God natt!

Medan grannarna ränner in och ut ur huset med stora hattar på sned, häxkvastar på släp och vinglas i näven så tänker jag säga godnatt till världen och krypa till kojs. Sängen är redan uppvärmd av en liten 2,5 årig kamin så det blir så gosigt så. Halloweenpartaj hade säkert varit alldeles utomordentligt roligt, men just idag är jag glad att planerna för kvällen inte innehöll något sådant avancerat. Jag är trött, trött, trött.

Dagen började redan strax efter klockan 06:00 och har innehållit närmare nio timmar på jobbet med datastrul och alldeles för sjuka patienter, en trevlig promenad på Skogskyrkogården med mamma, Amanda och en påse Ahlgrens bilar, ett tänt ljus för min älskade morfar, lite pizza vid köksbordet, soffhäng framför "Körslaget", åtminstone en "Bus eller Godis"- ringning på dörren och nu är det alltså hög tid att tacka för ännu en händelserik dag och söka kontakt med John Blund. Om 10 timmar är det jag som står i grön skjorta och vita byxor och håller upprop för dagens patienter.

God natt alla häxor, trollkarlar, spöken och alla andra varelser! Vi ses en annan dag.

Sponge Bob!?!

Satt och kikade på lite bilder på vår alldeles egna lilla kärleksråtta Felice och får syn på denna:

Kanske ingen direkt typisk bild av henne och tur är väl det eftersom hon ser ut som ingen mindre än… Svampbob Fyrkant! Sponge Bob Square Pants!

Lite lätt fyrkantigt huvud, glest mellan framtänderna… Gudskelov är hon MYCKET sötare än vad kameran avslöjat. För inte är det väl så att man inte är vackrare än sin minst fördelaktiga bild???

Sådärja, mycket bättre!

Hallå vin

Fredag kväll och 30 oktober. Imorgon är det Alla helgons dag här i Sverige och Halloween där borta i väst. Förvisso har vi väl anammat lite pumpatradition här i Svedala också och så även i mitt hus. Jag måste säga att jag tycker att det är lite mysigt med Halloween. Mitt i långa, mörka och ofantligt tråkiga hösten så dyker det upp lite ljus och oranga saker i tillvaron. Det är väl inte fel? Men sedan kan man ju ha lite olika åsikter om hur lämpligt det är att barn klär ut sig till skelett, liemannen och annat under en helg då vi hedrar de som inte längre finns bland oss. Jag vet inte jag, lite osmakligt känns det. Men, men, jag lovar att vara snäll och givmild om det dyker upp några kostymprydda barn vid min dörr och ber mig välja mellan bus eller godis.

Idag har varit en tämligen lugn dag. Pappa kom igår kväll och ska stanna ett par dagar. Ikväll har vi ätit god grekisk mat från Kolgrillen i centrum och till detta druckit riktigt gott rödvin. Lyx!

Hallå vin!

Amanda fick till sin stora förtjusning mumsa på Happy Meal

Mammas pussgurka!

Ha en trevlig helg allihop, hur Ni än tänker fira den!

Goda grannar

Efter tre år i relativ ensamhet här i Kolartorp så verkar det nu som om vi fått lite trevliga människor i vår egen ålder på gatan. Det bor en hel del trevligt folk häromkring men alla är ju så förskräckligt gamla. Vi har bara väntat på att flera av dem ska ge upp det hårda villalivet och flytta till lägenhet så att det kan bli lite lägre medelålder på gatan. Nu verkar våra böner ha blivit hörda för nu bor plötsligt två yngre par på vår lilla del av gatan och båda paren har barn som är hyffsat jämngamla med våra. Idag har vi varit ute på promenad, jag, Kajsa och Maria. Kajsa har dottern Thilda 4 år och sonen Oliver 3 månader. Maria har lille Moltas 4 månader. Vi tog en timmeslång promenad i Kolartorpskogarna innan jag och Kajsa bänkade oss i vårt kök och inmundigade lite fika. Maria hade tyvärr andra planer för eftermiddagen och kunde inte joina oss. Men nästa gång.

Jag är så glad att det flyttat in lite yngre människor här, både för egen del men ffa för Amanda och Felice. Tänk så kul de ska ha då de leker Burken i Guns och Rogers häck eller kurragömma bland “Observatoriemannens” fruktträd. Precis som då jag själv var liten. Äntligen! Vi har länge varit oroliga för att vi ska vara de enda unga människorna i detta pensionärsområde men nu verkar vindarna vända. Heja, heja! Hoppas fler gamfolk rör på sig snart! Dock kan Gun och Roger få bo kvar, de är så rara och trevliga och dessutom så ska varje villaidyll innehålla ett äldre par som gläds åt barnens framfart och som bjuder påskkäringarna på mycket godis!

Äntligen en förklaring!

Jag satt framför TV’n och såg på Efter Tio idag. Det brukar vara himla intressanta ämnen och gäster i det programmet och idag var inget undantag. Gäst var bl a neurobiologen Annica Dahlström som skrivit boken “Könet sitter i hjärnan”. Hon talade om skillnader i hjärnan hos män och kvinnor, vilka egenskaper som är utmärkande för respektive kön. Hon konstaterar också att det är hjärnan som styr människans könsidentitet, inte det organ som befinner sig mellan benen på folk. Mycket intressant att lyssna till hennes sammanställning av den forskning som gjorts på området. Hon talade om att man i fosterlivet blir exponerad för varierande mängder av testosteron och att detta påverkar vår utveckling och våra egenskaper under resten av livet. Har man som kvinna exponerats för större mängder testosteron blir man mer driftig, har lättare att uppvisa aggressivt beteende, har en mindre typisk kvinnokropp (dvs lång, smal och muskulös) och är bland annat duktig på matte och teknik. Har man utsatts för mindre mängder blir man en mer feminin kvinna med tydligare former, omhändertagande egenskaper, med sämre förutsättningar att briljera i matematik men å andra sidan är man mer fertil än den mer maskulina kvinnan. Ja, där ser man. Äntligen en rimlig förklaring till min bristande mattegenialitet. Det finns förstås ett gäng kritiker till hennes uttalanden, däribland folkpartisten och feministen Birgitta Ohlsson som också gästade programmet och debatterade med Annica Dahlström.

