Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden. Då skulle jag vrida klockan och almanackan tillbaka till juni månad. Då skulle jag ha sagt till min tandläkare att jag inte ville påbörja någon som helst upprensning av min andra pulpitdrabbade kindtand. Istället hade jag sagt att den skulle ut, bort från min mun. Då hade jag sluppit ha så förbannat ont så att två veckor är helt raderade från mitt liv. Jag minns dem inte, jag minns bara smärtan. Den fruktansvärda smärtan. Jag vet att jag sa att hon kunde dra ut tanden om hon ville, att jag bara ville att smärtan skulle upphöra. Men det var bäst att spara tanden förstås, och jag anklagar henne inte. Det var nog vad som var bäst då. Nu fyra månader senare inser vi att det inte var bäst. Tanden är rensad tre gånger och lik förbannat så har jag känsel i tanden. Misstanken nu är en sprickbildning i tanden och det kommer vi aldrig att komma ifrån, med eller utan rotfyllning. Domen har fallit: tanden ska ut. Jag kommer att bli tandlös på den platsen och det är verkligen min skräck. Att se ut som en gammal grekisk tant som inte borstat tänderna och därför blivit av med dem. Rätt åt henne, kommer folk att säga bakom min rygg. Sköter man inte sina tänder så får man skylla sig själv. Om de bara visste. Brygga var visst ett alternativ. I teorin i alla fall. Med en kostnad på dryga 10000:- och med de pengar jag redan lagt ut på tanden så stannar alternativet i teorin. När ska det vända? När ska jag sluta drabbas av sjukdom och elände? Kan jag aldrig få ha turen på min sida?
När jag befinner mig i juni månad igen ska jag hälsa på min morfar. För jag saknar honom så att det gör ont…
Jag saknar oxå min kära pappa och det blev väldigt tydligt när jag helt plötsligt och oväntat fick se din fina bild av honom. Han var verkligen älskad av så många. Jag känner mej i alla fall glad över att ni alla barnbarn fick ha honom kvar till vuxen ålder, och även de små barnbarnsbarnen kommer att ha en fin bild av honom fast de sörjer inte honom som vi andra.
SvaraRadera