Borderterrier- den lilla hunden med det stora hjärtat

Med anledning av Heddas nyligen passerade födelsedag så tänkte jag bidra med ett inlägg om min absoluta favoritras- Borderterrier.

Jag fick min första Border 1997. Innan dess hade jag tränat och tävlat en del med en liten Bordertjej som ägdes av bekanta till familjen. Jag blev totalfrälst på en gång. Jag verkade ha hittat en ras som saknade nackdelar. Precis som vanligt då man blir dödsförälskad så är kärleken blind. För visst har Borderterriern nackdelar. Det finns väl knappast någon ras som inte har det, jag har i alla fall inte hittat någon ännu. I sådant fall så ställer jag mig i kö för en valp imorgon! Men Borderterriern har i alla fall väldigt få nackdelar. Den är inte för liten och inte för stor, den är helt enkelt så där lagom stor. Den är tillräckligt stor för att följa en ryttare till häst men tillräckligt liten för att sitta i cykelkorgen på Gotland eller i ryggsäcken på kalfjället. Den är otroligt modig, få saker skrämmer en äkta Borderterrier. Miljöträning är ett ord som Borderterrierägare knappt kan stava till, det behövs helt enkelt inte. Vill man göra något som Bordern inte gjort förut så sätter man på ett koppel och gör det man ska. Åka tunnelbana, flyga, sitta på en flakmoppe, åka båt, gå på Sergels torg, bara Du tycker att det är skoj så är Bordern med. Det känns fantastiskt skönt att kunna säga till sina valpköpare att de med allra största sannolikhet inte kommer att behöva oroa sig för att hunden ska vara osäker i främmande miljöer, för där andra hundar ryggar tillbaka och betraktar oroligt där stoppar Bordern fram nosen och undersöker.

Med efternamnet “terrier” så följer ett visst mått av envishet. Jag måste dock säga att jag inte upplever Bordern som särskilt envis. Den är tuff och går gärna sin egen väg om Du inte stoppar den, men den är också åtminstone i viss mån lyhörd för vad Du som förare förväntar Dig av den. Dock har Bordern inte så mycket will-to-please som till exempel en fågelhund eller vallhund, men å andra sidan är man grythund och hela tiden vänder sig om för att kolla vad husse vill så blir man inte särskilt långlivad. Bordern gör gärna som Du vill, om det betyder att hon har något att vinna på det. Att skrika in lydnad på en Border fungerar inte, det är som att hälla vatten på en gås.

Det går dock alldeles utmärkt att träna med en Border, det finns flertalet lydnadschampions och ett oräkneligt antal agilitychampions i Sverige som är bevis på detta. Det finns också Bordrar som används som räddningshundar, brukshundar och så förstås för jakt där de ofta är ganska allround. Men först och främst så är de alldeles underbara familjehundar!

De är otroligt bra med barn och jag har inte för en sekund oroat mig för att de skulle ens kröka ett hårstrå på någon av mina tjejer. Visst kan man aldrig lita till 100% på en hund, men till 99,9% litar jag på dem.

Häromdagen till exempel så hörs ett hasande ljud. Jag trodde att det var Amanda som drog omkring på en stol över parkettgolvet. Döm om ni förvåning då jag får syn på ovan nämnda barn med ett helt annat föremål i handen. Hon gick långsamt framåt och drog Meg efter sig i svansen och Meg hon bara stod på alla fyra och åkte med! Om det inte vore för att jag var tvungen att avbryta aktiviteten så hade jag plockat upp kameran. Kanske är de lite för tåliga, mina hundar.

Det jag uppskattar mest hos mina hundar, utöver deras otroliga tålamod med barnen, är att de har tydliga av-och-på knappar. Inne är det ofta ett stilla lugn, men tar Du i ytterdörren så är de genast redo för upptåg. De är lite halvgalna på mer än ett sätt.

Bailey- inte riktigt som alla andra…

Det blir många skratt men också en del tårar då man lever tillsammans med Bordrar. De är mycket intelligenta och helt sanslösa ögontjänare. De vet ofta precis vad man får och inte får göra. Men de vet också att då matte lämnar rummet så kan hon inte se att jag gör det där jag inte får göra. Detta resulterar i att man inte kan lämna kakor på bordet, man får räkna med att barnleksaker som ligger och dräller på golvet blir till småsmulor då hundarna är ensamma och man inte kan räkna med att hundarna stannar på tomten då man vänder ryggen till. Det sisnämnda har gjort att Megs Blocketannons varit väldigt nära att publiceras ett antal gånger de senaste veckorna. Men det är ju till viss del detta som är charmen med hundarna. Man vet aldrig riktigt vad som ska hända härnäst. Många dagar önskar jag mig en hund som kan gå lös överallt och som aldrig skulle drömma om att sticka iväg, men om nu detta är en av Borderns få dåliga egenskaper (egentligen ingen dålig egenskap då man är jakthund, men nu används ju inte mina hundar till det) så får jag kanske leva med det.

