Igår var det dax att sätta sig i bilen och åka en liten bit igen. En liten bit innebar denna gång till Annika i Råstaberg utanför Uppsala. På väg till Uppsala fick jag ett infall, jag skulle åka till mitt gamla bostadsområde i Gottsunda och se om min gamle vän Gunnar fanns kvar där. Han hjälpte mig att promenera hundarna varenda dag, i sol såväl som i storm, under mina sista år på veterinärutbildningen när jag inte längre hade tid att ta ut dem på lunchen. Vi har hörts av ett fåtal gånger under de 4,5 år som förflutit sedan jag flyttade från Uppsala. Vi brukar skicka julkort till varandra och någon gång har vi pratat i telefon. Jag har tänkt så många gånger att jag ska hälsa på honom, men jag är så sällan i Uppsala och då jag väl är där så brukar fokus ligga på annat håll. Men igår beslutade jag mig helt spontant för att åka in och se om han var hemma. Ja, om han överhuvudtaget bodde kvar förstås. Den hemska tanken att han kanske inte längre fanns i livet slog mig också. Jag körde in på Cellovägen och parkerade bilen.
En oerhört skum känsla infann sig. På något vis var ju det här mitt hem, men ändå inte. Som att komma hem efter en extremt lång resa kanske. Lite som då man är utomlands och kliver in på en svensk restaurang eller då man plötsligt höra svenska röster i en folkmassa i Spanien. Så bekant och hemtrevligt, fastän man inte är hemma. Ilia skuttade glatt ur bilen, jag tror bestämt att hon kände igen sig.
Gunnar hade flyttat sedan jag lämnade Uppsala det visste jag. Han skulle nu bo på Cellovägen 120. Jag gick fram till dörren, såg genom fönstret att någon satt vid köksbordet, och ringde på. Det tog en halv evighet innan dörren öppnades och jag hann ångra mig flera gånger. Men så till slut gick dörren upp och Gunnars fru Ingrid uppenbarade sig. Hon såg på mig med tom blick och jag ville egentligen bara vända mig om och gå. Hon kände inte igen mig, inte heller när jag berättade vem jag var. Till slut fick jag fram frågan om Gunnar fanns kvar i livet. Jo, det gjorde han. Hon frågade om jag ville prata med honom och då äntligen släppte lite av min ånger över mitt upptåg. Men så slog det mig att om hon inte kände igen mig kanske han inte heller gjorde det. Han hade ju skickat ett julkort förstås men det var ju länge sedan… Vi väntade i dörren, jag, Felice och Ilia. Efter en stund hördes en välbekant röst inne från lägenheten och Ilia blev som tossig. Hon stod på bakbenen, pep och vinkade med framtassarna. Så kom han äntligen, min gamle vän Gunnar. Han såg ut som om han sett ett spöke då han fick syn på den lilla skaran vid ytterdörren. Men så förbyttes det förvånade ansiktsuttrycket mot ett brett leende och han kom för att krama både mig och Ilia. Det var så härligt att träffa honom igen och Ilia var alldeles till sig.
Gunnar berättade att han mådde ganska bra men att han var ledsen för att han inte hade någon hund att ta hand om längre. Han hade gärna behållt Ilia, sa han. Och jag tror att hon gärna hade stannat också. Gunnar är en av hennes stora idoler i livet. Han har hunnit bli 88 år gammal, men han känns faktiskt ganska pigg. Tyvärr är det inte lika väl ställt med hans fru.
Vi stod och pratade en stund och sedan vinkade vi hejdå och åkte vidare mot Råstaberg. Jag hade bara hunnit ut på E4:an då mobilen ringde. Ett 018-nummer, inte Annikas. Men så kände jag igen det, det var ju Gunnars nummer. “Hej igen” sa en glad röst. Puh, jag trodde kanske att han blivit förvirrad och glömt att jag precis varit där. Men nej då, han ville bara kolla att han hade rätt telefonnummer och adress till mig eftersom han ville höra av sig igen snart. Han är väl för rar! Han är en sann vardagshjälte.
