Forever young???

Att det ska vara så himla svårt det här med åldrar. Tiden går så fort att man knappt hinner med sin egen utveckling. Helt plötsligt är det visst dax att fylla år igen och man måste lära sig att svara med nya siffror då man blir tillfrågad om sin ålder. Än värre är det med alla omkring, där är man chanslös. Ofta får man en smärre chock då man ser sig omkring i samhället. Igår då jag var i centrum var det ju en del poliser i omlopp. Jag kunde inte låta bli att fundera över hur någon över huvud taget kunde ha någon som helst respekt för den lilla blonda tjejen med hästsvans och den snaggade killen som inte såg ut att vara en dag över körkortsålder. Var de här två poliser??? Hur hade det gått till? Men så inser jag att jag är 31, gick ut gymnasiet för grymma 12 (!!!) år sedan. Har pluggat 7,5 år efter gymnasiet och för 4,5 år sedan tog jag veterinärexamen. Ja, då är det kanske inte så märkligt att killen i uniform ser så ung ut.

Jag fick också syn på några barn (ungdomar?) som gick omkring i centrum igår. En kille höll armen om en tjej och det såg helt galet ut! Herregud, de hade väl knappt slutat leka i sandlådan- eller? Precis samma reaktion får jag då jag hör att kompisars småsyskon ska bli föräldrar. I min värld är de fortfarande små snorungar som tjuvlyssnar utanför rummet och som snor sista godisbiten i skålen. Att åldersskillnaden är densamma idag som för 15 år sedan har jag svårt att få in.

Men det är klart, min morfar har först nu insett att han är gammal och han är 92. Så det är nog inte bara jag som saknar perspektiv på tillvaron ibland...