Tack gode hundGud för inhägnade rastgårdar!

Och för frusna sjöar

Som veterinär så kan jag också säga att Borderterriern är en förhållandevis frisk ras. Det betyder inte att den enskilda individen inte kan drabbas av sjukdom, men om Du köper en Border så har Du bättre möjlighet till låga veterinärkostnader än om Du köper ex en Berner sennen. Jag hoppas och tror att vår ras kommer att få fortsätta att räknas som en frisk ras.

 

 

 

 

 

Vad mer finns att säga om dessa fantastiska små hundar? Jo, de är vansinnigt söta också!

Om Du funderar över om Bordern är rasen för Dig så är svaret nästan alltid ja. Den passar nämligen till de flesta områden och ändamål och det är svårt att hitta en hund med mer kärlek till livet och allt vad det innebär.

En klok engelsman vars namn jag för länge sedan glömt bort uttryckte sig så här om rasen:

 

Never a better worker in the field,

never a better companion by the fire

Världens bästa kompis

Detox

Doften sprider sig i köket, näsan drar korta snabba andetag för att riktigt virvla upp luften och maximera doftmolekylernas anläggning mot luktreceptorerna i näsan, kroppen blir alldeles varm och lycklig. Snart, snart… Kaffe!

Pga en halvstökig mage bestämde jag mig för att göra en kaffedetox en vecka, tio dagar. Inte så mycket för att jag trodde att det var kaffet som var orsaken utan snarare för att utesluta det så att jag med gott samvete kan fortsätta mitt liv som kaffetunna. Första dagen var fruktansvärd, huvudet sprängde och humöret var i botten. Andra dagen var lite bättre och tredje dagen kände jag mig som människa igen, om än en ganska tom sådan. Jag är helt enkelt så van att knata omkring med en kaffekopp i handen här hemma att jag inte riktigt vet vad jag ska göra då jag inte har någon. Det har blivit ett antal koppar te istället, men det är långt ifrån samma sak. Man dricker en kopp te och sedan är det klart. Så är det inte med kaffe. Kaffet smuttar man på, är social med, längtar efter… Hmm, låter som ett drogberoende och till viss del är det ju det. Men det var hyffsat lätt att avstå ändå. Jobbigast var att sitta bredvid någon som hade en kopp rykande, väldoftande kaffe. Då var det nära, många gånger. Likaså då jag haft en riktig skitnatt och varit vaken varannan timme. Men hade jag lovat mig själv så hade jag. Och är det något jag är så är det envis. Efter 10 dagar beslutade jag mig för att detoxen var över. Magen var varken bättre eller sämre. Så i fredags på jobbet tryckte jag för första gången på en halv evighet på “Kaffe Americano” knappen på kaffemaskinen, lyssande till det underbara ljudet av kaffebönor som mals och kände hur doften av nymalet kaffe började omge mig. Det finns de som tycker att vårt jobbkaffe smakar rävgift, och det kanske inte är det godaste kaffe jag smakat. Men efter 10 dagar i teträsket så smakade det gudomligt! Jag har sakta ökat konsumtionen under helgen på jobbet och idag har jag bryggt den första kannan hemma i köket på 14 dagar. Classics Gran Dìa. *lycklig*

Jag kan varmt rekommendera en detox för Er andra där ute. Kanske en vit månad för Er som gjort vinet till en vardagsdryck, en dag utan cigaretter för Er som trillat dit på giftpinnar eller kanske en helg på vegetarisk kost. Själv planerar jag en sockerdetox framöver, och det lär kännas. Jag lovar att varna Er alla då det är dax så att Ni hinner ta betäckning.

Veckans asgarv

Telefonen ringer på djursjukhuset och sköterskan svarar.

- Ja hej, det är så att jag har blivit biten av min hund och jag tänkte att ni ju kanske kan sånt där.

- Jaha… menar du att vi kan det där med aggressiva hundar och vad man ska göra med dem?

- Nej, nej, nej, alltså det kan jag. Jag tänkte att ni förmodligen är ganska vana vid det där med hundbett.

- Hmm… Du har ringt till ett djursjukhus och vi sysslar med djursjukvård, jag tycker att det låter som om du ska ringa till en läkare.

- Men vadå, är det inte vanligt med hundbett hos er? Det trodde jag.

- Du borde verkligen ringa till en läkare om du blivit hundbiten.

- Jaha, men jag trodde verkligen att ni var bra på sånt här. Men tack då. Hej.

Undrar om personen ifråga ringer bilverkstaden då hon blivit påkörd av en bil också, de borde ju kunna det där med bilar menar jag.

Vi gratulerar, vi gratulerar…

… vi gratulerar vår Hedda idag! Med burkmat och med tuggben vi firar denna dager, hurra hurra för vår Hedda idag!

