Grundlurad

Ganska nyligen hemkommen från jobbet. Jag kunde förstås inte låta bli att kolla lite hur det gått för mina mystiska patienter från gårdagen. Den ena var en Flatte drygt 7 år som kom in i princip platt på sidan, tungandad, med låg kroppstemperatur och lite blek. Kraftig acidos (=lågt pH i blodet) men inga större fynd på blodprov i övrigt. Symptomen hade kommit knall fall och hunden hade ingen historia av tidigare sjukdom. Vid en thoraxröntgen tyckte jag att hjärtat såg misstänkt runt ut och undrade om hunden kanske kunde ha vad som kallas hydropericard, vilket betyder vätskeutträde till hjärtsäcken. Dessa hundar brukar förvisso ha mycket stora hjärtan på röntgen vilket denna inte hade, men hjärtsilhuetten såg misstänkt ut. Jag bad min kollega ultraljuda och visst sjutton hade hunden ett klockrent hydropericard. Vi tappade ut en hel del vätska och hunden blev efter en stund lite piggare. Tyvärr brukar dessa hundar kunna ha tumörer i hjärtat som orsak till symptomet så det finns en stor risk att hon inte överlever sin åttonde födelsedag.

En knapp timme efter att denna hund kommit innanför dörrarna dyker en 8 år gammal blandras upp. Liknande symptom: plötsligt mycket dålig, ligger platt på sidan, mkt hög puls, acidos, kraftigt undertempad. Hon chockbehandlades och buk och bröst röntgades utan större synliga förändringar. Hunden blev piggare, tempen steg men den höga pulsen kvarstod. Jag fick inte ihop hennes symptom, men misstänkte kanske att det kunde vara ett cirkulatoriskt problem eftersom pulsen kvarstod hög. Jag tänkte tanken att kanske även denna hund hade ett hydropericard, men slog bort tanken lika fort. Vad är oddsen att man inom loppet av en timme får in två hundar med dessa problem? Jag kan ju säga att vi inte ser dessa hundar särskilt ofta, utan att ha kontrollerat siffrorna så handlar det kanske om en handfull om året. Istället för att följa min instinkt så gick jag på statistiken och åkte hem utan att ha ställt diagnos. Det skulle jag förstås inte ha gjort. För visst hade även denna hund ett hydropericard och det hade jag mycket lätt kunnat konstatera om jag bara satt dit ultraljudsproben och kollat. Känner mig som en urusel veterinär som gick på statistiken istället för på känslan. Det sista jag sa då jag lämnade djursjukhuset var att jag ger mig sjutton på att även denna hund har ett hydropericard eftersom udda diagnoser alltid tycks komma i kluster. Sköterskan skrattade lite och höll med. Varför gjorde jag inget åt det istället? Usch…

Nu har det gått bra för hunden i alla fall, hon tappades på en del vätska idag och mår ganska bra. Det är bara så förbannat irriterande att jag inte följde min känsla. Men förhoppningsvis har jag nu lärt mig en läxa.