Rätt val

Liksom jag skrivit flera gånger tidigare så älskar jag mitt jobb och jag har aldrig (på allvar) ifrågasatt mitt yrkesval. Det händer av och till att jag yppar saker som “Nej, nu säger jag upp mig och blir frisör istället”, men det är i ren frustration och förstås inget jag menar (Ni som sett Amandas hår inser att jag inte skulle vara någon vidare frisör…). Trots att det många gånger är tufft på jobbet, högt tempo, allvarligt sjuka djur, en del halvjobbiga djurägare och många jobbiga diskussioner om pengar så är det ändå det här jag vill göra. Under en lång tid framöver. Kanske för alltid, men det kan man förstås inte vara säker på.

Senaste dagarna har det varit mycket skriverier om den läkare på Astrid Lindgrens Barnsjukhus som är misstänkt för brott i samband med en liten flickas död. Jag är inte tillräckligt insatt i fallet för att göra en massa analyser och ha korrekta åsikter om det. Det som hände på ALS har dock satt spår inom sjukvården som helhet. Man kan läsa på internet och i tidningarna om läkare som inte vågar smärtlindra sina patienter av rädsla att överdosera preparaten. Istället får en döende patient lida ytterligare. Det är så fruktansvärt att det inte går att beskriva. Detta handlar inte om dödshjälp i ordets rätta bemärkelse, det kan man ha delade meningar om. Detta handlar om att hjälpa en döende människa att minimera hennes smärta, oro och ångest. Läs detta.

I det här läget är jag så glad över mitt yrkesval. Jag behöver aldrig fundera över vad som eventuellt ska hända om jag genom en medicinering lyckas få någon av mina döende patienter att sluta andas en dag eller två tidigare än vad naturen hade tänkt. Jag har till och med ett ansvar att minimera mina patienters lidande. Jag har lagen bakom mig: Djurskyddslagens 2 § Djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. I det fall en patient är döende och lider så är det min skyldighet som veterinär att se till att lidandet upphör. Djuret avlivas så snart det är möjligt och i det fall ägaren absolut vill närvara, men inte befinner sig på djursjukhuset, så tillåter jag det endast om djuret inte lider nämnvärt i väntan på ägaren. Jag ordinerar preparat för att djuret inte ska behöva uppleva smärta, ångest och oro. Och om patienten slutar andas och avlider, ja då har jag ändå handlat korrekt. Jag har handlat för djurets bästa. Jag är så glad att jag har denna möjlighet och jag lider med de läkare som måste gå emot allt de tror på av rädsla för att annars ställas till svars inför lagen. Jag är så glad att jag valde att bli veterinär istället för läkare.