Borderterrier- den lilla hunden med det stora hjärtat

Med anledning av Heddas nyligen passerade födelsedag så tänkte jag bidra med ett inlägg om min absoluta favoritras- Borderterrier.

Jag fick min första Border 1997. Innan dess hade jag tränat och tävlat en del med en liten Bordertjej som ägdes av bekanta till familjen. Jag blev totalfrälst på en gång. Jag verkade ha hittat en ras som saknade nackdelar. Precis som vanligt då man blir dödsförälskad så är kärleken blind. För visst har Borderterriern nackdelar. Det finns väl knappast någon ras som inte har det, jag har i alla fall inte hittat någon ännu. I sådant fall så ställer jag mig i kö för en valp imorgon! Men Borderterriern har i alla fall väldigt få nackdelar. Den är inte för liten och inte för stor, den är helt enkelt så där lagom stor. Den är tillräckligt stor för att följa en ryttare till häst men tillräckligt liten för att sitta i cykelkorgen på Gotland eller i ryggsäcken på kalfjället. Den är otroligt modig, få saker skrämmer en äkta Borderterrier. Miljöträning är ett ord som Borderterrierägare knappt kan stava till, det behövs helt enkelt inte. Vill man göra något som Bordern inte gjort förut så sätter man på ett koppel och gör det man ska. Åka tunnelbana, flyga, sitta på en flakmoppe, åka båt, gå på Sergels torg, bara Du tycker att det är skoj så är Bordern med. Det känns fantastiskt skönt att kunna säga till sina valpköpare att de med allra största sannolikhet inte kommer att behöva oroa sig för att hunden ska vara osäker i främmande miljöer, för där andra hundar ryggar tillbaka och betraktar oroligt där stoppar Bordern fram nosen och undersöker.

Med efternamnet “terrier” så följer ett visst mått av envishet. Jag måste dock säga att jag inte upplever Bordern som särskilt envis. Den är tuff och går gärna sin egen väg om Du inte stoppar den, men den är också åtminstone i viss mån lyhörd för vad Du som förare förväntar Dig av den. Dock har Bordern inte så mycket will-to-please som till exempel en fågelhund eller vallhund, men å andra sidan är man grythund och hela tiden vänder sig om för att kolla vad husse vill så blir man inte särskilt långlivad. Bordern gör gärna som Du vill, om det betyder att hon har något att vinna på det. Att skrika in lydnad på en Border fungerar inte, det är som att hälla vatten på en gås.

Det går dock alldeles utmärkt att träna med en Border, det finns flertalet lydnadschampions och ett oräkneligt antal agilitychampions i Sverige som är bevis på detta. Det finns också Bordrar som används som räddningshundar, brukshundar och så förstås för jakt där de ofta är ganska allround. Men först och främst så är de alldeles underbara familjehundar!

De är otroligt bra med barn och jag har inte för en sekund oroat mig för att de skulle ens kröka ett hårstrå på någon av mina tjejer. Visst kan man aldrig lita till 100% på en hund, men till 99,9% litar jag på dem.

Häromdagen till exempel så hörs ett hasande ljud. Jag trodde att det var Amanda som drog omkring på en stol över parkettgolvet. Döm om ni förvåning då jag får syn på ovan nämnda barn med ett helt annat föremål i handen. Hon gick långsamt framåt och drog Meg efter sig i svansen och Meg hon bara stod på alla fyra och åkte med! Om det inte vore för att jag var tvungen att avbryta aktiviteten så hade jag plockat upp kameran. Kanske är de lite för tåliga, mina hundar.

Det jag uppskattar mest hos mina hundar, utöver deras otroliga tålamod med barnen, är att de har tydliga av-och-på knappar. Inne är det ofta ett stilla lugn, men tar Du i ytterdörren så är de genast redo för upptåg. De är lite halvgalna på mer än ett sätt.

Bailey- inte riktigt som alla andra…

Det blir många skratt men också en del tårar då man lever tillsammans med Bordrar. De är mycket intelligenta och helt sanslösa ögontjänare. De vet ofta precis vad man får och inte får göra. Men de vet också att då matte lämnar rummet så kan hon inte se att jag gör det där jag inte får göra. Detta resulterar i att man inte kan lämna kakor på bordet, man får räkna med att barnleksaker som ligger och dräller på golvet blir till småsmulor då hundarna är ensamma och man inte kan räkna med att hundarna stannar på tomten då man vänder ryggen till. Det sisnämnda har gjort att Megs Blocketannons varit väldigt nära att publiceras ett antal gånger de senaste veckorna. Men det är ju till viss del detta som är charmen med hundarna. Man vet aldrig riktigt vad som ska hända härnäst. Många dagar önskar jag mig en hund som kan gå lös överallt och som aldrig skulle drömma om att sticka iväg, men om nu detta är en av Borderns få dåliga egenskaper (egentligen ingen dålig egenskap då man är jakthund, men nu används ju inte mina hundar till det) så får jag kanske leva med det.

Tack gode hundGud för inhägnade rastgårdar!

Och för frusna sjöar

Som veterinär så kan jag också säga att Borderterriern är en förhållandevis frisk ras. Det betyder inte att den enskilda individen inte kan drabbas av sjukdom, men om Du köper en Border så har Du bättre möjlighet till låga veterinärkostnader än om Du köper ex en Berner sennen. Jag hoppas och tror att vår ras kommer att få fortsätta att räknas som en frisk ras.

 

 

 

 

 

Vad mer finns att säga om dessa fantastiska små hundar? Jo, de är vansinnigt söta också!

Om Du funderar över om Bordern är rasen för Dig så är svaret nästan alltid ja. Den passar nämligen till de flesta områden och ändamål och det är svårt att hitta en hund med mer kärlek till livet och allt vad det innebär.

En klok engelsman vars namn jag för länge sedan glömt bort uttryckte sig så här om rasen:

 

Never a better worker in the field,

never a better companion by the fire

Världens bästa kompis