Väl framme i Råstaberg bjöds det på lunch och kaffe o glass. Man blir alltid så bortskämd då man kliver innanför familjen Jansson-Olssons (Yhlas?) dörrar.
Annika driver sedan 1,5 år tillbaka hunddagiset Nosen och här har nog mååååånga förskolor för barn något att lära (dock inte Amandas “Masken”, de har fattat poängen). För här handlar det inte om någon hundförvaring. Här får hundarna meningsfull sysselsättning och långa promenader då husse och matte är på jobbet. Mer engagerad hundmänniska än Annika får man leta efter! Dagiset är så mysigt så och hundarna verkar trivas alldeles utmärkt. Jag fick stifta många nya bekantskaper bland en brokig skara hundar. Tyvärr hade de så kul ute i rasthagen att det var svårt att få några vettiga bilder på dem.
Vi stod i solen och njöt av ystra hundar som lekte i den stora rasthagen och jag förundrades över hur väl alla hundar uppförde sig mot varandra. Men så har de också en dagisfröken som är hundinstruktör! En sak är i alla fall klar, bättre hunddagis kan man inte få till sin hund så Ni som bor i Uppsala-trakten och söker ett hunddagis, kika in hos Hunddagiset Nosen (med reservation för att det är fullbelagt).
Inget besök hos hundvänner utan lite veterinärjobb. Annikas härliga Grand Danois Casino fick bli klämd och känd på och tanken var att vi skulle vaccinera Annikas katt Bagheera också. Men av någon anledning var han som bortblåst. Möjligen kan det ha att göra med att Annika och Fredrik var så snälla att de passade mina små monsterterriers då vi var i Östersund. Han hade dock försvunnit någon dag innan monsterterrierna anlände, så det kanske inte går att skylla allt på dem. Sedan kan man ju undra om Bagheera stödjer sin mattes karriärval…
Tiden går som bekant fort när man har kul och plötsligt var klockan efter 18:30 och det var dax att köra hemåt igen. Vi bor ju inte nästgårds precis. På vägen till Annika var det VM i poliser så jag körde så snällt och fint hela vägen hem oxå (det gör jag iofs alltid) men då syntes inte en polis. Hemma hade Amanda gått och lagt sig då vi steg innanför dörren. Hon var väl i chock över att ha stoppat i sig två (!) portioner fisk på dagis. Wonders never cease.
TACK Annika för en mysig dag, för god mat och sist men inte minst ett JÄTTETACK för att Du tog hand om monsterterrierna förra veckan. Vad skulle vi ha gjort utan Dig?
Meh... galet en Entlebucher... sa jag att jag kollat in dem lite? Du MÅSTE fråga Annika hur den här hunden är och framförallt om den är 1. skällig 2.reserverad
SvaraRaderaDet är alltid lika roligt att ha er på besök och tack för din proffessionella hjälp. Kiropraktorn vi besökte igår var super! Lugnare människa får man leta efter. Casino somnade efter 2 min massage till och med Zero njöt. Bagheera har fortfarande inte kommit hem :-(.
SvaraRaderaPussa om lilla Felice och Amanda från mig, dina härliga barn, vilket inte är konstigt för de har världens skönaste mest avspända, coola mamma som ger dem all kärlek på "rätt" sätt.
Ha det gott. Ta hand om er. Hoppas vi kan ses snart igen. Vi kommer gärna och hälsar på.
Kram Annika.
Till Sarah: Entlebuchern är reserverad mot folk, tar ganska lång tid innan man är godkänd men då har man en vän för livet. Inte så värst skällig bara i osäkra situtioner. Cody som jag har på dagis är en 1½ årig kastrerad hane och jag tror att han är ganska rastypisk. Han har flera beteenden för sig som även mina två berner sennen dagishundar gör.
Tack Annika för de snälla orden och jag hoppas att vi ses jättesnart. Ni får gärna komma och våldgästa oss i Haninge. Håller tummarna för att Baggis just nu ligger och spinner i soffan! Och Sarah, Du ser vilken fin info Du fick.
SvaraRaderaTitta vad jag hittade. Hälsningar grannAnn
SvaraRadera