f-n vad ont det gjorde. Jag tryckte i mig Alvedon och Ipren utan effekt, jag mikrade vetekuddar varannan minut och vandrade planlöst runt i huset och räknade timmarna tills jag skulle få åka till tandläkaren igen nästa morgon. Det var väl min räddning, att jag hade en tid bokad nästa morgon. Annars hade jag tagit den där turen in i en betongvägg.

Hela natten var ett helvete. Jag sov inte mer än 15 minuter åt gången och någon gång då jag lyckats somna till lite hårdare så väckte en hungrig bebis mig. Jag räknade till slut minuterna tills jag skulle kunna få en ny bedövning. Klockan 9:40 igår morse satt jag åter i väntrummet hos tandläkaren. Då hon kom för att hämta mig och frågade hur det var så svarade jag att det vågade jag inte svara på, för de skulle ändå inte tro mig. "Jaha, så då behöver vi inte fråga hur natten varit?", "Nej, knappast". Tandis satt en stund och kliade sig i huvudet. Tanden var död, hon hade plockat bort all pulpa. Jag ifrågasatte hur något som var dött kunde göra så ont och fick till svara tt det inte var tanden i sig som gjorde ont utan infektionen i käkbenet. Det hade visst kommit upp var ur någon av rotkanalerna vid rensningen. Hon trodde att om vi bara lättade lite på trycket genom att borra upp den temporära fyllningen så skulle smärtan minska. Sagt och gjort. Utan bedövning, eftersom vi annars inte skulle veta om det fungerade. Jag såg stjärnor, blå fåglar och lite annat snurra omkring av alla smärta. Och inte blev det något bättre. Så fick jag till slut den efterlängtade bedövningen och jag blev människa igen. Tandis gröpte lite mer i tanden och så poff så kom massa var upp. Till viss del kändes det skönt, då var jag inte hypokondrisk. Tror f-n att det gör ont om man har en böld kring en tandrot. Å andra sidan så kändes det ju mindre kul att ha en sådan infektion i käkbenet eftersom det enbart är tiden som kan hjälpa mig att bli av med detta. Det och antibiotika. Och då är det ju så fint att jag inte tål vanligt penicillin utan måste få en sort som man egentligen inte ska ta när man ammar. Pest eller kolera? För att helgardera sig så skrev tandläkaren ut två sorters antibiotika. Hon menade att med min statistik så behövdes det nog både det ena och det andra för att ta kål på infektionen. Så 350:- fattigare så kom jag ut från Apoteket med Dalacin och Flagyl. Dessa har jag nu ätit drygt ett dygn och om inte annat så gör de mig väldigt illamående.

Bedövningen satt inte i någon längre period denna gång heller (trots dubbel dos enligt mina önskemål) och kvällen spenderades med vetekudde i ansiktet. Dock var smärtan lite mer hanterlig än dagen dessförinnan och jag kunde faktiskt njuta lite av allsång och några mord i Midsomer. Dock kapitulerade jag och bad Sean åka till Apoteket coh hämta ut ett inte utnyttjat uttag av Citodon. Felice skulle nu få klara sig på det vi hade i frysen eftersom jag läst att ett ammande barn dött av morfinförgiftning då mamman åt Citodon. Nu är det väl ett fall på miljonen, men som sagt: med min statistik... Vi beslutade att Sean skulle vara vaken under natten och fylla på Felice vid behov medan jag försökte sova på mitt Citodon. Det gick så där. Första timmen kände jag mig lite skakig och skum, sedan återkom smärtan med besked. Vid 01:30 bad jag Sean att gå och lägga sig då det verkade onödigt att vi var två som låg vakna. Jag parkerade mig i soffan med Felice på armen och en vetekudde i ansiktet. Felice förstod förstås inte alls varför det plötsligt var matransonering och blev väldigt ledsen i ögat. Då slog det mig att kanske, kanske en napp skulle fungera. Efter 20 minuters trugande åkte så nappen in i hennes lilla mun och där stannade den större delen av natten. Den trillade ur ibland då hon somnade till hårt men det var ju bara att sätta tillbaka vid behov och så somnade bebis igen. Tänk så lätt livet är då man har en napp till liten. Nu tänker vi dock inte fortsätta med detta, det var en ren nödlösning för natten, men det fungerade galant!

Imorse kändes livet plötsligt lite lättare. Fortfarande ont och fortfarande riktigt, riktigt trött efter tre nätter utan längre sammanhängande sömn. Men något hade ändrats. Livsgnistan hade återvänt. Och det var väl tur det, för jag hade ett besök på SÖS hjärtmottagning klockan 13 och det var väl bra om jag var mer levande än död då. Jag skulle få träffa en dr Maria Eklind, men den som kom och hämtade mig i väntrummet var ingen Maria. Vi kan kalla honom Mr Tamagutchi och han fick snabbt sälla sig till raden av menlösa läkare jag träffat. Han spenderade 80% av vår tid med att läsa min journal. Märkligt, det trodde jag ingick att man gjort innan besöket. Jag som läste snabbare än honom hade sedan en massa tid att titta ut genom fönstret, kolla in gardinerna och en del broschyrer. Då han läst klart kollade han mitt blodtryck vilket var lågt. Men det nog min stil, trodde han. Nja, det kan nog bero på att jag inte ätit eller druckit ordentligt på flera dagar, menade jag. Fick inget svar på det. Sedan satt han och fånstirrade på mig, sa att jag var frisk och att jag kunde gå hem. Jaha, det kostade mig 300:- att få höra detta. Och så klagar folk på att det är dyrt att gå till veterinären. Jag frågade hur jag ska göra i framtiden, när jag ska reagera eftersom jag har dessa extraslag ofta. Jag fick inget bättre svar än "när du tycker det är jobbigt". Hmm, det gör jag ju nästan hela tiden då jag får dem. Ja, ja, time will tell. Nu är jag iaf utredd och kan anses frisk, vilket är huvudsaken.

Nu ska jag nog gå och ta igen tre nätters förlorad sömn.