GRATTIS HEDDA på 6 års dagen!

För sex år sedan föddes denna lilla tjej med ett akut kejsarsnitt på Ultuna och redan då jag såg henne första gången visste jag att hon skulle stanna hos oss. Hon fick namnet Tisalia She’s All That vilket verkligen passar henne. Hon är dotter till min älskade Tinka och har varit en underbart pålitlig avelstik och god kompis under alla år. Mamma till totalt 19 valpar i tre olika kullar! Hon är pigg som få och skulle lika gärna kunna vara sex månader istället för sex år. Även om jag ibland blir fruktansvärt trött på hennes eviga vaktande av hus och tomt så är hon en högt älskad familjemedlem som allmänt kallas “Sessan”- vår egen prinsessa!

Vi skickar även ett grattis till Heddas två bröder, Bailey och Anton. Bailey bodde hos oss tills för ganska precis ett år sedan då han fick flytta till Börje i Täby. Vi ringde ikväll för att gratulera och då låg Bailey i sin nya husses knä och kikade på TV. Anton bor sedan 8 veckors ålder med sin familj i Oslo.

Bailey, Tisalia Star Appeal

Mammaledig vecka

Den här veckan har jag lyckats pricka in lite obligatoriska mammaledighetsaktiviteter, trots att jag hittills arbetat fem dagar och även ska jobba imorgon. Förra veckan knackade det helt oförvarnat på dörren. Jag ogillar verkligen sådana knackningar. Får alltid för mig att det är några banditer som ska kolla in motståndet i villan och se om det är läge att gå in, några påträngande dörrförsäljare (kan man Nix:a sin adress??) eller en polis som ska meddela att det hänt något tråkigt. Oftast är det inga positiva överraskningar i alla fall. Men denna gång stod en relativt nyinflyttad granne på den obefintliga trappen. Sean hade bett hennes man att be henne att ringa på hos oss eftersom det är så vansinnigt synd om mig som inte har några mammalediga väninnor i närheten. Jag trodde väl sisådär mycket på att hon skulle våga sig hit, men det dröjde alltså inte många dagar innan hon ringde på. Just den dagen passade det lite halvdåligt, men i måndags var det bättre läge och jag knatade iväg till hennes hus en bit upp på gatan. På vägen möter jag nyinflyttad granne nummer två som har en tvåmånaders liten gosse i vagnen. Hon visade sig även vara välsignad med en fyraårig liten flicka så det finns hopp för att Amanda får en kompis här snart! Jag hoppas verkligen att de kan finna varandra, för finns det något bättre som barn än att ha lekkamrater i husen intill? Hur som, vi skulle försöka att promenera tillsammans framöver. Dessutom har jag blivit lovad att leka på deras tomt eftersom jag är så fantastiskt avundsjuk på den. Jag tog därefter en timmeslång promenad med lille Moltas tre månader och hans trevliga mamma. Vi hade massor att prata om och kan säkert hitta fler tillfällen att promenera ihop.

I onsdags var jag bjuden hem till min kollega Veronica på lunch (sanningen är att jag bjöd in mig själv, men det låter finare att säga att jag blev bjuden). Hon har en liten Neo som är drygt tre månader gammal och hur söt som helst! Med på träffen var också veterinär-Sara och hennes 8 månader gamla Thilda, lika söt hon. Se själva:

Lille Neo

Fröken Tilda

Vi hade en massa att prata om, mest bebisar och jobbet förstås. Men vi hann med lite husprat också. Veronica och hennes lilla familj har ett jättemysigt hus i Gnesta med världens underbaraste trädgård. Jag skulle göra vad som helst för en sådan trädgård (utom att flytta till Gnesta kanske…). De har gigantiska vindruveplantor som hade många hundra vindruvor. *avis*   Dessutom måste de vara en av de få familjer som har ett garage med marmorgolv!

Felice inviger Neos babysitter, och ser till att den får sin första slemdos

 

 

 

 

 

 

 

Tack Veronica och Sara för jättegod lunch och för trevligt sällskap. Det var så skoj att få se Era små.

På begäran

En alldeles fantastiskt oumbärlig pryl: en vällingdispenser från Tupperware. Har plats för tre portioner och locket kan snurras mellan portionsfacken. Bara att hälla i pulvret i flaskan och skaka. Hur kunde jag leva utan denna fram till för bara några månader sedan? Köp en, jag har en själv!

A B C och… T?

