I fredags var det dax att packa in hela familjen Douglas-Göransson (minus tre hundar som min kära mor passade med viss hjälp av min käre bror, tillika Ilias stora idol i livet) i bilen och åka mot sydligare breddgrader. Klockan 21:30 stannade bilen i Kristvallabrunn, ett litet samhälle utanför Nybro som i sin tur ligger utanför Kalmar. Värdparet för helgen var familjen Nilsson-Johansson som består av Magnus, Kristina, italienska vinthunden Elda (coolaste namnet!) och de tre cornish rexdamerna Muffins, Klementin och Popcorn. Familjen bor i ett mysigt hus som de snart renoverat från topp till tå. Vi blir lika avundsjuka varje gång vi hälsat på… Här skulle jag ju ha bidragit med en fin bild på huset, men av vissa skäl så blev det inte mycket fotograferat denna helg. Det får bli ett annat fint motiv istället:
Lyckan var total då Amanda insåg att det fanns hela tre stycken katter i huset! Ganska snabbt hade hon döpt om dem till Vitan, Bruna och Vart (=svart) vilket stämmer hyffsat bra med deras färger. Katterna hade änglars tålamod med henne och jag är rätt förvånad över att de inte ens försökte att fräsa en endaste gång. Iofs är Amanda rätt lätt på handen då det handlar om djur, men hon är sjukt enveten och lämnade dem inte i fred många sekunder. Muffins alias Bruna höll sig på behörigt avstånd, Klementin alias Vitan tog långa sovmornar medan Popcorn alias Vart tyckte att den där lilla människan var riktigt trevlig.
Vi fick traditionsenligt varma mackor vid ankomst, vilket smakade fantastiskt bra. Men jag kände att något inte riktigt var som det skulle. Det stack i halsen och det började värka i lederna. Termometern visade på 38,4 grader och frossan anlände lagom till läggdax. Svininfluensa!?! Men så kom jag på att Sean ju var under behandling för halsfluss, så vad var då mest troligt. Natten var fruktansvärd. Jag stod en stund i duschen under kokhett vatten, därefter placerade jag mig i en Biabädd framför kaminen där glöden fortfarande värmde gott (dessutom har lyxostarna tälgstenskamin så den håller värmen många, många timmar. Vill ha…). Katterna tittade skumt på mig och undrade nog om de skulle vara tvungna att dela sängen med den där inkräktaren. Fram emot småtimmarna började jag att kräkas och då återkom tanken på svininfluensa. Det kändes som om morgonen aldrig skulle komma, men det gjorde den och då visade tempen på 39,4 grader och kroppen protesterade vilt vid all form av aktivitet. Jag var så ledsen. Äntligen skulle jag få träffa mina kära vänner och så ska jag bli sjuk. Vad är det för rättvisa?? Har inte jag haft nog med sjukdomsbesvär detta år???
Vi ringde Sjukvårdsupplysningen i Kalmar men de tyckte att jag skulle avvakta tills jag haft symptom i tre dagar innan något halsprov skulle tas. Detta trots att en annan person i familjen precis behandlats för halsfluss. Så länge jag kunde svälja så var hon nöjd. Jag vet inte riktigt om dessa råd var särskilt bra, men vad gör man? Bäst att lita på expertisen.
Fram emot lunchtid infann sig familjen Warnholtz, bestående av Camilla, Patrik och Nova. Det blev en massa bus i vardagsrummet framför kaminen (mitt önskemål).
Efter supergott fika (inte ens en ond hals kunde stoppa mig) så bar det av mot dagens utflyktsmål: Grönåsens älgpark. Då Amanda hörde talas om planerna för lördagen så lät hon först meddela att hon tänkte stanna i bilen, men som tur var gjorde en natts sömn att hon ändrat inställning.
Vädret var väl kanske inte optimalt med tanke på småbarn och en febersjuk individ. Dock var det perfekt älgväder blev vi upplysta om av den helt sanslöst otrevliga personalen. Vi promenerade runt på en slinga som var 1,3 kilometer och vi fick se en hel massa älgar. Sean fick till och med klappa en på mulen!
Det regnade större delen av promenaden vilket gjorde att Felice och Nova fick hålla sig innanför vagnarnas regnskydd. Amanda var dock ute en hel del och fick lite närkontakt med de stora djuren.
Varmt och gosigt i vagnen
I älgparken fanns en ganska brutal utställning som vi passerade igenom rätt kvickt med vår frågvisa tvååring
Amanda var mest fascinerad av bockarna Bruse som också bodde i parken. Hon ville inte alls lämna dem och fällde stora krokodiltårar då vi var tvungna att vinka hej då till dem.
Efter promenerande i parken så skulle vi avnjuta medhavd matsäck kring en öppen eld. Trodde vi. Vi blev bortjagade av älgparkens innehavare som skyllde på Miljö och Hälsa. Parken i sig var trevlig men det var allt annat än man kunde säga om paret som ägde stället. Ryktet säger dock att parken är till salu, Kristina är spekulant och det kan ju bara bli bättre. Så jag säger: go for it! Tillsvidare kan jag inte rekommendera ett besök men jag ska meddela Er alla när Kristina tagit över.
Matsäcken intogs istället framför elden i kaminen på Dansbanevägen och där var personalen jättetrevlig! Efter matsäcken så däckade vi alla lite här och var. Barnen var de enda som orkade röja på. Jag befann mig i någon slags dvala större delen av kvällen, men det blev i alla fall mat, lite fotbollskollande (till vilken nytta kan man undra så här i efterhand) och sällskapsspel. Nova och Amanda somnade till slut i sina resesängar men Felice höll oss sällskap och nattsuddade. Hon gick faktiskt inte och lade sig förrän vi andra stöp i säng vid 01:30! Natten blev svettig och samma illamående gjorde mig sällskap.
Söndagen bjöd på samma skitväder som lördagen. Killarna och småtjejerna promenerade med Elda och tittade på hästhoppning (Amanda har visat oss hundra gånger hur hästarna gör då de hoppar) medan jag och Kristina satt framför brasan. Efter lunch åkte vi hemåt igen. Jag blir så imponerad av våra tjejer då vi är ute och åker bil över halva Sverige. Amanda gnäller i princip aldrig (har iofs alltid sin DVD med på längre resor) och Felice brukar bara ha kortare stunder då hon är missnöjd. Det är ju inte direkt de som valt att vi ska globetrotta runt. Duktiga tjejer!
Vi svängde förbi Närakuten här hemma och efter 13 minuter kom jag ut med ett recept på antibiotika. Efter två dagar känner jag mig mycket bättre, men förstås så har jag lyckats råka ut för en biverkning som drabbar ett försvinnande litet antal av alla som använder denna typ av antibiotika: blåsor i munnen. Så nu kan jag inte äta något som behöver tuggas nämnvärt. Livet är underbart…
TACK Magnus och Kristina för att vi fick komma och besöka Er! Jättekul också att Ni Warnholtzare kom och hälsade på. Nästa träff bli kanske i Skurup-trakten?
Javisst! Ni är ALLTID välkomna hit, det vet ni väl.
SvaraRaderaStora kramen från oss skåningar