Det finns säkert mycket att ifrågasätta kring denna typ av forskning och allt är säkert inte bevisat. Naturligtvis kan det även få konsekvenser i samhället om man tar det på ett alldeles för stort allvar. Men det var intressant att ta del av i alla fall. Att slutklämmen sedan blev “Stora bröst=dålig på matte” var lite halvsynd eftersom det var långt ifrån bara det som Annica Dahlström berörde. Men media gillar ju att dra saker till sin spets.

Mutor eller morötter?

Precis hemkommen från ännu en eftermiddagstur till Masken och ännu en fight med fröken Amanda. Tills för ett par veckor sedan så sprang hon alltid mig till mötes med öppna armar "Mamma kommer! Mamma kommer!" och man blev alldeles varm i mammahjärtat. Men detta har drastiskt ändrats som Ni alla vet och idag så står hon på sin höjd still och stirrar på mig då jag dyker upp på dagisgården. Oftast börjar hon dock gråta och går åt andra hållet. Likaså idag. Tårarna började rinna nedför hennes kinder och hon upprepade "Vill åka Masken. Jag vill äta mellanmål". Det är ju så fantastiskt upplagt att barnen får mellis klockan 15:00 nuförtiden. Tidigare var det 15:15-15:30 och då hann man iväg innan mellisvagnen uppenbarade sig för barnen. Visst var Amanda medveten om vad hon gick miste om, men det var lite lättare när melliset inte hägrade framför näsan på henne. Idag fick jag leda henne förbi bordet där alla kompisarna satt, försöka slita hennes blick från det nybakade brödet och den populära mjukosten och få med henne till bilen. Vissa dagar är hon rent förbannad då jag hämtar henne, men idag var hon ledsen, riktigt ledsen. "Nej mamma, jag vill äta mellanmål". Tårarna rann. Vad jag önskar att hon förstod, att det inte är mitt val att hon ska måsta gå hem precis då det är mellis. Hon måste verkligen tycka att jag är så hemsk som inte låter henne äta mellis med sina kompisar. Har sagt det förut och säger det igen: himla bra kommunpolitiker vi har i Haninge.

För att om möjligt undvika ett mindre krig så tog jag idag med en liten överraskning till Amanda i form av en liten marsipanfigur som hon fick då hon klätt om och då vi var på väg mot bilen. Det stoppade det värsta tårflödet men hon hade med lätthet bytt ut sin marsipanfigur mot en smörgås med mjukost och ett glas mjölk. Egentligen känns det sådär bra att muta för att få med mig henne hem utan att behöva ta till lindrigt våld. Hade någon sagt till mig för tre år sedan att jag skulle muta hem mitt barn från dagis så hade jag bara hånskrattat och sagt "Vi får väl se". Men nu är jag alltså där. Man kan förstås se på det på olika sätt. Varför kalla det muta? En tjej jag pratade med på ÖF förra veckan valde att kalla det för morot, och då tänker jag också göra det. Önskar bara att Amanda tyckte mer om riktiga morötter och annat nyttigt så att jag kunde känns mig lite bättre till mods...

Och allting blir glass…

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är ett regn och en pöl
Över den pölen går pojkarnas båtar ibland, och dom glider så fint utan köl
Där går en flicka, som samlar på stenar, hon har en miljon
Kungen av träd sitter stilla bland grenar i trädkungens tron
Där går en pojke som skrattar åt snö
Där går en flicka som gjorde en ö av femton kuddar
Där går en pojke och allting blir glass som han snuddar
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket

Amandas största passion i livet är utan tvekan glass. Hon pratar om glass, hon drömmer om glass, hon fantiserar om glass, hon lever glass. Just nu är det väldigt mycket låtsaslekar här hemma och alla handlar om glass. Hon tar tag i någon liten pryl och så plötsligt är denna pryl glass och jag ska smaka. Och varje gång ska man ta sig för munnen och säga “Oh så kallt!”. Man kan också få köpa glass av henne då hon har små glasskiosker här och där. Alla glassar är gula och alla kostar “En åttifyra”. Ganska charmigt, i alla fall de första tvåhundra gångerna. Saker som “Mamma är mätt, jag orkar inte mer glass” biter inte på henne. “Vassgo!” så kommer nästa glass. Det är bara att låtsas äta och njuta och så inte glömma att glassen är kall och att det måste påpekas varenda gång. Fantasi ska uppmuntras så det är bara att gilla läget.

Just nu ligger Amanda på golvet och pratar med sig själv “Vad heter du?”, “Elis”, “Jahaaaa”. “Vad heter du?”, “Viggo”, “Jahaaaa” osv. Jag tror snart vi är igenom hela dagisgänget. Och nu håller de visst på och bygger hus som det låter :-)

If I could turn back time

Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden. Då skulle jag vrida klockan och almanackan tillbaka till juni månad. Då skulle jag ha sagt till min tandläkare att jag inte ville påbörja någon som helst upprensning av min andra pulpitdrabbade kindtand. Istället hade jag sagt att den skulle ut, bort från min mun. Då hade jag sluppit ha så förbannat ont så att två veckor är helt raderade från mitt liv. Jag minns dem inte, jag minns bara smärtan. Den fruktansvärda smärtan. Jag vet att jag sa att hon kunde dra ut tanden om hon ville, att jag bara ville att smärtan skulle upphöra. Men det var bäst att spara tanden förstås, och jag anklagar henne inte. Det var nog vad som var bäst då. Nu fyra månader senare inser vi att det inte var bäst. Tanden är rensad tre gånger och lik förbannat så har jag känsel i tanden. Misstanken nu är en sprickbildning i tanden och det kommer vi aldrig att komma ifrån, med eller utan rotfyllning. Domen har fallit: tanden ska ut. Jag kommer att bli tandlös på den platsen och det är verkligen min skräck. Att se ut som en gammal grekisk tant som inte borstat tänderna och därför blivit av med dem. Rätt åt henne, kommer folk att säga bakom min rygg. Sköter man inte sina tänder så får man skylla sig själv. Om de bara visste. Brygga var visst ett alternativ. I teorin i alla fall. Med en kostnad på dryga 10000:- och med de pengar jag redan lagt ut på tanden så stannar alternativet i teorin. När ska det vända? När ska jag sluta drabbas av sjukdom och elände? Kan jag aldrig få ha turen på min sida?