Hemkommen från arbete för några timmar sedan. Det har varit en mycket lugn dag, löningshelg till trots. Jag fick den stora äran att ta hand om våra inneliggande patienter idag istället för att ränna på akuten. I normala fall har jag absolut inget emot det, men nu då jag inte varit på vård sedan december –08 så kändes det aningens ringrostigt. Min kollega ville dock helst slippa vård, så jag fick anmäla mig frivillig och det visade sig vara vinstlotten idag! Istället för en dödssjuk kanin, ett grässtrå i ett kattsvalg, de sedvanliga kräkningarna och diarréerna och diverse annan lördagsunderhållning fick jag ta hand om ett ganska behagligt antal mer eller mindre sjuka patienter på vårdavdelningen. Flertalet postoperativa övervakningar som skulle gå hem, en hittekatt som var mer fästing än katt (tror vi avlägsnade 100 stycken utan att överdriva), lite kräkningar och diarréer till mig med (någon rättvisa ska det väl vara) och lite annat halvavancerat. Men så fanns det ett par fall som gav mig rejäl huvudbry. Båda Rottweilers och båda tikar. Den ena liggandes på IVA och den andra strax förflyttad till samma avdelning. Rottweiler nummer ett var opererad dagen innan, livmodern avlägsnad och levern provtagen. Hon var så medtagen imorse att jag blev riktigt orolig. Alla parametrar pekade dock på att hon borde må mycket bättre än det tillstånd hon uppvisade. Pulsen var av bra kvalitet, blodprover utan större anmärkning, slemhinnorna fina, men varför mådde hon så fruktansvärt dåligt? Jag förstod verkligen inte. Tänkte länge på att ändra smärtlindringen för att se om hon bara var lite drogad på Metadon, men hon verkade ha riktigt ont i buken efter operationen så jag ville inte prova detta knep. Jag fick helt enkelt fortsätta att klia mig i skallen och avvakta. Fram på dagen så avslöjade sig dock vår lilla dramadrottning. En skål man och vips så var fröken Rottweiler på tassarna och smaskade i sig både en och två portioner. Jag kunde inte låta bli att skratta åt henne även om jag påtalade att jag inte gillade hennes teatrala ådra. Hon och jag kom överens om att hon skulle få ha kvar sin värmefläkt. Inte för att hon behövde det för tempen, men det var ju så myyyysigt. Stor tuff brukshund…

Rottweiler nummer två presenterade sig under natten till lördagen med kraftigt blodtillblandad diarré. Då jag gick på mitt pass på morgonen så var hon i chock och flera parametrar pekade mot blodförgiftning. Hela dagen gick åt till att intensivvårdsbehandla henne med dropp, antibiotika, plasmatransfusioner, magsårsmediciner etc. Flera samtal till de förtvivlade ägarna och en gnagande oro i magen. Vad jag än gjorde så låg hon kvar platt på sidan, oförmögen att resa sig. Vid ronden klockan 16 så stod jag och min kollega och diskuterade vad mer vi kunde göra för henne. Blodtrycket vägrade stiga trots massiva insatser och hon såg mer död än levande ut. Min kollega står och läser på hundens tempkort och tappar plötsligt kortet och den hårda skrivytan av plast i golvet vilket förstås åstadkommer ett högt ljud. Den halvdöda hunden lyfter plötsligt på huvudet och är kontaktbar. Efter detta beslutar hon sig för att bröstläge nog är rätt OK ändå och att omgivningen kanske bör undersökas. Vi välkomnade henne tillbaka till livet och konstaterade att framöver så ska vi utöka intensivvårdens gyllene “ABC” med ett “T”. Andning, Blödning, Cirkulation och Tempkort!

Sprängda gränser

Eftersom jag bara får gå till BVC varannan månad med mitt miniatyrbarn men ändå absolut bör väga henne en gång per månad (lite motsägelsefullt i min värld) så tog jag en sväng om ovan nämnda ställe igår. Vågen visade på… 7080 gram! Vi har sprängt sjukilosgränsen! Och vad mer är- hon har passerat Amanda i viktligan. Vid samma ålder vägde Amanda ynka 6,8 kg så i jämförelse så är Felice värsta tungviktsdrottningen. Det är faktiskt första gången sedan födseln som Felice är tyngre än Amanda vid samma ålder. Personligen tycker jag att Felice nu borde ha kvalificerat sig för ett OK i rumpan och bör sluta betraktas som “kurvsvikare”. Jag skulle tro att hon gjort ett rejält hopp på kurvan nu även om jag saknar bevis för det. Och jag tror att vi har havregröt med mycket olja att tacka för detta.

Jag har tagit livet av min granne…

Igår kväll jobbade jag för omväxlings skull med bokade patienter istället för på akutmottagningen. Konstigt nog tycker jag ofta att det är stressigare att gå på en bokningsbar lista än på akuten. Bokade patienter har fått en bestämd tid då de ska få träffa mig och få min fulla uppmärksamhet för en stund. Då gäller det att man är i tid och fullt fokuserat på arbetsuppgiften. På akuten springer man ofta mellan patienter och det har folk förståelse för. Kommer en sämre patient så får man lämna det man håller på med för en stund och ofta tycker vederbörande att det är OK eftersom deras hund eller katt då kanske inte är så sjuk i jämförelse.

