Nyligen hade Kalla Fakta ett längre reportage om djursjukvård. Det hela skulle belysa huruvida djursjukvården har gått för långt, dvs att vi utsätter våra husdjur för ingrepp och behandlingar som är etiskt tveksamma. Den frågeställningen tycker jag är helt OK att ta upp, för i min värld så är djur just djur och inga människor. Vi kan och ska inte utsätta djuren för samma behandlingar och ingrepp som vi använder för oss människor. För en människa kan man (oftast) förklara varför man gör på ett visst sätt, varför det gör ont eller får personen i fråga att må dåligt en period. Man kan ge dem en prognos och information om vad de kan förvänta sig. Ett djur förstår inte varför vi gör dem ont, de har ingen känsla för tid eller konsekvenser. Jag är mycket tveksam till att en hund kan förstå att den ska få må dåligt under flera månader för att få uppleva en sommar till. Är det värt det för hunden som inte kan se fram emot sommaren med allt vad det innebär? Jag tror inte det, men jag sitter inte inne med sanningen. Det gör ingen. Debatten är dock viktig och egentligen är jag tacksam för att det tas upp i media eftersom det tål att diskuteras både en och två och tre gånger. Idag kan vi göra en hel massa med djuren, men bara för att vi kan så betyder ju inte det att vi ska.
Nu var det ju inte så att programmet bara belyste den delen, snarare kändes det som att det var den lilla delen av programmet. Istället handlade det till större delen om kostnaderna för veterinärvård och huruvida veterinärerna ser till att tillskansa sig alla de pengar som finns på djurets försäkring och att detta är det för veterinärerna mest intressanta, inte djurens välbefinnande. Medverkade i programmet gjorde flera av de stora försäkringsbolaget och tillsammans såg de till att smutskasta veterinärbranschen rejält. Mycket, mycket osnyggt. Värst av dem alla var nog ändå If’s representant som drog ett exempel ur verkligheten där veterinärerna varit så giriga att de försökt operera ett frakturerat ben hos en liten kattunge istället för att avliva den. Ja, hur kunde de?? Naturligtvis ska man som första alternativ nämna avlivning för en skadad kattunge med en god prognos. Ridå! Hon berättade också att deras kostnader för djursjukvård skjutit i höjden, dock talade hon ingenting om deras inkomster. Mest sannolikt har deras inkomster stigit i samma takt som deras utgifter, försäkringsbolag sysslar ju knappast med välgörenhet. Hon visade på skillnaden mellan två på varandra följande år. Den grafen visade att If’s kostnader för veterinärvård stigit markant, vad hon utelämnade i diskussionen var dock att just precis det året började If som enda bolag med så kallade fasta självrisker. Dvs. som kund betalar Du endast en fast summa oavsett hur mycket vården kostar totalt, upp till ett maximibelopp. Alla andra bolag tillämpar en fast del och en rörlig del. Det säger ju sig självt att If’s kostnader steg då de bytte självrisksystem, men de höjde också premierna på sina försäkringar och därmed fick de in mer pengar också. Men det är klart, i en smutskastningskampanj vill man ju inte ta upp sådana fakta. Jag är egentligen en stor vän av If, de har varit mycket bra att ha att göra med till exempel med Felices glutenintolerans och ersättning för detta. Dock måste jag säga att de sjönk en bra bit i mina ögon i och med denna blunder.
Det är helt korrekt att vi veterinärer förhör oss om djurens försäkringstak. Det är högst väsentligt för oss att veta eftersom vi måste informera kunden om hur mycket denna kommer att få betala. Dock är det så att vi egentligen ger blanka fan i varifrån pengarna kommer, så länge vården blir betald. En krona från djurägarens egen ficka och en krona från försäkringsbolaget är värda lika mycket. Sedan kan jag tycka att man ju inte har en försäkring för att aldrig få utnyttja den, vilket försäkringsbolagen dock tycker vore det bästa. Om hunden eller katten blir sjuk eller skadad så ska man väl ha rätt att utnyttja sin försäkring vilken man som djurägare betalar dyra pengar för varje år. Det vore ju väldigt intressant att göra en jämförelse över vilka som drar in de största pengarna: veterinärerna eller försäkringsbolagen? Jag vågar sätta en stor slant på att det inte är veterinärerna i alla fall. Så man kan ju ställa sig frågan vem det är som är girig, egentligen?
Som veterinär i daglig kontakt med försäkringsfrågor kan jag konstatera att försäkringarna blir dyrare och dyrare men med sämre och sämre villkor. Agria som det största bolaget på djurförsäkringsmarknaden har idag flera ytterst tveksamma klausuler i sina försäkringar. De har själva beslutat vad olika ingrepp får kosta utan hänsyn till individ, status på patienten etc. Är det seriöst? Dessutom har de blivit mästare på att begära in journaler på allt där de ser en chans att smita undan ersättning och därefter gör de sina egna bedömningar om vad som var lämplig vård eller åtgärd på patienten i fråga. Detta har gjort vår arbetssituation till ett mindre helvete de tider då försäkringsbolagen har stängt, dvs sena kvällar, nätter och helger. Då får vi som veterinärer stå och informera våra djurägare om vad som är bäst för deras djur men samtidigt måste vi tala om för dem att det inte är säkert att deras försäkringsbolag kommer att hålla med och då blir det ingen ersättning. Som djurägare tror man ju att man har tecknat en försäkring som ska hjälpa till i det fall djuret blir sjukt och inte sällan blir de förbannade över den information vi tvingas lämna. Vart är alla representanter för försäkringsbolagen då? Det vore ju finfint om de kunde ha en jourhavande skadereglerare som kan ta dessa personers ilska så att vi får koncentrera oss på det vi är bäst på: att vårda djur.
Ytterligare en sak som känns viktig att kommentera är att det extremt sällan är vi veterinärer som önskar behandla patienterna in absurdum. Visst finns det säkert ett antal knivgalna veterinärer i vårt land som nog gärna opererar i mer eller mindre utmaningssyfte, men de är sannolikt mycket få. Oftast är det vi veterinärer som tycker att det är dax att låta djuret somna in medan ägaren vägrar att acceptera detta och vill behandla djuret tills det snudd på gränsar till djurplågeri. Ibland får vi till och med be myndigheterna om hjälp för att ett djur ska få slippa lida. Men det talar man förstås inte om från försäkringsbolagens sida, för det skulle ju göra oss veterinärer lite mänskliga. Jag personligen har ALDRIG känt att ett avlivningsbeslut kommit för tidigt, men jag har otaliga gånger fått övertala ägare att avliva sina djur av hänsyn till djurets bästa och många som kommer in för avlivning gör det veckor, månader eller i värsta fall år för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar