Hakuna Matata!

Means no troubles. Ni anar inte hur skönt det är att få höra “Det är inga problem” då någon pratar om något som ska göras i vårt hus. Denna gång var det garageportsmannen som gjorde lite mätningar och sedan konstaterade att det var minsann inga som helst problem att byta ut vår icke-fungerande dubbelgarageport mot två enkelportar. Dessutom var priset överkomligt. Jag bara log som ett fån och då han såg frågande ut fick jag lov att förklara att det nog var första gången som något sannolikt kommer att gå utan problem i detta hus. Vi är så vana att höra “Vi har stött på problem”, “I normala fall kan man göra så här men i Ert fall…” osv att jag knappt kunde tro mina öron då han sa att det skulle gå att byta portarna. Tjihoooo! Så om en sisådär fyra veckor så kommer vi äntligen att kunna använda garaget till det det är ämnat för! Undrar bara var alla saker som bor i garaget ska ta vägen…

I övrigt så är det väl inte mycket som gått komplikationsfritt den senaste tiden. I fredags vaknade jag med prickar över hela benen och fick nog inse att det var dax för ett läkarbesök. Igen. Så här ser jag ut över stora delar av kroppen:

Konklusion: jag tål inte cefalosporiner heller. Jag bara hoppas och ber att jag aldrig insjuknar i sepsis (blodförgiftning) eftersom jag undrar vilket antibiotikum de då ska ta till. Läkaren (som jag i normala fall varit jättenöjd med) gjorde inget vidare intryck på mig då hon tyckte att jag skulle avsluta kuren med antibiotika och gurgla saltvatten istället…??? Jag lyckades dock tjata till mig ett utifall-att-recept att ha på Apoteket. Givetvis sprang jag direkt och hämtade ut det och nu ska dessa små söta rackare rädda mig.

Kan säga att jag inte visat tabletterna för Amanda eftersom hon fullkomligt äääälskar allt som är lila och små barn och tabletter är en dålig kombination. Det största problemet just nu (utöver fyrahundramiljoner smärtande prickar på kroppen) är att jag efter två olika antibiotiukm nu förmodligen har desarmerat mina tarmbakterier till ett minimum. Väntar också på att Felice ska få diarré och ont i magen.

Efter läkarbesöket i fredags åkte jag och tjejerna hem till Sarah och spenderade eftermiddagen där. Vi åt god mat, fikade på underbar smulpaj (recept, tack!) och snackade skit. Tjejerna lekte och kollade på film och det var två mycket trötta tjejer som åkte med mig hem till mamma vid 18-tiden. Amanda fick sova hos mormor medan jag och Felice åkte via stan och hämtade upp Sean som hade bowlat med jobbet.

Lördagen innebar lite jakt på bil utan större resultat. Det är verkligen inte roligt att kolla på bilar. IKEA ja, Bauhaus ja, shopping i centrum ja, bilhandlare nej. Men någon gång måste vi förstås hitta oss en bil så det är bara att leta på antar jag.

Lördag kväll spenderades hemma hos Claire som hade fixat lite födelsedagsfest för Sofia. Det var så trevligt så att få vara barnfri för en kväll, dricka lite rödvin och snacka skit med jobbarkompisarna. Det skulle lätt kunna bli en vana. Dessutom hade jag sådan tur att Sean kom och hämtade mig så jag slapp åka kommunalt!

Igår var det jobb igen med tema “Sjuk sjukare och ingen vet varför”. Den enda knepiga diagnosen efter den andra och inte en enda kräkning eller diarré. Det är inte ofta man längtar efter dessa, men igår hade jag gärna sett någon sådan som omväxling till alla knepigheter. Jag var fullkomligt slut då jag segnade ner i soffan vid 21:30.

Imorse då jag kände mig hyffsat utvilad var Amanda helt slut och jag fick först ringa till Masken för att meddela dem att vi inte skulle komma till frukost. 08:45 slet jag upp Amanda ur sängen. Välling intogs i bilen, hår och tänder borstades i kapprummet och vid 9:15 vinkade vi hejdå i fönstret. Hem och så frukost för mig och Felicen.

Nu ska jag packa ihop mig, Felice och Ilia och åka mot jobbet för ett lunchmöte. Garageportsmannen skulle komma mellan 10 och 12 men han slog rekord och dök upp redan klockan 9:30 så då kan jag vara med på mötet. På återseende!