Min tredje patient för kvällen visade sig vara mina grannar och deras jättefina hund som skulle få somna in. Det kändes jobbigt på en gång. Hur skulle det här gå? Visste de att de hade en bokad tid till mig? De vet att jag jobbar där men å andra sidan vet de att vi har en liten bebis och att jag är mammaledig. Jag bestämde mig för att gå in redan innan hunden hade fått lugnande och fråga om de visste att det var mig de skulle träffa. Det visste de inte, men de tyckte att det var helt OK i alla fall. Jag ville försäkra mig om att de inte skulle tycka att det sedan var jobbigt att träffa mig i området, i sådant fall kunde vi byta veterinär. Men de lovade att det kändes OK och det blev inte så jobbigt som jag hade trott. De kanske till och med tyckte att det kändes lite skönt att det var någon som kände dem och som tog sig lite extra tid att prata och gulla med hunden. Världens mysigaste lilla tjej som jag nu har hjälpt till hundhimlen. Jag tror att hon just nu äter så mycket Frolic som får plats i hennes mage och funderar över vilken färg hon vill ha på vingarna.

En era går i graven

Den 21 september 2009. Lite av en sorgens dag för mig. Idag går nämligen flyttlasset från Fajansstigen 48, mitt hem åren 1985-1999 och därmed ett hus som ligger mig mycket, mycket varmt om hjärtat. Jag har haft så många roliga stunder i detta hus och varenda vrå är proppfull med minnen. Jag minns fortfarande första gången jag var i huset. Jag minns de vita tapeterna med blå hjärtan i det minsta sovrummet, jag minns att de hade en sådan där liten plug-in nattlampa för barn i ett eluttag och jag hoppades att de skulle glömma att ta med sig den då de flyttade. Det gjorde de inte. Men det gick bra ändå. Rummet med de vita tapeterna med blå hjärtan blev mammas sovrum och jag fick rummet intill. Från början med blå heltäckningsmatta och rosa tapeter med små, små vita prickar. Chribbe fick det största sovrummet som hade dörr till balkongen, och där sattes likadana tapeter upp, fast med blå bakgrund. Jag minns första natten i huset. Jag kunde inte sova hur jag än försökte. Det var spännande och konstigt i en svindlande kombination som gjorde att hjärnan gick på högvarv. Mamma sa att det inte var så konstigt att jag inte kunde sova denna första natt och därefter kunde jag slappna av. Sömnen skulle alltså återinfinna sig framöver.

I november samma år flyttade Daisy in i huset. En underbar Golden retriever som blev min bästa vän i drygt 11 år framöver. Hon var verkligen en “once in a lifetime”-hund. Min Ilia påminner lite om henne till sättet men jag skäms inte för att säga att mina andra hundar inte lyckats inta samma plats i mitt hjärta. Så är det bara.

Det är så mycket jag kommer ihåg från Fajansstigen och som känns roligt att tänka tillbaka på. Allt från när vi lekte affär i mitt rum till de första FF-festerna i tonåren. Det är faktiskt med sorg i hjärtat som jag skiljs från detta hus, även om det egentligen är 10 år sedan som jag flyttade ut. Det har alltid till viss del känts som att komma hem då jag kommit till Fajansstigen, det har funnits där som en bakgrundstrygghet som inte ändras även om huset ändrat utseende på mer än ett sätt genom åren. Nu är det alltså dax att flytta hemifrån på riktigt. Jag måste lämna tillbaka mina hemmanycklar och bli stor. Jag vet inte om jag är redo för det…

Kan Ni skicka en bil?

