Den bästa present man kan få

Det finns så många människor som har så mycket åsikter om saker och ting. Det är helt i sin ordning, för det finns få saker som är lamare än folk som saknar åsikter och egen vilja. Men ibland kan det vara bättre att hålla sina åsikter för sig själv istället för att dela med sig av dem till folk som faktiskt inte vill höra. Jag vet inte vad som är värst- folk utan åsikter eller folk som aldrig någonsin kan hålla tyst om sina åsikter och tankar.

När det handlar om barn så verkar det vara fritt fram för vem som helst att säga precis vad som helst, när som helst. Och det finns väl få saker som upprör så mycket som åsikter om barn. Det jag tänker närmast på idag är det faktum att så många ska yppa sina åsikter om åldersskillnaden mellan syskon. Alla verkar ha universallösningen på detta, dvs sitta inne med den perfekta åldersskillnaden. Och givetvis är det den åldersskillnad man själv har mellan sina barn. Att någon annan kan tycka något annat är för många obegripligt. Och därför måste man kommentera andra människors val av åldersskillnad (i de fall det är ett val vilket inte alltid är fallet). Jag får ofta höra  saker som att det måste vara såååå jobbigt att ha två barn så tätt, frågor om hur jag hinner med barnen och så kommentarer om att själv valde personen att ha tre eller fyra år mellan “för jag ville ha mer tid för mitt äldsta barn”. Jaha? Men det andra barnet skiter man i då? Det har tydligen inte samma behov av egentid, eller vad man vill kalla det.

Visst är det jobbigt att ha två barn med mindre än två års skillnad i ålder. Men det hade säkert varit lika jobbigt att ha tre år mellan barnen, eller fyra. För alltid är det äldre barnet i någon form av utvecklingsskede som är mer eller mindre jobbigt. Det jag kan se som den absolut största fördelen med att ha så tätt mellan barnen, är att det hos Amanda knappt finns någon avundsjuka gentemot Felice. Felice får visserligen knappt ha några leksaker, men det får ingen annan heller. Allt är Amandas. Hon visar tydligare avundsjuka mot hundarna om de snor hennes plats, än hon gör mot Felice. Dessutom kommer den lilla åldersskillnaden dem emellan att suddas ut om ett par år och de kommer att kunna ha jättekul tillsammans, de kommer att vara mer eller mindre i samma fas. Ur den aspekten kanske det hade varit bättre med endast ett års skillnad mellan barnen, men det var varken fysiskt eller psykiskt möjligt för oss och inget som vi strävade efter.

Amanda älskar sin lillasyster. Hon vill fortfarande hålla henne och klappa många många gånger varje dag. Felice ska pussas godmorgon och godnatt. Om Felice sover går Amanda omkring och bara väntar på att hon ska vakna, och sekunden hon hör henne gråta så sprider sig ett leende från öra till öra “Bebi maken!”. Hon springer sedan till Felices sovplats och ska kramas. De senaste veckorna har även Felice börjat att uppskatta Amanda mer och mer. Om hon sitter i mitt knä och Amanda kommer in i rummet så ler hela bebisen! Hon gurglar och försöker prata med Amanda. Det är så gulligt att se, jag blir alldeles varm i hjärtat. Jag hoppas att de får fortsätta att tycka så här mycket om varandra så att de kan vara nära vänner livet igenom.

För mig var två år en optimal åldersskillnad och ett medvetet val. Men för den skull är det inte den optimala åldersskillnaden för alla. Livssituationen, ekonomin, arbetet, orken, utrymmet, ja det är mycket som styr. Jag tror dock inte att vi kunnat ge Amanda en bättre tvåårspresent än en lillasyster!