När jag befinner mig i juni månad igen ska jag hälsa på min morfar. För jag saknar honom så att det gör ont…

Världens bästa morfar

Sista måltiden

Det är måndag igen. En ny fräsch start på veckan. Så borde det i alla fall vara, men det stämmer inte något vidare på mig. Efter att ha proppat i mig antibiotika så jag blivit alldeles prickig och konstig så har jag nu drabbats av ett virus och är brakförkyld. Så nu vet Ni det Ni som inte hänger med i medicinbranschen: antibiotika skyddar inte mot virus. Jag låter som om jag druckit whisky hela helgen men det enda jag har smuttat på har varit Loka, Cola och kaffe.

Jag har jobbat hela helgen, 8-16 båda dagarna. Jag var rustad för kaos i lördags morse, lönehelg som det var. Men Stockholmarna gjorde visst av med pengar på andra ställen än min arbetsplats för vi hade det ganska lugnt större delen av dagen. Jag hade tema avlivning och jag tror att jag hann med sex stycken innan arbetspasset var slut. En av avlivningarna var av en ganska ung katt som dock led av en kronisk sjukdom. Husse var så himla rar och gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Han ville inte vara med då katten skulle få sin spruta utan ville ta farväl av den och minnas den som levande. Precis innan han skulle gå fick han fram några ord mellan tårarna: “Kan man få betala lite extra i kassan så att han kan få en sista god måltid?”. Jag kunde knappt hålla tårarna tillbaka själv men lyckades säga att den där goda måltiden kunde vi nog bjuda på. Katten fick kalasa på tonfisk innan han vinkade hejdå till jordelivet och styrde kosan mot ett land vi andra inget vet om.

Min sista måltid under lördagen intogs hemma hos Cattis i Kungsängen. Det hade varit möhippa för Linda under dagen vilket jag tyvärr missade pga arbete. De hade haft en lyckad dag med afrikansk dans, musikvideoinspelning (Linda har gjort en oförglömlig version av “Don’t let the sun go down on me”) och sedvanliga små uppgifter. Sällskapet var lindrigt nyktra då de dök upp hos Cattis och kvällen blev ganska tidig vilket inte gjorde mig så mycket som skulle upp och jobba igen igår. Dock blev det sovmorgon eftersom det så lägligt var klockomställning natten mot söndag. Jag lyckas alltid jobba dessa helger.

Det var lite högre tempo på jobbet igår, men fullt acceptabelt. Jag hoppas att jag inte bjöd på den sista måltiden för en liten, liten kattunge som någon hade hittat slängd på en väg i ett industriområde i Älvsjö. Lilla missen var iskall, blöt och mycket medtagen. Jag fick i den lite sockerlösning och den piggade på sig lite. Dock är det väl tveksamt om den överlever eftersom den max är 4-5 veckor gammal. Om jag fick tag i de människor som behandlar en liten kattunge på detta sätt så skulle jag göra mig olycklig. Sträckbänk och utslitna naglar skulle de ha! Om man inte kan eller vill ta hand om en kattunge så sätter man inte en till världen och om det mot förmodan sker så ser man till att avliva kattungen istället för att slänga ut den på en väg i regnet. Skam!

Bättre sent än aldrig

Men förr hade varit mycket bättre än sent. 22 september 2008 dog lilla Milli efter att ha blivit oprovocerat anfallen av en Kangalhund i Hästbo. Denna Kangalhund ägdes av Tomas Eriksson och Anna Brodin vilka driver Lumshedens Fäbod på gränsen mellan Dalarna och Gästrikland. Hunden lyckades trots koppel bita lilla Milli helt sönder och samman och trots operation och intensivvård stod Millis liv inte att rädda. Matte Anna lovade och svor att hunden skulle avlivas omedelbart. En sådan hund kunde de givetvis inte ha kvar.

Ett år senare anfaller samma hund Yorkshireterriern Loppan och skadar henne mycket illa. Loppan hade dock tur, hon klarade sig. Först nu ansåg Tomas och Anna att hunden hade förbrukat sin rätt till att fortsätta vandra på denna jord och enligt uppgift är hunden nu avlivad. Det kokar i mig då jag tänker på att dessa två människor har låtit denna förbannade individ skada ytterligare en hund något helt fruktansvärt. Hur tänker de? Tänker de överhuvudtaget? Varför stod de inte fast vid sitt ord och avlivade sin hund förra året? Tycker de att deras hund har större rättigheter än någon annans? Enligt vad jag fått höra så var hunden så fantastiskt duktig på sitt arbete att de helt enkelt inte kunde avvara den. Jo tjena, när den bet Loppan hade den tillsammans med sin kompanjon rymt flera kilometer från den fäbod där de efter tillstånd från Länsstyrelsen vistas lösa. Verkligen en riktigt duktig och pålitlig boskapshund. Fy fan säger jag. Om jag vore Tomas och Anna så skulle jag flytta till en öde ö någonstans långt ut i Söderhavet. Att de överhuvudtaget klarar av att möta någons blick är för mig en gåta.

Landet Runt gjorde för ett tag sedan ett reportage om Anna och Tomas Kangalhundar. Då satt han där stolt som en tupp och berättade om sina hundar, om hur fantastiska de var. När Landet Runt nu gjorde ett reportage om samma hundar men av en helt annan anledning, då ville han minsann inte visa sitt tryne i rutan. Ynkrygg! Det minsta man kan begära är väl en offentlig ursäkt då man förlorat sin hund pga en annan människas oaktsamhet. Om Ni missade Landet Runt så se klippet nedan. Reportaget ligger drygt 31 minuter in i sändningen.

Landet runt 17/10.

Lilla Milli, vila i frid

Ljudknas

Funderar starkt på att reklamera vårt nya surroundsystem till TV’n. Det måste helt enkelt vara något seriöst fel. För vad finns det annars för förklaring till att juryn tycker att Rabih gjorde ett fantastiskt framträdande men att Toves röst inte var tillräckligt rockig??? Rabih lät i vårt TV-rum som en kastrerad gås och Tove som en riktig rockstjärna. Imorgon är det jag som ringer LG’s tekniker!