Det finns många som tycker att vi lever i en alltför skyddad verkstad i detta land. Vi är helt enkelt för dåliga på att ta hand om oss själva och ta ansvar eftersom det alltid finns någon annan som gör det åt oss. Farbror Staten heter han och räddar oss ur diverse knipor och situationer. Blir vi sjuka så går vi till doktorn som är anställd av Farbror Staten, när vi får barn får vi pengar av Farbror Staten och blir vi utan jobb och alldeles fattiga så går vi till Farbror Statens undersåtar och skriver på lite papper och efter en stund rullar det in lite kulor på kontot. Vi är nog lite bortskämda vi svenskar som har detta skyddsnät att falla tillbaka mot. När vi någon gång hamnar i en situation där Farbror Staten inte håller oss om ryggen så blir vi fullkomligt paralyserade. Vad Nu då? Ska jag ta hand om detta? Är det min uppgift? Nej, det måste finnas någon annan som ska reda ut situationen. I jobbet stöter jag ofta på människor i denna situation. De kommer in med ett allvarligt skadat eller sjukt djur som de inte har tecknat någon försäkring för. Jag upplyser dem om att detta kommer att bli kostsamt och att i och med att de saknar försäkring för djuret så måste de betala samtliga kostnader själv. Många ser ut som levande frågetecken och bara gapar, andra menar att detta måste ju gå på hemförsäkringen som de har hos Folksam, en kategori säger att de bara behöver låna en telefon så ska de ringa och försäkra djuret per omgående (det är säkert samma kategori som försöker försäkra villan då det brinner på vinden och bilen i samma stund som bergningsbilen plockar upp de sista delarna efter seriekrocken) och ytterligare en grupp verkar rätt obekymrade eftersom det ju i alla fall måste finnas en fond på djursjukhuset som man kan få pengar ur. Detta är de trevliga grupperna. Sedan finns den stora gruppen otrevligt folk, som är normalbegåvade men som inte vet hur man beter sig mot andra människor. De spänner ögonen i en och fräser fram “Menar Du att Du tänker låta min katt dö för att jag inte har 15000:-? Menar Du det!? Va!?! Jag trodde att Ni arbetade med djur för att Ni tycker om djur, det här är ju förjävligt!! Ni inser att jag kommer att gå till media va?”. Vad svarar man på detta? Oavsett vad man säger i det läget så blir man bödeln som tar livet av den älskade katten som familjen inte brytt sig om att teckna en försäkring för, á 400:- per år.

Igår hade vi en typisk “Farbror Staten finns inte här och hjälper Dig”-händelse. Telefonen ringer och en hysterisk kvinna ur socialgrupp tre skriker att hennes katt just ramlat fyra våningar och är skadad. “Kan Ni skicka en bil nu på en gång?” Bil? Vad menar hon? Vi förklarar lugnt att vi inte har någon ambulans eftersom detta är ett djursjukhus och inte ett humansjukhus, vi har inga statliga medel att finansiera vår verksamhet. Hon får försöka att fixa skjuts eller ta en taxi, vi kan först hjälpa henne då hon kommer innanför djursjukhusets dörrar. Hon gråter och får fram att hon har inga pengar till en taxi, kan vi inte skicka en bil? Vems bil? Min privata Opel Vectra, kanske? Nej, vi kan inte skicka en bil, hon måste på något sätt ta sig in till djursjukhuset. Samtalet avslutas. En kort stund senare ringer kvinnans dotter och är fly förbannad över hur vi behandlat hennes stackars, desperata mamma. Tänker vi bara låta katten ligga där och dö??? Hmmm, ja, om kvinnan eller hennes dotter inte kan få katten till djursjukhuset så har vi ingen annan möjlighet. Så är det. Farbror Staten tycker inte om katter och hundar, han gillar kor, grisar och får.

Hur gick det då? Jo, katten kom in till djursjukhuset i taxi till slut. Fråga mig inte vem som betalade den, inte var det kvinnan i alla fall. Hur det sedan gick för katten vet jag inte, mitt pass var slut en stund senare.

Fiesta!

????

Igår var det dax för ännu en träff med mina underbara kompisar från förr: Sarah, Linda och så nygammal i gänget Maria “Baggis” Bergström som gjort en återkomst till Brunna och därmed snart är ett inventarie på våra träffar. Med sig hade Maria också “Berta” som jag nu har döpt hennes relativt höggravida mage till. För visst är det en tjej som väntar på att få komma ut omkring 1/11? Visst?? Maria vägrar att avslöja något men vi var tre stycken som var rörande överens om att det där inte var någon Dexter-mage. Jag har ju iofs alltid fel när det handlar om att gissa kön på bebisar, men mina kära vänner brukar vara bättre på att gissa (observera att jag tog ställning till könet på “Berta” för länge sedan, jag hakade inte på någon trend).

Lilla Felice var också med på träffen och förstörde därmed den “barnfria tacokvällen”. Men vad göra då man ska jobba hela helgen, Sean behöver få en liten lugn stund ibland han med. Hon blev dock hämtad av sin snälla mormor som därefter tog hand om henne medan vi lagade mat och åt. Det är inget drömläge att äta tacos med en bebis på armen för den som har försökt (det har jag). Lagom till den sista tuggan slunkit ner i magsäcken så ringde en något uppgiven mormor och en mycket ledsen bebis hördes i bakgrunden. Så skönt då att det än så länge bara är en kort promenad mellan husen så Felice fick en returresa till tacofesten.

  Linda mumsar!

Ju mer vi är tillsammans, tillsammans, tillsammans…

 

Liksom alltid så hade vi det jättemysigt och alldeles för mycket att prata om, och därmed alldeles för lite tid. Och som vanligt då Linda är med i rummet så sänks ribban till en nivå någonstans strax under gylfen ;-)  Det är lätt att ta sina vänner för givet och tycka att det väl är det självklaraste i världen att sitta en fredagkväll och äta gott, slappna av och bara få vara sig själv. Att skratta åt samma skämt och titta på gamla bilder och minnas tillbaka. Men så är det förstås inte för alla. Det finns massor med människor där ute som inte har sådana fantastiska vänner som jag har, som inte har någon att spendera en fredagkväll med och prata gamla minnen. Jag är så glad att jag har Er. Tack för att Ni är mina vänner!

