Ett litet besök i helvetet

Senaste dygnet har inneburit måttligt roliga aktiviteter för min del. Pga mina tidigare nämnda magproblem så beslutade jag och min husläkare (jag har skaffat en sådan nu efter alla år, och hon är jättebra!) att jag skulle remitteras för koloskopi (kameraundersökning av tjocktarmen för den som inte är så insatt). Inte för att det kändes som någon höjdare men med erfarenhet av en kursare till mig som gick omkring med diffusa magproblem och som sedan visade sig ha tjocktarmscancer trots att man enligt skolboken inte får cancer i tarmen innan 40 års ålder, så kändes det som en bra idé trots allt. Jag trodde nog innerst inne inte att de skulle hitta något farligt, men som så ofta annars “Better be safe than sorry”. Sjukvården chockade mig rejält genom att jag fick tid inom ett par veckor från första besöket hos läkaren och idag var alltså dagen D. Men förberedelserna började redan igår. Utan att gå in på detaljer så kan jag informera om att för att kunna undersöka en tarm med videoendoskop så måste den vara tom, riktigt tom. För att åstadkomma detta skulle jag dricka 4 liter(!) laxerande medel på lika många timmar. Fatta, 4 liter! Det går knappt att dricka den mängden av någonting gott under så kort tid, hur skulle det då gå att få ner något som smakade salt Sankta Paulia-blomma? Första glaset gick ju geschwindt, andra glaset gick ner med viss tvekan, men därefter blev det väldigt, väldigt jobbigt. Fy f-n vad det smakade illa. Jag testade att preparera tungan med pepparmyntsolja, tugga druvsocker parallellt och förstås det gamla knepet med att hålla för näsan. Men inget hjälpte. Fyra liter… Det är helt ofattbart mycket. Jag drack 3,7 liter, fast på 5,5 timmar och det var jag nöjd med. Konstigt nog gick de sista två glasen nästan lika lätt som de första två. Kan man alltså vänja sig vid vad skit som helst? Jag hade oroat mig för hungerskänslorna mtp att man inte fick äta något efter lunch dagen innan undersökningen. Den oron var helt obefogad, för så illa som jag mådde av vätskan så var varenda tillstymmelse till hungerskänsla som bortblåst.

Efter den första litern så bestämde jag mig för att läsa bipacksedeln och läste till min förskräckelse att användning under amning skulle diskuteras innan man påbörjade behandlingen. Och det hade jag förstås inte gjort. Och vem ringer man efter klockan 18? Det fick bli sjukvårdsupplysningen, men jag hade egentligen kunnat skippa det eftersom jag visste vad de skulle svara. Jag hade ju själv läst Fass. Det blev alltså till att avstå amning i 24 timmar. Natten blev allt annat än lugn. Mjölk hade jag som väl var i frysen, men för Felice är amningen mer än mat så det gick inte alls särskilt bra att somna. Inte att somna om heller då hon vaknade ett par gånger under natten. Jag tyckte så synd om henne, lilla skruttan.

Klockan 8:15 infann jag mig på Aleris specialistmottagning och en dryg timme senare fick jag lämna stället med beskedet att jag inte har coloncancer och inga andra strukturella tarmsjukdomar heller. Läkaren tog lite prover för att utesluta mikroskopiska förändringar, provsvaren väntas inom ett par veckor. Undersökningen tog ca 10 minuter inklusive provtagning och det var inte alls så hemskt som jag föreställt mig. Han var rolig läkaren, för då jag sa att jag var veterinär så sken hela han upp och utbrast “Men åh vad roligt, det ville jag också bli! Vad avundsjuk jag blir”. Sedan kom han på sig lite och tillade snabbt “Det där var kanske inte vad Du ville höra från Din doktor…”. Vi skrattade gott båda två och konstaterade att vi kunde bytlåna jobb lite, det är ju alltid bra att vidga sina vyer.

Hela dagen har Felice försökt övertala mig om att det är något som saknas i hennes liv och nu strax innan klockan 17 fick hon äntligen sin efterlängtade snuttning och då kan man bli så här nöjd.

Har hon inte världens gulligaste pyjamas, för övrigt?

Ikväll blir det en tidig kväll där jag ska komma ihåg att njuta över att jag överlevde undersökningen och att de inte hittade något att oroa sig för!