Trött

Det är förklaringen till det bristande bloggandet på senare tid. Jag är så ofantligt trött att jag bara orkar med precis det som behövs göras för att få dagen och tillvaron att gå runt. Allt annat har fått stå tillbaka, vilket märks väl om man beger sig i närheten av Kolartorpsvägen 25… Man behöver inte ens gå innanför dörren. Undrar just om det finns någon bra förklaring till denna trötthet. Vårtrötthet finns det väl något som heter, eller? Och så jobbet på det, drygt 100% arbete den senaste tiden. Och så ett hus som dammar igen snabbare än en gammal landsväg, tvätt som aldrig tycks sina i tvättkorgarna och skulle tvätten någonsin komma av torkställningen eller torktumlaren i rent skick så ska den ju in i garderoberna också. Trädgården börjar precis bli synlig igen efter vinterns massiva snötäcke, och med det tyvärr två ton hundbajs, gamla glömda sommarleksaker och de kvistar och grenar som Sean inte “hann” göra sig av med innan snön började falla. Återigen blir jag tagen på sängen över att det redan är för sent att börja odla flertalet av de grönsaker som jag under flera år tänkt att “nästa år, då minsann ska jag…”. Jag vet att det kommer fler somrar, men likväl vet jag att sannolikheten är lika stor att det blir precis samma sak nästa år och året efter det och året efter det… Trädgårdsdrömmarna finns och är högst levande, men orken då?

Det finns förstås ytterligare ett faktum som bidrar mycket till min trötthet trots att detta också är den största anledningen till att jag kliver upp ur sängen varenda morgon och den enskilt största energigivaren i mitt liv: Amanda och Felice, min älskade små tjejer. Barn är underbara, i alla fall ens egna. Det är så svårt att tänka sig vad livet skulle ha varit utan dem. Men det är ju också så att barn gör att man blir trött, riktigt trött. Jag har under drygt fyra års tid endast vid något enstaka tillfälle sovit en hel natt utan avbrott. Våra tjejer har alltid varit “snälla” om natten, de sover på det stora hela bra och har alltid gjort det. Men trots det så var ju deras första år fyllda av nattliga uppvaknanden för mat, närhet och kanske ett litet blöjbyte. Nuförtiden är det ingen som äter på nätterna, men behovet av närhet kvarstår ju. Ofta sover de dock i sina egna sängar nätterna igenom, men då de sover i vårt sovrum så går det inte att undvika att störas av deras små ljud, mardrömmar etc. Vi har stora planer på att flytta ut dem till eget sovrum inom kort, men det känns viktigt för oss att de är redo för det. Jag vill absolut inte ha ledsna barn på kvällarna som somnar i tårar, då får de hellre sova i sina sängar i vårt rum ett tag till. Det faktum att de sover inne hos oss bidrar nog också till att de ofta sover hela natten utan att vakna och vi får säkert räkna med att de kommer att vakna på nätterna och tassa in till oss då de väl flyttar till eget sovrum. Det är bara att välja på vilket sätt man vill vakna, av en liten som grymtar i sömnen eller av en liten som kommer tassande och ska klättra upp i sängen… Nu finns det säkert de som tänker att “Fyra år är väl ingenting, själv har jag inte sovit en hel natt på femton år”. Till dessa säger jag: bra, då vet Ni hur det känns!

Nu hoppas jag snart att det vänder och att energin börjar sprudla i takt med gräs och tussilago i våren.