Ingen middag hos Sarah utan efterrätt. Det är korna, Sarah och jag  som lyckats med konststycket att födas med ett något uppdelat magtarmsystem vilket gör att vi alltid får plats med lite till, om det bara är rätt grej. Idag var rätt grej en himmelskt god chokladkolapaj med lingon- to die for! Och efter denna fick vi även ner några av Sarahs döttras fredagsmysgodisar… Det var inte bara bilen som rullade hem.

Tyvärr skulle jag upp med tuppen, eller till och med strax före honom, idag och jag har ju inte hoppavstånd hem som de andra. Alltså var det bara att tacka för sig vid 22:30 och börja bege sig hemåt. Jag tror dock att de andra småbarnsmammorna tackade mig för mitt beslut eftersom det gav dem laglig rätt att göra detsamma.

TACK för en jättemysig kväll och det gör vi snart om igen!

De barnfria småbarnsmammorna drack Cola…

Glammigt värre

Arbete idag igen. 8-16 på akutmottagningen. Utöver att det varit väldigt vackert väder ute och jag egentligen kanske längtade lite efter att få somna om imorse så har det varit en bra dag. Jag gillar dessa pass. Det brukar hända en hel del intressant, man är inte så vansinnigt trött som man lätt är på andra jourpass och man hinner hem i tid till middagen. Visst är det också mysigt att vara hemma med familjen och bar fixa och dona lite, men det finns utrymme för mys efter dagens arbetspass också.

Det verkar som om helgdagar på akuten följer ett av tre fasta mönster: 1) fullblodskaos från 8 till hemgång (som då ofta infaller betydligt senare än det schemalagda klockslaget), 2) lugn morgon som arbetar sig upp till ett halvt kaos kring lunch då alla vaknat, för att sedan lugna ner sig framåt kvällningen, 3) strömhopp av patienter dagen igenom. Dagen tillhörde kategori nummer 2. Morgonen var lugn och stilla. En liten katt som inte ville äta och som skrevs in för utredning, en avlivning av en 18 år gammal kisse, en hund med en ond tass efter ett svanhopp från en soffa och lite annat småpyssel. Klockan 11:50 sa det PANG och så satt plötsligt åtta patienter och väntade. Bara att hugga i och som tur var så var det lugnt på vårdavdelningen så min kollega kunde komma ut och hjälpa till på akuten. När sedan kvällsveterinären dök upp vid 13 så var vi plötsligt tre stycken på akuten. Vilken lyx! Vi kunde därmed beta av de allra flesta patienterna så att det klockan 16 endast satt två stycken och väntade.

Jag avslutade dagen med att tillsammans med min sköterska göra ett vattenlavemang på en förstoppad katt. Det är verkligen ett glamoröst yrke man valt. Det vore något för Anna Anka det!

Språkfen

Tandfens existens kände jag till, men nu börjar jag undra om det kanske finns en språkfe också. Amanda har ju inte världens mest utvecklade språk även om det blivit avsevärt bättre sista månaderna. Nu kan till och med utomstående förstå vad det är hon försöker säga ibland. Fler och fler ord kommer det och en del ord som länge haft en “Amanda twist” har nu blivit korrekta. Och nu verkar det ha hänt något extraordinärt över natten. För idag har jag fått höra flera långa meningar som har varit helt korrekt sammansatta och med ett nära nog perfekt uttal. Till exempel satt vi vid middagsbordet och pratade om dagis. Jag frågade Amanda var hon ska gå nästa år, dvs på vilken avdelning. “Jag ska gå på Fjärilen” säger hon då klockrent. Vi bara gapade och Amanda blev förstås jättestolt. Jag tror minsann att språkfen besökt henne under natten.

“I’m a barbie girl”

OK, jag kan inte låta bli längre. Jag måste också, liksom så många andra. Jag måste skriva ner ett litet, litet inlägg om Sveriges mest omdiskuterade person denna vecka: Anna Anka. Jag kan fortfarande inte vänja mig vid hennes namn, jag skrattar för mig själv så fort jag läser eller uttalar det. Varför byter inte människan namn, eller åtminstone lägger till något där emellan? Anna Cecilia Anka låter i alla fall lite mindre löjeväckande än Anna Anka. Don efter person kanske. Man ska inte tala illa om folk, jag vet. Döm inte en annan människa innan Du promenerat tusen mil i hennes skor, heter det visst. Och jag kommer nog aldrig att promenera i Anna Ankas (skratt igen) skor, tack och lov! Så då får jag inte döma henne. Men lite åsikter kan väl inte skada?

