I helgen var det första advent. Jag hade lyckats förtränga att jag skulle jobba och hade vida planer för adventsutsmyckning av huset, som dock fick läggas på hyllan efter en snabb titt på schemat (sicken tur att jag fick för mig att göra det innan helgen). I skrivandes stund är det fortfarande endast ett gäng ljusstakar som hamnat i fönstren. Men man kanske skulle göra det till en tradition, att pynta lite varje advent så att huset hinner vänja sig innan det slår till rejält några dagar innan julafton. Ja, så får det nog bli.
På Amandas förskola har de adventsvandring varje år. Då samlas alla förskolans barn i ett stort rum, går en liten sväng efter förutbestämt mönster och de tänder ett ljus för varje barn. Till slut är hela rummet upplyst av massor med små levande ljus. Det ska tydligen vara jättevackert och jag hade nästan tänkt våldgästa dem i år för att få se med egna ögon, men så kom jag på att det där är Amandas grej och då får jag hålla mig på min kant.
Jag minns de adventsvandringar vi hade då jag pluggade på veterinärutbildningen. Då hette det Natt-O vilket stod för nattorientering. Denna inföll varje år omkring första advent. Vid 16-tiden samlades man vid kårhuset och utrustades med en snörförsedd plastmugg att hänga om halsen och ett häfte med årets skvaller om studenterna på utbildningen. Därefter begav man sig i små grupper ut på en årligen varierande sträcka i skog och mark. Man orienterade sig fram mha marschaller. Utefter vägen fanns ett antal stationer där det serverades glögg. Stationerna var uppställda av de olika avdelningarna på skolan och de hade själva bryggt glöggen (1 del saftglögg och X delar läkarsprit). Varje år hade glöggen en tendens att bli starkare ju längre in i skogen man kom och det var på vingliga ben man återkom till kårhuset efter ett par timmar i mörkret. Men gud så kul vi hade! Det här var absolut en av årets höjdpunkter på skolan för mig. Jag och mina närmaste kompisar hade som tradition att efter Natt-O vandringen samlas hemma hos mig och äta pizza. Det var middag på skolan också efter vandringen men vi tyckte det var mysigare att samlas hemma hos mig efter den iskalla promenaden. Efter middagen brukade det vara släpp på kåren så att man kunde gå på efterfesten, men Ni vet hur det är då man varit ute och promenerat i kylan och sedan kryper upp i soffan under en filt med magen full av pizza. Man kommer helt enkelt inte därifrån.
Ja, det finns lite olika sätt att adventsvandra på. Vart och ett har sin charm.
Ja jösses så mysigt vi hade. Då kom alltid Patrik upp och fick träffa er alla, er som jag pratade om varje dag, när vi bara "träffades" per telefon. Men oj vad jag är glad att de (hund)åren är över. Inte lätt att leva särbo med sin sambo under 5 års tid! Klarade vi det ska vi väl klara allt, tänker jag ibland. Önskar bara att jag var närmre mina kära vänner och kolleger. Bamsekram till er!
SvaraRadera