Wake up call

Så här i svininfluensans tid så kom jag att tänka på ett inlägg från min gamla blog. Detta tänker jag dela med mig av nu. Virus är virus och bakterier är bakterier. Same same but so very different. Oavsett vilket så tål detta att tas upp. Gång på gång. Texten är inte vetenskapligt korrekt utan väldigt förenklad. Så de som tänker rätta mig kan låta bli. Detta är enbart för att väcka en tanke hos Er alla.

 

Det finns mer som skrämmer än risken att drabbas av hjärntumör, ALS och annat hemskt. Det har funnits med länge i min tankevärld men jag har väl inte riktigt tagit det hela på allvar. Förrän nu. Vet inte varför 25-öringen valde att trilla ner först nu, men när den väl gjort det så finns ingen återvändo. Vad är nu detta för hemskheter jag babblar om? Antibiotikaresistens. Lägg det ordet på minnet. Det kommer inom en snar framtid att bli vår verklighet, tro mig. Detta är inte menat som någon slags domedagspropaganda, det är helt enkelt lite information och en önskan om eftertanke. Vi i Sverige har länge haft ett mycket gynnsamt antibiotikaresistensläge. Vad menar jag med det? Jo, "våra" bakterier har varit känsliga mot flertalet av de vanliga antibiotika som förskrivs av läkare och veterinärer. Det har inneburit att när vi får en urinvägsinfektion eller halsfluss så skriver läkaren ett recept på vanligt hederligt penicillin (OBS! antibiotika är inte liktydigt med penicillin, penicillin är en typ av antibiotika men det finns många andra typer också). Vi börjar knapra piller och inom ett par dagar är vi som nya igen. Detta tar vi naturligtvis för givet. Vi blir sjuka och läkaren fixar detta med ett recept.
Nu är det så att i större delen av Europa, för att inte tala om resten av världen, är det inte riktigt så här enkelt. Bakterierna är ena sluga jävlar som lär sig ganska snabbt hur man ska bekämpa antibiotika. De skapar små vapen i form av enzymer och annat som bryter ner antibiotikat innan det haft effekt och så kan de härja fritt i den sjukas kropp. De pekar helt enkelt finger åt oss och skrattar. Vad gör man då? Jo, då tar man till ett annat antibiotikum som bakterien inte skaffat något vapen emot. Och det vore ju vackert så, om det nu inte är så att bakterierna lever i maskopi med varandra. De delar nämligen med sig av sina vapen. De stämmer träff någonstans i Din kropp, och så räcker den sluga bakterien ut handen till den något mindre lyckligt lottade bakterien och delar med sig av sina kunskaper och vapen. Och så vips, så har den något korkade bakterien plötsligt lärt sig hur man skyddar sig mot både det ena och det andra. De kan alltså syssla med olika upprustningar och så delar de helt enkelt med sig till varandra. Detta gör att resistensen utvecklas fort, fort, fort. Ju mer antibiotika vi använder, desto mer resistens. För bakterierna behöver träffa på antibiotika för att lära sig att stå emot det. Således: om vi är restriktiva med antibiotika och bara använder det när det verkligen behövs så minskar vi resistensproblematiken. Bra, det låter ju jätteenkelt. Men det är ju inte det. För det används MASSOR av antibiotika världen över i onödan, så det kan ju inte vara så enkelt.

Vad är det som gör att vi använder så mycket antibiotika i onödan? Jo, det kan jag förklara, eller i alla fall ge en förklaring från mitt lilla hörn av världen. Här kommer scenariot: en gammal hund kommer in på djursjukhuset. Han hostar sedan en tid tillbaka, flera månader kommer det fram då ägaren intervjuas. Nu är ägaren säker på att det är en luftvägsinfektion och att Ludde behöver en kur med antibiotika, och helst en "stark sort" så att Ludde med all säkerhet blir frisk. Det uppstår en diskussion mellan veterinären och ägaren där veterinären förklarar att man kan inte skriva ut antibiotika hur som helst utan att man är säker på att det är en infektion. Gamla hundar kan hosta av flertalet anledningar. Här måste tas prover och röntgenbilder. Ägaren insisterar på att få ett recept, prover och röntgen är onödigt kostsamt och dessutom vill hon inte utsätta gamla Ludde för alla dessa undersökningar. Veterinären drar då upp antibiotikaresistensproblematiken, varpå Luddes matte svarar att det gör ju inget om Ludde blir resistent. Han är ju ändå så gammal... Här stoppar vi bandet. Missförståndet här är extremt vanligt. Visst, de bakterier som blir resistenta mot antibiotikat huserar i eller på Luddes kropp. MEN, som beskrivet ovan så är bakterier oerhört generösa med sina kunskaper och delar gärna med sig av dessa till mattes bakterier, lillhusses bakterier och kanske bakterierna i disktrasan också. För bakterier är inte så noga med vilka de umgås med. Här är det nollrasism som gäller. Konklusion: visst ska Ludde strax dö och det gör väl inget om hans bakterier blir resistenta mot antibiotikat som veterinären (förhoppningsvis inte) skriver ut. Men lillhusse ska ju fortsätta att leva och då han tre månader senare får lunginflammation och inget antibiotika biter på bakterierna så är lillhusses mamma, tillika Luddes ägare, fruktansvärt upprörd på vårdpersonalen eftersom de inte lyckas bota hennes son.
Lite överdriven historia kanske, men faktiskt ligger det inte så långt från sanningen. För det är en verklighet i stora delar av världen, att barn dör som flugor av bakterieinfektioner som vi tar för givet att vi ska kunna bota med "lite penicillin". Och detta beror inte på att bakterierna i dessa delar av världen är mycket elakare. Nej, det beror på en överanvändning av antibiotika under långa perioder vilket har medfört att bakterierna nu klarar av i princip allt i antibiotikaväg. Och då står vi oss ganska slätt.

Kan man inte bara uppfinna lite nya antibiotikum då? Det kan väl inte vara så svårt? Vi kan ju flyga till månen och tillverka pacemakers. Faktum är det att det under ett antal år dök upp massor med nya antibiotikum på marknaden, men idag säger experterna att de inte ser någon möjlighet till mer än någon enstaka ny upptäckt. Vi måste husera med de vi har. Och vi måste se till att bakterierna får minsta möjliga chans att kapprusta! Det är ALLAS ansvar. Det måste respekteras att läkare, veterinärer och tandläkare inte tycker att det är indicerat att skriva ut antibiotika. Och dessa grupper måste våga låta bli att skriva ut antibiotika, man får inte tänka att "för säkerhets skull" eftersom det blir allt annat än säkert i längden.
Jag tror inte att fågelinfluensan är det största hotet, även om vi människor är ohyggligt rädda för detta. Jag tror att antibiotikaresistens kommer att spela en större och otäckare roll i våra liv inom kort.
Nästa gång Din läkare inte vill skriva ut antibiotika för Din onda hals eller då veterinären kräver en bakterieodling från Din katts urin innan antibiotika sätts in, kalla dem inte för dumskallar eller idioter utan empati. Tro inte att veterinärer är giriga och bara vill tjäna pengar. Inse att de vill vara med och rädda livet på Dina barn och barnbarn så att de ska slippa dö av en simpel luftvägsinfektion.