En hundvalps öde

I lördags då jag precis avslutat mitt skift och var på väg hem så fick jag i förbifarten syn på en liten hundvalp av miniatyrras som transporterades i en rock in till isoleringsavdelningen. Jag frågade min kollega vad det där var för något. Jag fick något halvdant svar och satte mig istället för att läsa journalen. Något gjorde mig misstänksam och mina farhågor besannades då jag läste den kortfattade journaltexten: "Kom med båt från Lettland igår...". Jag frågade min kollega om det stämde och jo, det gjorde det. Den skulle för övrigt vidare till Polen så snart den tillfrisknat från sin diarré. Jag upplyste min kollega om att Lettland tillhör baltstaterna och i baltstaterna finns det rabies en masse och därmed får man inte ta in hundvalpar därifrån till Sverige. Men, tillhör inte Lettland EU? Jo, visst gör det det, men det är inte EU-tillhörigheten som avgör om vi får plocka in hundvalpar utan vaccinationer och karantän till Sverige. Man kan få ta in valpar under 12 veckors ålder till Sverige utan karantän och utan vaccination mot rabies, om de kommer från ett rabiesfritt område och om man sökt tillstånd från Jordbruksverket. Lettland är INTE rabiesfritt och dessa ägare hade INGET tillstånd. Det hade hon ingen aning om och verkade inte bry sig mycket heller. Hennes sista kommentar var "Vi kommer ändå att ha dvärgbandmask här vilken dag som helst" varpå jag replikerade att det var möjligt men om jag kunde fördröja det om än så lite som en dag så tänkte jag göra det. Det är vår uppgift som veterinärer att anmäla brott mot de bestämmelser som finns för införsel av hundar och katter. Rätt pissed på min kollega som inte kunde bry sig mindre så insåg jag att tanken att gå hem i tid precis hade förbytts i övertid och satte jag mig för att reda upp situationen. Efter x antal samtal till Tullen, Jordbruksverket, SVA och 112 så hade jag till slut sett till att någon skulle ringa upp oss med ett beslut om vad som skulle göras. Jag lämnade över min telefon till en annan (mer engagerad) kollega och åkte hem. En stund senare fick jag ett samtal från engagerad kollega som meddelade att vi under inga omständigheter fick släppa ut valpen från djursjukhuset. Om ägarna ville hämta hunden skulle jourhavande länsveterinär omedelbart tillkallas för att avliva den. Under måndagen skulle ett nytt beslut fattas av SJV's hund- och kattgrupp. Jippi, jag såg fram emot en redig fight med ägarna under söndagen.

Söndagen kom och så även valpens ägare. De dök oanmälda upp i receptionen under förmiddagen. De pratade varken engelska eller svenska så jag fick ringa en tredje part som kunde tolka. Den enkla vägen ur denna situation hade varit att säga att valpen var för dålig för att skrivas ut och att de skulle återkomma dagen därpå. Då hade jag skjutit problemet på morgondagens kollega. Men så kunde jag förstås inte göra. Lika bra att rakryggat yppa sanningen och räkna med att få skaffa hemligt telefonnummer ett antal år framöver. Kvinnan förklarade för mig att de inte alls kände till att man inte fick ta in hundar från Lettland till Sverige och jag svarade att tyvärr så är det rätt ointressant vad de kände till och inte. För övrigt så tror jag inte att de hade sin 500 grams hundvalp väl synlig för Tullen i hamnen... Den förväntade eldstriden uteblev och samtalet avslutades ganska snabbt. Resten av söndagen förlöpte utan fritagningsförsök eller bombhot.

Kvinnan har under veckans första dagar försökt att övertala Jordbruksverket att låta henne få tillbaka hunden, men utan resultat. Till slut kom ett beslut att hon skulle få ta ut hunden ur landet per flyg om hon kunde ordna en poliseskort till Arlanda. Söderortspolisen lät meddela att de hade viktigare saker att göra än att eskortera en insmugglad åttaveckors valp till flygplatsen. Den sista öppna dörren för lille B hade stängts.

På grund av en oansvarig kvinna från Polen somnade lille B för alltid kl 14:00 igår eftermiddag.