Diskriminering

Jag har en längre tid irriterat mig över en reklam på TV. Det är något glasögonföretag som låter meddela att man får sin ålder i rabatt om man handlar sina glasögon hos dem. Detta om något måste väl räknas som diskriminering??? Tänk om situationen var omvänd, att ju äldre Du är desto mer får Du betala. Då kan jag ge mig sjutton på att PRO och andra små rara organisationer skulle få frispel och företaget skulle illa kvickt få sluta med sina dumheter. Hur kan detta få fortsätta i ett land som Sverige?? Vart är vi på väg? Skrämmande!

Mot nya höjder

BVC dax idag igen. Jag höll dock på att missa besöket eftersom min hjärna tydligen endast kan koncentrera sig på en sak i taget för tillfället. Som tur var så finns det en dam i huset som inte glömmer lika lätt och det är tack vare henne som vi kom iväg som planerat. Damen heter Amanda och är det något hon är bra på så är det att komma ihåg vad man lovat henne. Igår talade jag om för henne att Felice skulle åka till “dockdock” idag varpå hon sken upp som en sol. Hon älskar verkligen att åka till doktorn (även efter armbågsincidenten) och strax efter frukost idag sa hon “Felice åka dockdock” och för en halv sekund fick jag fnatt i skallen och trodde att vi missat tiden. Men det hade vi förstås inte, gott om tid. Tack Amanda, vad skulle vi göra utan Dig?

Lilla Felicen hade lagt på sig några gram igen, närmare bestämt 180 stycken. Vi är med i matchen igen! Idag stannade vågen på 7200 gram och vi fick godkänt. Dock inte så pass godkänt att vi får ligga på latsidan, nytt besök är inplanerat om en månad igen. Fram tills dess fortsätter vi med havregröt med mycket olja och lite annat smått och gott.

Då jag skulle lämna BVC dök den BVC-tant som hade hand om Amanda upp. Inget kärt återseende kan jag informera om. Usch vad jag ogillade henne. Hon var på intet sätt otrevlig men bara så otroligt menlös och intetsägande. Hade jag varit en nervös mamma hade hon helt klart drivit mig till vansinne genom sina kommentarer om vårt på tok för långsamväxande barn. Nu är jag ingen nervös mamma, så jag var mest irriterad på henne. Jag tackar min lyckliga stjärna för att hon var sjukskriven då Felice föddes (dock hoppas jag förstås att hon inte mått alltför dåligt, vad det nu än var hon var sjukskriven för). Hon tyckte att det var roligt att se att vi nu fått ett barn som i alla fall växer bra… Jag informerade henne om att Felice är mindre än vad Amanda var och att hon inte alls växer så särskilt bra. Då fick hon det där fågelholksutseendet som jag så väl känner igen från alla mina besök hos henne med Amanda. Nej, hugaligen.

Mini Fleecen

Hmmm…

Allt var kanske inte bättre förr, trots allt. I hyllan på ICA Maxi hittade jag nämligen inget mindre än:

Och den här lilla godbiten, den fanns minsann inte förr. Om det smakar hälften så bra som jag hoppas på, ja då är den här julen räddad! Jag är en riktig sucker för Ballerina (dock helst orginalet, men choko går också bra, toffee och annat trams går bort direkt) och jag fullkomligt älskar allt som smakar pepparkaka. Så det kan väl helt enkelt inte vara annat än succé? Vi får se, vi får se. Så fort barnen har somnat ska jag kura upp mig i soffhörnet med en kopp te och ett Ballerina pepparkaka kex. Mmmm…

Tantrum time

Så var det dax igen. Efter en relativt lång period av lugna hämtningar på dagis så har det nu vänt. Amanda vill inte längre gå hem på eftermiddagarna. Jag hämtar henne kl 15 alla dagar utom måndagar då Sean hämtar henne 15:30 eftersom jag jobbar. Barnen är i princip alltid ute på eftermiddagarna då vi kommer men just klockan 15 brukar det vara avklädning eftersom det vankas mellis. Det är Amanda helt på det klara med och alltså blir hon mycket ledsen då jag uppenbarar mig i dörren och hindrar henne från att få inta gott mellis med sina kompisar. Hon gråter, skriker, sparkas och fäktar vilt. Idag hade jag lämnat kvar en sovande Felice i bilen (trött efter en session på öppna förskolan) och då hade jag två händer fria. Trots detta slutade det med att jag bar ut Amanda i ena armen, höll hennes kläder i den andra handen och hon fick gå i regnet till bilen utan ytterkläder. Vad göra då ungen kastar sig på golvet och sparkas så fort man kommer i närheten för att klä på henne? Skyll Dig själv, tänkte jag och Amanda blev pissblöt. Egentligen tycker jag synd om henne, för hon förstår givetvis inte varför hon inte får stanna och äta mellis. Det går inte att förklara för henne. Hon gastar “Neeeeeej! Neeeeeej!” och jag har inget att svara. Men jag orkar inte sitta ner på golvet med henne i 10 minuter varenda dag för att få henne att sluta vråla (vilket för övrigt oftast inte fungerar). I det här läget vill jag bjuda in kommunalpolitikerna så att de får se hur våra förskolebarn med småsyskon (och deras föräldrar) mår varenda eftermiddag. Jag skulle vilja se dem försvara begränsad förskolevistelse efter att ha bevittnat detta skådespel. Men visst, det är säkert jag som har fel. Detta är förstås för barnens bästa, det är om dem politikerna värnar. Hur skulle det se ut om det inte fanns tydliga gränser? Jo, vi lata, oansvariga föräldralediga individer skulle givetvis utnyttja systemet till max. Vi skulle lämna barnen 06:30 och hämta dem strax efter 18. Fem dagar i veckan. Tur att vi har så bra politiker som satt stopp för detta…

Krypträning

Felice är ganska sent ute med denna aktivitet. Hon har hittills tyckt att det är helt OK att bara sitta still och vid behov tillkalla hjälp för förflyttning. Senaste veckorna har hon dock börjat att vrida sig runt och kan nu ta sig fram lite långsamt genom att vicka kroppen i olika riktningar. Magläge har hela tiden varit en icke-omtyckt position av yngsta fröken Douglas. Men idag var det plötsligt OK att ligga lite på mage. Hon kommer inte upp i krypposition, men vad gör väl det då man har en storasyster som hjälper en att “klypa”.

Heja systrarna Douglas!

Välkomna bebisar!

