Jämställdhet

Jag anser nog att vi är ganska jämställda här hemma, jag och Sean. Vi delar lika på arbetsuppgifterna allt som oftast. Visst finns det saker som bara jag gör och saker som är Seans uppgifter. Men det viktiga är ju inte att man delar alla enskilda uppgifter lika utan att båda hjälper till att ta hand om barn och hem. Sean till exempel tvättar aldrig kläder (han är portad från tvättstugan) men han tvättar alltid bilarna. Han skurar aldrig golven hemma, men han klipper alltid gräset osv. Barnen turas vi ofta om att lägga och byta på (vi har en liten blöjdeal- jag tar Felices blöjor och Sean Amandas eftersom vi har lite olika bajspreferenser- det där lät sjukare än det är). Så långt är allt bra. Men så finns det en grej som jag stör mig lite på. Vi har ju hållt på med husrenovering och fix i trädgården sedan vi flyttade in i huset för tre år sedan. Vi planerar tillsammans (läs: jag föreslår och Sean håller med), handlar (oftast) tillsammans men när det sedan kommer till snickerier och annat fix så är det Sean som får jobba. Jag kan helt enkelt inte ens hantera en hammare, så det ger sig liksom självt vem som ska göra jobbet. Så alla större förändringar har Sean i princip stått för, i alla fall rent fysiskt. Vad gör jag då? Jo, jag sköter markservicen de dagar han måste jobba med renovering, jag tvättar, städar, fixar, byter gardiner, bäddar rent sängar, köper blommor, sätter upp tavlor och lite annat smått och gott. Jag ser ju förstås skillnaden och i bästa fall gör Sean också det. Men när vi har folk här hemma så är det klart att ett helt nytt rum märks lite mer än en blomma i köksfönstret. Och vem får då all cred? Inte jag… Stackars lilla mig…

Sedan finns det grejer som jag också har bidragit med i renoveringen. Till exempel så har jag målat flera element i vardagsrummet och ett i hallen. Och vem märker det? Det är ju inte så att man går in i vårt vardagsrum och tänker “Jösses, vilka snygga element, vem har målat dem?”. Livet är orättvist…

Nu är ju detta inget stort problem och jag är verkligen jätteglad över att Sean är så händig och att vi därmed kunnat fixa det mesta själv i huset. Men ibland är det bara liiiiite irriterande. I helgen till exempel så höll Sean på att snickra en trapp (på min begäran och efter min planering, märk väl) vilket han aldrig gjort förr. Hela dagen höll han på medan jag underhöll barn och hundar, bytte blöjor, fixade mat, ammade, småplockade osv. På kvällen satte han sig i soffan och utbrast “Jag är så nöjd med mig själv idag”. “Jag är också nöjd med mig själv” svarade jag. Vilket svar får jag? "Varför då?” Jämställdhet, my ass!