En dag på jobbet

Amandas absoluta favoritsysselsättning just nu är att åka till mitt jobb. Hon älskar att titta på katterna och ibland så har hon sådan tur att det finns en snäll katt som vill kela lite trots att den är sjuk. Igår hade jag ett litet möte inplanerat med chefen. Mindre bra att släpa med sig två små barn, men vad göra då man inte har någon annanstans att göra av dem? Smart som jag är nämnde jag för Amanda redan på morgonen att vi skulle åka till mitt jobb under dagen. Sedan fick jag höra “Åka jobba, titta kattenaj” fyrahundratolv gånger innan vi vid 13-tiden satte oss i bilen. Det tar lite tid att packa in två barn, skötväska och annat oumbärligt samt tre hundar i bilen. När det är 25 grader varmt blir det än jobbigare… Iväg kom vi i alla fall och vi stötte på chefen nästan direkt vid ankomst. Jag fick muta Amanda med både det ena och det andra för att hon skulle stanna på chefens kontor under vårt lilla möte. “Mamma, titta kattenaj. Titta kattenaj”. Efter avslutat möte var det äntligen dax att besöka katterna på vårdavdelningen.

Vi hade fått tips om en mycket kelig katt och hade därmed sett ut vårt offer. Som vanligt med Amanda så är det lite skräckblandad förtjusning initialt. Hon fnittrade och skrattade och skuttade omkring, men så till slut då jag gosat med och klappat katten i fråga så vågade även hon.

 

 

 

 

 

 

Då vi pratat färdigt med katten S och var på väg ut ur korridoren så vinkade Amanda och sa “Hej då S, vi kommer snart tillbaka!”. Därefter var det dax att “Hälsa på kaninen”. I lördags då jag jobbade kom en man in med en kanin han hittat på gatan. Han lovade att ta hand om den om ingen ägare hörde av sig, men än har vi inte hört från honom. Amanda fick träffa kaninen i lördags då de kom och hälsade på mig. Det hade hon inte glömt, och nu skulle vi alltså kika på honom igen. Tyvärr var han inte så kelig idag, han kanske har tröttnat på att vara kanin-nappad.

Känner någon igen denna kanin?

Då vi hade kikat på katter och kanin så var det hundarnas tur. Man skulle kunna tro att Amanda är helt cool med hundar eftersom hon är uppvuxen tillsammans med ett helt gäng. Men så är det inte. Borderterrier i alla former och storlekar går bra, men med andra hundar kan hon vara mer tveksam. Hon är nyfiken och vill titta, men inte nödvändigtvis klappa. Iofs är det ganska bra eftersom långt ifrån alla hundar tycker om barn, och framförallt inte barn som springer fram ohejdat.

På IVA pågick en blodtransfusion som vi kikade på. Amanda tittade på hundens bandage runt kanylen på benet “Oj, hunden ont i foten”. Nja, kanske inte rätt diagnos för stunden, förmodligen hundens minsta problem just nu. Men bra observerat av en tvååring!

Vi fick i oss lite fika innan det var dax att packa in hela gänget i bilen igen. Då vi hämtat ut hundarna ur en av burarna på vård så skurade vi golvet där. Amanda hjälpte till.

På vår väg ut till parkeringen genade vi igenom tvättstugan och där fann Amanda något som var betydligt mer fascinerande än hundar, katter och en svart hittekanin: torktumlare av industristorlek! Länge, länge stod hon och tittade på tvätten som snurrade omkring där inne. Hon klappade händerna och skrek “Oj, åker jättefort!”. Om man kan roas åt det lilla i livet finns mycket att roas över!