Fick precis meddelandet att min kollega Emma fick en liten Emil imorse! Dessutom har min arbetsplats berikats med lilla Clara och pojkbebis Fernström den senaste tiden. Stort GRATTIS kära arbetskompisar till Era nykomlingar! Och fler väntar vi på…

Rätt val

Liksom jag skrivit flera gånger tidigare så älskar jag mitt jobb och jag har aldrig (på allvar) ifrågasatt mitt yrkesval. Det händer av och till att jag yppar saker som “Nej, nu säger jag upp mig och blir frisör istället”, men det är i ren frustration och förstås inget jag menar (Ni som sett Amandas hår inser att jag inte skulle vara någon vidare frisör…). Trots att det många gånger är tufft på jobbet, högt tempo, allvarligt sjuka djur, en del halvjobbiga djurägare och många jobbiga diskussioner om pengar så är det ändå det här jag vill göra. Under en lång tid framöver. Kanske för alltid, men det kan man förstås inte vara säker på.

Senaste dagarna har det varit mycket skriverier om den läkare på Astrid Lindgrens Barnsjukhus som är misstänkt för brott i samband med en liten flickas död. Jag är inte tillräckligt insatt i fallet för att göra en massa analyser och ha korrekta åsikter om det. Det som hände på ALS har dock satt spår inom sjukvården som helhet. Man kan läsa på internet och i tidningarna om läkare som inte vågar smärtlindra sina patienter av rädsla att överdosera preparaten. Istället får en döende patient lida ytterligare. Det är så fruktansvärt att det inte går att beskriva. Detta handlar inte om dödshjälp i ordets rätta bemärkelse, det kan man ha delade meningar om. Detta handlar om att hjälpa en döende människa att minimera hennes smärta, oro och ångest. Läs detta.

I det här läget är jag så glad över mitt yrkesval. Jag behöver aldrig fundera över vad som eventuellt ska hända om jag genom en medicinering lyckas få någon av mina döende patienter att sluta andas en dag eller två tidigare än vad naturen hade tänkt. Jag har till och med ett ansvar att minimera mina patienters lidande. Jag har lagen bakom mig: Djurskyddslagens 2 § Djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. I det fall en patient är döende och lider så är det min skyldighet som veterinär att se till att lidandet upphör. Djuret avlivas så snart det är möjligt och i det fall ägaren absolut vill närvara, men inte befinner sig på djursjukhuset, så tillåter jag det endast om djuret inte lider nämnvärt i väntan på ägaren. Jag ordinerar preparat för att djuret inte ska behöva uppleva smärta, ångest och oro. Och om patienten slutar andas och avlider, ja då har jag ändå handlat korrekt. Jag har handlat för djurets bästa. Jag är så glad att jag har denna möjlighet och jag lider med de läkare som måste gå emot allt de tror på av rädsla för att annars ställas till svars inför lagen. Jag är så glad att jag valde att bli veterinär istället för läkare.

Grundlurad

Ganska nyligen hemkommen från jobbet. Jag kunde förstås inte låta bli att kolla lite hur det gått för mina mystiska patienter från gårdagen. Den ena var en Flatte drygt 7 år som kom in i princip platt på sidan, tungandad, med låg kroppstemperatur och lite blek. Kraftig acidos (=lågt pH i blodet) men inga större fynd på blodprov i övrigt. Symptomen hade kommit knall fall och hunden hade ingen historia av tidigare sjukdom. Vid en thoraxröntgen tyckte jag att hjärtat såg misstänkt runt ut och undrade om hunden kanske kunde ha vad som kallas hydropericard, vilket betyder vätskeutträde till hjärtsäcken. Dessa hundar brukar förvisso ha mycket stora hjärtan på röntgen vilket denna inte hade, men hjärtsilhuetten såg misstänkt ut. Jag bad min kollega ultraljuda och visst sjutton hade hunden ett klockrent hydropericard. Vi tappade ut en hel del vätska och hunden blev efter en stund lite piggare. Tyvärr brukar dessa hundar kunna ha tumörer i hjärtat som orsak till symptomet så det finns en stor risk att hon inte överlever sin åttonde födelsedag.

En knapp timme efter att denna hund kommit innanför dörrarna dyker en 8 år gammal blandras upp. Liknande symptom: plötsligt mycket dålig, ligger platt på sidan, mkt hög puls, acidos, kraftigt undertempad. Hon chockbehandlades och buk och bröst röntgades utan större synliga förändringar. Hunden blev piggare, tempen steg men den höga pulsen kvarstod. Jag fick inte ihop hennes symptom, men misstänkte kanske att det kunde vara ett cirkulatoriskt problem eftersom pulsen kvarstod hög. Jag tänkte tanken att kanske även denna hund hade ett hydropericard, men slog bort tanken lika fort. Vad är oddsen att man inom loppet av en timme får in två hundar med dessa problem? Jag kan ju säga att vi inte ser dessa hundar särskilt ofta, utan att ha kontrollerat siffrorna så handlar det kanske om en handfull om året. Istället för att följa min instinkt så gick jag på statistiken och åkte hem utan att ha ställt diagnos. Det skulle jag förstås inte ha gjort. För visst hade även denna hund ett hydropericard och det hade jag mycket lätt kunnat konstatera om jag bara satt dit ultraljudsproben och kollat. Känner mig som en urusel veterinär som gick på statistiken istället för på känslan. Det sista jag sa då jag lämnade djursjukhuset var att jag ger mig sjutton på att även denna hund har ett hydropericard eftersom udda diagnoser alltid tycks komma i kluster. Sköterskan skrattade lite och höll med. Varför gjorde jag inget åt det istället? Usch…

Nu har det gått bra för hunden i alla fall, hon tappades på en del vätska idag och mår ganska bra. Det är bara så förbannat irriterande att jag inte följde min känsla. Men förhoppningsvis har jag nu lärt mig en läxa.

Hakuna Matata!

