Varje människas rättighet

Jag var på möte på jobbet i förra veckan. Vi diskuterade kring sommaren och det faktum att det blivit precis så kaotiskt som veterinärgruppen förutspått. Flertalet av mina kollegor är så utarbetade att de funderar på att säga upp sig, vilket känns fruktansvärt tråkigt. Och det värsta är som sagt att vi redan i våras förstod att det skulle bli så här. Våra chefer informerades om det orimliga i sommarplaneringen men inget gjordes för att ändra på det. Det skulle nog lösa sig. Men det gjorde det inte. Förstås. För det har det aldrig gjort tidigare sommartid. Men det kunde ju cheferna inte veta, för detta var deras första sommar på den här arbetsplatsen. Räckte det inte med att 25 veterinärer påtalade att det inte skulle fungera? Var inte 40 sköterskors oro tillräckligt för att tänka om? Nej, tydligen inte. Och faktiskt är jag inte förvånad. Jag tycker inte ens att det är särskilt konstigt och den inställningen är jag nog rätt ensam om i veterinärgruppen. Till och med så ensam att jag höll inne med min inställning under mötet för att inte bli lynchad (fegt, jag vet).

Varför är då alla andra upprörda intill bristningsgränsen medan jag bara rycker på axlarna och tycker att det hela inte är så märkligt? Förmodligen dels pga jag är föräldraledig och inte har drabbats av det värsta kaoset, även om jag faktiskt jobbade många pass i juli för att hjälpa mina stackars kollegor. Men också pga det faktum att misstag är varje människas rättighet att göra. Och det är fruktansvärt svårt att lära av andras misstag. Det tror jag att alla människor håller med om. Det borde inte vara så, det är vi nog ockås överens om. Vi borde ta till oss av andras misslyckanden och inte göra samma misstag själva, men det funkar bara inte. Redan som små barn får vi höra att vi inte ska göra på det ena eller det andra sättet för då händer det tokiga saker. Lik förbaskat så gör barnen samma misstag som vi föräldrar gjorde som barn, de plåstras om, tröstas och så kanske har de lärt sig av sitt misstag. Ronja skickas ut i skogen av sin far för att lära sig att akta sig för det ena och det andra, hon gör en massa misstag, överlever och blir starkare.

Misstag hör livet till. Alla gör vi dem och det är mänskligt. Detta faktum är ingen ursäkt att cheferna inte lyssnade på all erfarenhet som fanns i veterinärgruppen, men det är en förklaring. I alla fall min förklaring. Genom att jag har denna förklaring så blir jag inte heller så arg. Jag känner mig inte sviken av cheferna, jag känner mig inte överkörd som så många andra gör. Och det gör att jag mår lite bättre än alla andra. Det och förstås det faktum att jag är föräldraledig och har världens finaste tjejer!