Amanda hos frisören

Jag har länge, länge stört mig på Amandas hår. Det är trassligt, ovårdat och alldeles för långt på sina ställen. En del har hängt med sedan tidernas begynnelse och har aldrig träffat på en sax. Dessa strån börjar bli väldigt svåra att reda ut med borsten på morgonen. Men så fort jag närmat mig hennes huvud med annat än en borste så har paniken varit ett faktum. En gång lyckades jag klippa en del hår på baksidan av huvudet då hon inte såg, men det var en halv evighet sedan. Igår bestämde jag mig, nu skulle luggen klippas. Jag tog Amanda i handen och ledde henne uppför trappen, informerade om mina planer och fick ett “Nej, inte klippa Manda” tillbaka. Jo, vi skulle visst klippa, men bara lite och bara håret. Jag fick henne att stå blickstilla medan jag klippte luggen. Inga protester! Istället för att sluta när jag låg på topp bestämde jag mig för att utmana ödet och även klippa lite på topparna. Jag tog till det där knepet som jag aldrig skulle använda: muta. Om hon stod still en stund skulle hon få godis. “Jaaaa! Goooodis!” Sedan gick det alldeles utmärkt att klippa runt om. Visst konstaterade hon ett antal gånger att “Nu färdig, nu godis” men hon höll sig till tåls efter lite upplysningar om att det var en del kvar. Så här fin blev hon:

Amanda med sin belöning

Det är en väldans tur att hennes hår på intet sätt är spikrakt eftersom mina hårfrisörtalanger lämnar en del övrigt att önska.