Means no troubles. Ni anar inte hur skönt det är att få höra “Det är inga problem” då någon pratar om något som ska göras i vårt hus. Denna gång var det garageportsmannen som gjorde lite mätningar och sedan konstaterade att det var minsann inga som helst problem att byta ut vår icke-fungerande dubbelgarageport mot två enkelportar. Dessutom var priset överkomligt. Jag bara log som ett fån och då han såg frågande ut fick jag lov att förklara att det nog var första gången som något sannolikt kommer att gå utan problem i detta hus. Vi är så vana att höra “Vi har stött på problem”, “I normala fall kan man göra så här men i Ert fall…” osv att jag knappt kunde tro mina öron då han sa att det skulle gå att byta portarna. Tjihoooo! Så om en sisådär fyra veckor så kommer vi äntligen att kunna använda garaget till det det är ämnat för! Undrar bara var alla saker som bor i garaget ska ta vägen…

I övrigt så är det väl inte mycket som gått komplikationsfritt den senaste tiden. I fredags vaknade jag med prickar över hela benen och fick nog inse att det var dax för ett läkarbesök. Igen. Så här ser jag ut över stora delar av kroppen:

Konklusion: jag tål inte cefalosporiner heller. Jag bara hoppas och ber att jag aldrig insjuknar i sepsis (blodförgiftning) eftersom jag undrar vilket antibiotikum de då ska ta till. Läkaren (som jag i normala fall varit jättenöjd med) gjorde inget vidare intryck på mig då hon tyckte att jag skulle avsluta kuren med antibiotika och gurgla saltvatten istället…??? Jag lyckades dock tjata till mig ett utifall-att-recept att ha på Apoteket. Givetvis sprang jag direkt och hämtade ut det och nu ska dessa små söta rackare rädda mig.

Kan säga att jag inte visat tabletterna för Amanda eftersom hon fullkomligt äääälskar allt som är lila och små barn och tabletter är en dålig kombination. Det största problemet just nu (utöver fyrahundramiljoner smärtande prickar på kroppen) är att jag efter två olika antibiotiukm nu förmodligen har desarmerat mina tarmbakterier till ett minimum. Väntar också på att Felice ska få diarré och ont i magen.

Efter läkarbesöket i fredags åkte jag och tjejerna hem till Sarah och spenderade eftermiddagen där. Vi åt god mat, fikade på underbar smulpaj (recept, tack!) och snackade skit. Tjejerna lekte och kollade på film och det var två mycket trötta tjejer som åkte med mig hem till mamma vid 18-tiden. Amanda fick sova hos mormor medan jag och Felice åkte via stan och hämtade upp Sean som hade bowlat med jobbet.

Lördagen innebar lite jakt på bil utan större resultat. Det är verkligen inte roligt att kolla på bilar. IKEA ja, Bauhaus ja, shopping i centrum ja, bilhandlare nej. Men någon gång måste vi förstås hitta oss en bil så det är bara att leta på antar jag.

Lördag kväll spenderades hemma hos Claire som hade fixat lite födelsedagsfest för Sofia. Det var så trevligt så att få vara barnfri för en kväll, dricka lite rödvin och snacka skit med jobbarkompisarna. Det skulle lätt kunna bli en vana. Dessutom hade jag sådan tur att Sean kom och hämtade mig så jag slapp åka kommunalt!

Igår var det jobb igen med tema “Sjuk sjukare och ingen vet varför”. Den enda knepiga diagnosen efter den andra och inte en enda kräkning eller diarré. Det är inte ofta man längtar efter dessa, men igår hade jag gärna sett någon sådan som omväxling till alla knepigheter. Jag var fullkomligt slut då jag segnade ner i soffan vid 21:30.

Imorse då jag kände mig hyffsat utvilad var Amanda helt slut och jag fick först ringa till Masken för att meddela dem att vi inte skulle komma till frukost. 08:45 slet jag upp Amanda ur sängen. Välling intogs i bilen, hår och tänder borstades i kapprummet och vid 9:15 vinkade vi hejdå i fönstret. Hem och så frukost för mig och Felicen.

Nu ska jag packa ihop mig, Felice och Ilia och åka mot jobbet för ett lunchmöte. Garageportsmannen skulle komma mellan 10 och 12 men han slog rekord och dök upp redan klockan 9:30 så då kan jag vara med på mötet. På återseende!

Premiär

Efter mycket om och en hel del men så fick jag äntligen tummen ur idag och pallrade mig iväg till Öppna Förskolan i St Eskilskyrkan. Då Amanda var liten gick jag minst en gång i veckan från 4-12 månaders ålder. Det var alltid supertrevligt och mysigt, Amanda älskade det och jag fick en chans att umgås med litet vuxet folk. Då gick jag ofta tillsammans med Tua och Maria, men nu har jag ju varit solokvist på mammaledighetsfronten och då har det inte blivit av. Men så idag så beslutade jag mig för att ursäkterna var slut.

Det var öppen babygrupp idag och ledaren var densamma som höll i gruppen då Amanda var liten. Hon kände genast igen oss och det kändes så hemtrevligt så. Vilket fantastiskt minne den människan måste ha. Hon frågade hur det var med hundarna, om jag haft en bättre förlossning denna gång och en massa annat.

Jag hade nog trott att Felice inte skulle ha någon jättebehållning av besöket, men där hade jag fel. Hon utforskade de andra barnen, försökte snacka lite och skrattade sig igenom tre vändor av “Hästen Plopp”. Det var så kul att se de andra barnen. Flera 6 månaders bebisar var på god väg att krypa och det såg förstås helt overkligt ut mtp hur lite Felice rör sig och det är hon som är min referens nu. Men så kommer jag att tänka på att Amanda kröp vid drygt 5 månaders ålder och nu förstår jag vad alla de andra föräldrarna då glodde på!

Vi lär nog fortsätta att besöka denna grupp framöver.

Felice med sina nya kompisar

Amanda hos frisören

Jag har länge, länge stört mig på Amandas hår. Det är trassligt, ovårdat och alldeles för långt på sina ställen. En del har hängt med sedan tidernas begynnelse och har aldrig träffat på en sax. Dessa strån börjar bli väldigt svåra att reda ut med borsten på morgonen. Men så fort jag närmat mig hennes huvud med annat än en borste så har paniken varit ett faktum. En gång lyckades jag klippa en del hår på baksidan av huvudet då hon inte såg, men det var en halv evighet sedan. Igår bestämde jag mig, nu skulle luggen klippas. Jag tog Amanda i handen och ledde henne uppför trappen, informerade om mina planer och fick ett “Nej, inte klippa Manda” tillbaka. Jo, vi skulle visst klippa, men bara lite och bara håret. Jag fick henne att stå blickstilla medan jag klippte luggen. Inga protester! Istället för att sluta när jag låg på topp bestämde jag mig för att utmana ödet och även klippa lite på topparna. Jag tog till det där knepet som jag aldrig skulle använda: muta. Om hon stod still en stund skulle hon få godis. “Jaaaa! Goooodis!” Sedan gick det alldeles utmärkt att klippa runt om. Visst konstaterade hon ett antal gånger att “Nu färdig, nu godis” men hon höll sig till tåls efter lite upplysningar om att det var en del kvar. Så här fin blev hon:

Amanda med sin belöning

Det är en väldans tur att hennes hår på intet sätt är spikrakt eftersom mina hårfrisörtalanger lämnar en del övrigt att önska.

