Blängsylta

Familjen Sjuk har ju hållt sig på mattan ett tag, men nu är det dax igen. I fredags då Amanda var hos mormor så började hennes ögon bli röda och kliade. Hela helgen har vi tvättat ögonen och avvaktat, precis som man ska. Det har dock inte blivit bättre, snarare sämre. Imorse då hon vaknade så fick hon knappt upp ögonen och hela ansiktet var fullt med intorkat var. Stackars liten! Nu var det dax att uppsöka läkare. Tacksamt nog så har den nya vårdcentralen här drop-in varje dag 8:30-10 så det var bara att sätta sig i bilen och åka till “Dock dock”. Amanda var helt med på att det var läge att låta dock dock titta på ögonen, även om hon själv menade att dock dock skulle titta på öronen (hon har lite svårt att skilja på öga och öra). Det hade ju kunnat tyckas enkelt att bara hoppa in i bilen och fara iväg, och det hade det säkert varit också. Om det nu inte vore för att jag vaknade klockan 04:00 inatt med magont. Lagom till Sean lämnat bygget började jag att kräkas och kräkas och kräkas. Och sedan kräktes jag lite till. Tänk om jag istället hade kräkts lite tidigare, då hade Sean kunnat stanna hemma med oss. Nu hade han ingen möjlighet att komma hem tidigare än framåt 11-tiden. Och då var det för sent för doktorn. Konstigt nog så försvann mitt illamående ungefär i samma sekund som jag insåg att Amanda behövde hjälp. Hoppas och tror att det var kroppen som prioriterade åt mig.

Vi fick vänta en stund hos doktorn innan det blev vår tur. I väntrummet satt en tant som kom en stund efter oss. Jag störde mig något grymt på hennes sätt att blänga konstant på oss. Visst, mina barn var inte knäpptysta, men de förde inget liv heller. Jag brukar vara jättenoga med att hålla mina barn kort i officiella sammanhang eftersom det inte var länge sedan jag var barnlös och avskydde att dela väntrum och bussar med högljudda barnfamiljer. Amanda lekte lite med några leksaker och Felice babblade lite i sjalen. Det kan väl knappast uppfattas som störande? Kanske tyckte hon att tjejerna var söta, men då kan man ju kosta på sig ett leende. Men inte då, hon bara stirrade och stirrade. Jag brukar vara oerhört civiliserad i sådana här lägen och det ska mycket till innan jag öppnar munnen. Men nu var det riktigt nära att jag inte kunde hålla tyst. Hade god lust att fråga henne om jag var grön i ansiktet eller om hon käkat blängsylta till frukost.

Doktorn var amerikanska och hade världens coolaste brytning (förutom hennes överdrivna yankeesätt att säga Amäääända). Undersökningen gick snabbt och med ett klistermärke föreställande Katten Jansson och ett föreställande Bamse (tvååringar kan som bekant inte välja) så åkte vi till Apoteket och hämtade ut Chloromycetin salva. Jag hade hunnit fasa en del för hur det skulle gå till att få i salvan, men som den stjärna hon är stod Amanda helt still och samarbetade! Hon är sååååå duktig, och det vet hon själv också eftersom hon upprepat “Jätteducki” hundra gånger sedan medicineringen.

Vi handlade lite blåbärssoppa och bröd på Sabis i centrum, bra för ledsna magar. Utanför Sabis kassor finns ett sådant där mobiltelefonförsäljningskontor (långt ord!). De senaste gångerna jag passerat förbi där har någon irriterad kund stått och högljutt skällt ut försäljaren. “Du sa att det inte skulle tillkomma några extraavgifter men det stämmer ju inte!”, “Du kan stoppa upp den här telefonen…” osv. Idag var inget undantag. Dagens irriterade kund var nog av det tuffare slaget för såväl väktare som polis hade kallats till platsen. Undrar just när dessa försäljare ska försvinna från jordens yta.

Nu ska jag gå och titta på lite film med Amanda. Trots svullna, rinnande ögon går det visst bra att titta på Shrek.

Svårt att se riktigt hur illa det ser ut.