Jag hade inte alls tänkt se programmet “Svenska Hollywoodfruar”, det verkade inte vara min kopp te. Men så hamnade jag som så ofta framför TV’n och slözappade lite då programmet plöstligt började. Tre minuter och sedan satt jag som klistrad. Är människan sann? Finns det folk som är som hon? Jag var ju bara tvungen att fortsätta glo, allt annat var otänkbart. Det må hända att Anna Anka (asg!) tillhör det absoluta toppskiktet vad gäller intelligens, hon kanske är hedersmedlem i Mensa, vem vet. Men i sådant fall har hon misslyckats å det grövsta med att visa detta. Visst vrider regissören på en hel del och ibland så får de folk att framstå som mer korkade än de egentligen är. Jag har dock svårt att tro att ens en serpentin är tillräckligt vriden för att förmå en normalintelligent person att framstå som så korkad. “Jag avskyr smyts och damm” (obs, jag har inte stavat fel, med hennes skånska heter det “smyts”), “Jag får panik om parfymflaskorna står i oordning”, “Jag är perfektionist enda ut i fingertopparna” (heter det inte “ut i fingerspetsarna” för övrigt?). Dessa är förstås bara småsaker, hennes åsikter om jämställdhet är naturligtvis hundra gånger värre. Jag hoppas verkligen att hon skämtar, att det hela är en PR grej. För det kan väl inte finnas folk som år 2009 har sådana åsikter? Eller? I sådant fall bör någon snarast förbarma sig över hennes stackars barn. Finns det någon barnavårdsnämnd i USA?

Säkert finns det tusentals kvinnor världen över som avundas Anna Anka, som mer än gärna skulle byta med henne (själv verkar hon tro att det gäller all världens kvinnor). Och visst, vill man vara Barbie docka IRL så är nog hennes tillvaro rena drömmen. Plastig, boende i ett dammfritt hem, leksak åt Ken och runtflyttad precis som det passar omgivningen. Nej, fy f-n. Hellre arbetar jag med att städa toaletterna i Londons tunnelbana, och det menar jag. Kan inte tänka mig något värre än att leva ett liv där jag måste leva för att behaga en annan människa i varenda steg jag tar, där jag finns till helt för någon annans skull, där någon annan talar om för mig exakt vad jag ska göra och när jag ska göra det, där jag inte får sitta hemma en fredag kväll och kolla på TV i myskläder utan istället måsta sitta och lyssna på en meningslös konsert för att min herre bestämt det. Sedan skiter jag i om det skulle innebära att jag kunde bada i champagne och bära halsband för 17,5 miljoner kronor. Ordet slav hamnar på tungan.

Veckans mest googlade bild?

Frukost i Kolartorp

Fredag idag. Dagisfri dag för Amanda. Vi har bestämt att hon ska vara hemma på fredagar denna termin. Tidigare var Sean pappaledig torsdagar och då var hon hemma då. Nu vill dagis helst att hon är där torsdagar för att de ofta har en planerad aktivitet denna dag och det är ju synd om Amanda missar det varenda vecka. Så då har jag båda tjejerna hemma fredagar. Tidigare kändes det som en halv mardröm att ha dem båda hemma en hel dag eftersom Amanda brukar kräva enormt med aktivering och tiden finns inte riktigt då man är ensam med en spädis i huset. Men Amanda har blivit betydligt mer lättroad över sommaren och Felice är ingen liten spädis längre. Så det är faktiskt helt OK med fredagar. Skönt dessutom att inte behöva jäkta iväg till dagis på morgonen. Sovmorgon förblir dock en dröm i det här huset. Klockan är aldrig efter 06:50 då det blir morgon.

Jag brukar i normala fall ge Felice gröt efter att vi lämnat Amanda på dagis eftersom det är lite svårt att få henne att äta då Amanda apar omkring och gör konster. Men idag var det alltså gemensam frukost, eller snarare först frukost för Amanda, sedan hundarna, därefter mamman och så sist Felice. Och då hade jag hjälp av världens bästa storasyster förstås!

Gröten får Amanda inte hjälpa till med, den vill jag vara säker på att den hamnar i bebisen. Frukten däremot, det är helt OK. Jag valde en något färglös frukt idag, av förklarliga skäl.

Och så var det det där med tvååringar och precision… Obs! Det är INTE snor hon har i ansiktet, det är äppelpuré!

När gröten och frukten var intagen, ungarna tvättade och tänderna borstade blev det lite lek. Felice fick sitta i sin käraste ägodel- hoppgungan. Den är fortfarande en klar favorit vilket känns jätteskönt. Våra babysitters är förpassade till källaren eftersom de endast utnyttjades av familjens hundar. Men gungan fungerar som tillfällig förvaringsplats. Efter en stund blev det oroväckande tyst kring hoppgungan och jag smög ut i hallen för att spana. Gungan var alldeles stilla…

Man blir så trött efter frukost