Nytt rekord…

Jag är säkert inte ensam om att känna mig jinxad så fort jag konstaterar något positivt. Det är precis som att då drar en ful liten filur på smilbanden och tänker att “Nu ska hon få se. He he he!”. “Peppar peppar” är så pass vanliga ord ur min mun att det är förvånande att Amanda inte anammat det ännu. Men de orden verkar för länge sedan ha spelat ut sin rätt. Efter mitt inlägg om Felice rekordnatt igår hade jag förstås en liten förhoppning om att succén skulle fortsätta åtminstone någon natt till. Att det skulle komma bakslag det förstod jag, ganska luttrad har jag blivit sista åren. Och bakslaget kom, med full kraft och ganska per omgående. Felice placerades i vaggan klockan 22:40 igår, jag sträckte ut mig i min säng som bara var helt min egen. Häääärligt. En halvtimme hann jag njuta innan ett illvrål kom från vaggan. Sedan var Felice helt hysterisk och otröstlig i 30 minuter. Inget hjälpte. Detta är verkligen inte likt henne. Hon är förvisso expert på att vakna på nätterna men hon brukar aldrig skrika. Hon är faktiskt knappast ledsen alls. Så länge hon får lite mat så är hon nöjd och somnar om. Men inte inatt alltså. Visst tyckte jag synd om henne men samtidigt var jag så frustrerad att det var svårt att dölja. Varför kunde hon inte sova så att jag äntligen kunde få lite sammanhängande sömn??? Till slut somnade hon, men natten igenom har hon vaknat en gång i timmen och varit ledsen. Mardrömmar? Tänder? Bara allmänt kinkig? Vad vet jag. Och egentligen spelar det ingen större roll, jag är lika trött idag oavsett vilket.

Tur att hon är söt i alla fall

Ni har mitt stöd

Veckan till ära vill jag bara säga: heja älgarna! Vegetarian som jag är håller jag tummarna för Er! (älgen på bilden går säker, han bor i Granåsens älgpark).

Splish splash I was taking a bath

OBS! Känsliga läsare varnas, i inlägget förekommer bilder som kan uppfattas som stötande

 

Eftersom vi inte har ett fungerande badkar för tillfället så får man göra som Cajsa Warg. I vårt fall innebär det en blå babybadbalja från IKEA i vårt duschhörn. Finns det hjärterum så finns det stjärterum, men Ni förstår säkert varför vi behöver ett badkar.

Felice har precis börjat att uppskatta att bada, men varje session börjar med ett par gallskrik och en stunds gråt. Sedan kommer hon dock på att det är rätt OK och att man ju kan plaska och skvätta en massa.

När tjejerna hade som roligast igår så inträffade plötsligt en liten olycka i badbaljan…

Oooops…

Då kom jag plötsligt att tänka på en gammal Youtube favorit. Titta här.

Hoppas Amanda förlåter mig i framtiden…

Mammas lilla hjälpreda

Amanda var inte på något vidare humör då jag kom för att hämta henne på Masken idag. I normala fall springer hon i full fart mot grinden (de är i princip alltid ute) och skriker “Mamma kommer!”. Hon ser till att alla, fröknar som barn, förstår att det är just hennes mamma som kommit. Idag började hon dock gråta då hon såg mig. Ganska snart stod det klart varför, barnen var precis på väg in för det var dax för mellanmål. “Lill ha mål” fick Amanda fram mellan tårarna, sedan borrade hon in sitt ansikte i Felices hals för att få tröst. Sötnosen. Jag lovade att det fanns mellanmål hemma också och sedan fick jag bära två ungar till bilen. Tur att man är stark som en oxe. Väl hemma deklarerade Amanda att hon skulle ha mjölk och toastie. Mjölk och toastie coming right up! Medan Amanda mumsade på rostmacka med “boulle (=smör) å oooooost” så drack Felice lite välling. Jag lämnade tjejerna en stund för att kolla en annons på Blocket. Plötsligt hör jag Amanda “Åh nej! Mamma kom! Bebisen!” Med andan i halsen och allsjöns tankar i skallen sprang jag ut i köket. Där satt Felice med vällingflaskan i handen och skvätte kvarvarande välling åt höger och vänster. Jag som var övertygad om att jag lämnat den utom räckhåll för henne. Vad skulle jag göra utan Amanda? Jag är dock övertygad om att Felice så fort hon kan prata kommer att kalla henne för skvallerbytta.

Amanda hittade “daddas” tröja på badrumsgolvet

Rekord!

Inatt sov Felice mellan klockan 22:30 och 03:30, dvs fem timmar i sträck! Det har aldrig hänt tidigare! Kan man glädjas åt lite har man mycket att vara glad åt.

Älg-helg med komplikationer

I fredags var det dax att packa in hela familjen Douglas-Göransson (minus tre hundar som min kära mor passade med viss hjälp av min käre bror, tillika Ilias stora idol i livet) i bilen och åka mot sydligare breddgrader. Klockan 21:30 stannade bilen i Kristvallabrunn, ett litet samhälle utanför Nybro som i sin tur ligger utanför Kalmar. Värdparet för helgen var familjen Nilsson-Johansson som består av Magnus, Kristina, italienska vinthunden Elda (coolaste namnet!) och de tre cornish rexdamerna Muffins, Klementin och Popcorn. Familjen bor i ett mysigt hus som de snart renoverat från topp till tå. Vi blir lika avundsjuka varje gång vi hälsat på… Här skulle jag ju ha bidragit med en fin bild på huset, men av vissa skäl så blev det inte mycket fotograferat denna helg. Det får bli ett annat fint motiv istället:

Kristina och Klementin/Vitan

Lyckan var total då Amanda insåg att det fanns hela tre stycken katter i huset! Ganska snabbt hade hon döpt om dem till Vitan, Bruna och Vart (=svart) vilket stämmer hyffsat bra med deras färger. Katterna hade änglars tålamod med henne och jag är rätt förvånad över att de inte ens försökte att fräsa en endaste gång. Iofs är Amanda rätt lätt på handen då det handlar om djur, men hon är sjukt enveten och lämnade dem inte i fred många sekunder. Muffins alias Bruna höll sig på behörigt avstånd, Klementin alias Vitan tog långa sovmornar medan Popcorn alias Vart tyckte att den där lilla människan var riktigt trevlig.

Popcorn i sitt palats

Vi fick traditionsenligt varma mackor vid ankomst, vilket smakade fantastiskt bra. Men jag kände att något inte riktigt var som det skulle. Det stack i halsen och det började värka i lederna. Termometern visade på 38,4 grader och frossan anlände lagom till läggdax. Svininfluensa!?! Men så kom jag på att Sean ju var under behandling för halsfluss, så vad var då mest troligt. Natten var fruktansvärd. Jag stod en stund i duschen under kokhett vatten, därefter placerade jag mig i en Biabädd framför kaminen där glöden fortfarande värmde gott (dessutom har lyxostarna tälgstenskamin så den håller värmen många, många timmar. Vill ha…). Katterna tittade skumt på mig och undrade nog om de skulle vara tvungna att dela sängen med den där inkräktaren. Fram emot småtimmarna började jag att kräkas och då återkom tanken på svininfluensa. Det kändes som om morgonen aldrig skulle komma, men det gjorde den och då visade tempen på 39,4 grader och kroppen protesterade vilt vid all form av aktivitet. Jag var så ledsen. Äntligen skulle jag få träffa mina kära vänner och så ska jag bli sjuk. Vad är det för rättvisa?? Har inte jag haft nog med sjukdomsbesvär detta år???

Vi ringde Sjukvårdsupplysningen i Kalmar men de tyckte att jag skulle avvakta tills jag haft symptom i tre dagar innan något halsprov skulle tas. Detta trots att en annan person i familjen precis behandlats för halsfluss. Så länge jag kunde svälja så var hon nöjd. Jag vet inte riktigt om dessa råd var särskilt bra, men vad gör man? Bäst att lita på expertisen.

Fram emot lunchtid infann sig familjen Warnholtz, bestående av Camilla, Patrik och Nova. Det blev en massa bus i vardagsrummet framför kaminen (mitt önskemål).

Amanda Bus

Felice, vår lilla sötnos

Nova Nyfiken

Efter supergott fika (inte ens en ond hals kunde stoppa mig) så bar det av mot dagens utflyktsmål: Grönåsens älgpark. Då Amanda hörde talas om planerna för lördagen så lät hon först meddela att hon tänkte stanna i bilen, men som tur var gjorde en natts sömn att hon ändrat inställning.

Vädret var väl kanske inte optimalt med tanke på småbarn och en febersjuk individ. Dock var det perfekt älgväder blev vi upplysta om av den helt sanslöst otrevliga personalen. Vi promenerade runt på en slinga som var 1,3 kilometer och vi fick se en hel massa älgar. Sean fick till och med klappa en på mulen!

Skogens konung

Jag har aldrig tänkt på hur gulliga svansar älgarna har förrän nu!

Det regnade större delen av promenaden vilket gjorde att Felice och Nova fick hålla sig innanför vagnarnas regnskydd. Amanda var dock ute en hel del och fick lite närkontakt med de stora djuren.

Varmt och gosigt i vagnen

I älgparken fanns en ganska brutal utställning som vi passerade igenom rätt kvickt med vår frågvisa tvååring

Amanda var mest fascinerad av bockarna Bruse som också bodde i parken. Hon ville inte alls lämna dem och fällde stora krokodiltårar då vi var tvungna att vinka hej då till dem.

Efter promenerande i parken så skulle vi avnjuta medhavd matsäck kring en öppen eld. Trodde vi. Vi blev bortjagade av älgparkens innehavare som skyllde på Miljö och Hälsa. Parken i sig var trevlig men det var allt annat än man kunde säga om paret som ägde stället. Ryktet säger dock att parken är till salu, Kristina är spekulant och det kan ju bara bli bättre. Så jag säger: go for it! Tillsvidare kan jag inte rekommendera ett besök men jag ska meddela Er alla när Kristina tagit över.

Matsäcken intogs istället framför elden i kaminen på Dansbanevägen och där var personalen jättetrevlig! Efter matsäcken så däckade vi alla lite här och var. Barnen var de enda som orkade röja på. Jag befann mig i någon slags dvala större delen av kvällen, men det blev i alla fall mat, lite fotbollskollande (till vilken nytta kan man undra så här i efterhand) och sällskapsspel. Nova och Amanda somnade till slut i sina resesängar men Felice höll oss sällskap och nattsuddade. Hon gick faktiskt inte och lade sig förrän vi andra stöp i säng vid 01:30! Natten blev svettig och samma illamående gjorde mig sällskap.

Söndagen bjöd på samma skitväder som lördagen. Killarna och småtjejerna promenerade med Elda och tittade på hästhoppning (Amanda har visat oss hundra gånger hur hästarna gör då de hoppar) medan jag och Kristina satt framför brasan. Efter lunch åkte vi hemåt igen. Jag blir så imponerad av våra tjejer då vi är ute och åker bil över halva Sverige. Amanda gnäller i princip aldrig (har iofs alltid sin DVD med på längre resor) och Felice brukar bara ha kortare stunder då hon är missnöjd. Det är ju inte direkt de som valt att vi ska globetrotta runt. Duktiga tjejer!

Vi svängde förbi Närakuten här hemma och efter 13 minuter kom jag ut med ett recept på antibiotika. Efter två dagar känner jag mig mycket bättre, men förstås så har jag lyckats råka ut för en biverkning som drabbar ett försvinnande litet antal av alla som använder denna typ av antibiotika: blåsor i munnen. Så nu kan jag inte äta något som behöver tuggas nämnvärt. Livet är underbart…

TACK Magnus och Kristina för att vi fick komma och besöka Er! Jättekul också att Ni Warnholtzare kom och hälsade på. Nästa träff bli kanske i Skurup-trakten?