Vem är det som blir bortskämd, egentligen?

Innan jag fick barn hade jag nog en ganska tydlig uppfattning om hur jag skulle uppfostra dem. Jag hade klart för mig vad som var rätt och fel och vilka saker mina barn skulle tillåtas respektive inte tillåtas att göra. Det fanns en massa saker som jag under inga omständigheter skulle låta mina barn göra. Man hade ju sett alldeles för många skräckexempel på beteende från barn då man vistats ute bland folk. Mutor till exempel, det skulle jag aldrig ägna mig åt. Varför ska man muta barn? De ska helt enkelt lära sig att lyssna på sina föräldrar och göra som de blir tillsagda, utan att för den skull behöva få något för det. Likaså ska de lära sig att ta ett nej då de får ett. “Nej, Du får inte saft Du får dricka vatten, ett nej är ett nej”. Mina barn skulle absolut inte få äta godis och de skulle kanske någon enstaka gång, på kalas till exempel, få lite glass eller en kaka. Och att ge efter för ett barns tjat eller önskningar, ja det var helt otänkbart. Jag kunde inte tänka mig något värre än ett bortskämt barn. Barn ska lära sig att vara glada över det de får och då är det nog bäst om de inte får så många saker.

Nu lever jag i verkligheten och inte i någon dröm. Nu har jag lärt mig att välja mina fighter. Allt kan inte var nej och förbjudet bara för att det egentligen kanske inte är optimalt. Nu har jag lärt mig att säga nej i de situationer där jag verkligen måste säga nej, och kanske säga ja där det faktiskt inte gör någon större skada. Livet blir så himla tråkigt om allt är nej, aja baja och fy hela tiden. Jag tycker fortfarande att ett barn ska kunna ta ett nej, men jag kan tycka att det då måste finnas ett rimligt skäl till att jag säger nej. Det anser jag att mina barn har rätt att kräva av mig. Det är inte bara jag som får ställa krav på dem, de har samma rättighet gentemot mig.

Nu har jag också blivit varse ett annat fenomen. Det finns inget som gör mig gladare än att se mina barn riktigt glada. Då Amanda strålar som en sol över något så blir jag alldeles varm inombords (Felice ler mot mig mest hela dagarna, där behövs inga mutor eller överraskningar). Det kan vara en så enkel sak som att hon får titta på den film hon önskar, att hon får låna min plånbok fastän att jag egentligen inte vill att hon leker med den, att vi köper en glass då vi är och handlar på Coop eller att hon får stoppa ett mynt i de där automaterna som innehåller en massa studsbollar och fåniga små leksaker. Hon blir så lycklig över sin studsboll i blått och rosa att hela hon är som ett stort leende. Och visst, hon kanske blir lite bortskämd då hon får detta, kanske borde jag låta bli. Men så tänker jag, vem är det som egentligen blir bortskämd? Kanske är det inte Amanda, kanske är det jag själv. För hennes glädje över saker ger mig ett lyckorus som är snudd på beroendeframkallande. Så då man vrider och vänder på det så kanske det egentligen är jag som blir mest bortskämd. Självklart är det så att om hon alltid får som hon vill så kommer glädjen över saker att minska och då blir även mitt lyckorus också mindre. Så det gäller att även i fortsättningen hushålla med glädjeämnena, för bådas vår skull.

Ovan är bilder från Amandas första karuselltur. Det var ett litet tivoli som stannat några dagar på Coops parkering i samband med vår semester. Amanda förstod givetvis inte vad detta var men vi frågade om hon ville åka och det ville hon förstås (det satt andra barn på karusellen). Hon valde bilen och sedan var hon så stolt då hon åkte varv efter varv. Då karusellen stannat reste hon sig och försökte att sätta sig i tåget strax bakom. Jag gick för att hämta ner henne “Manda åka Thomas! Manda åka Thomas!” (Thomas the tank engine) skrek hon med paniken i ögonen. Det gjorde riktigt ont i hjärtat att bära ner henne från karusellen. Naturligtvis ska ett nej här vara ett nej (jag hade dessutom inte fler kontanter, vilket jag nog kan tacka mig själv för). Hon måste lära sig att hon inte kan få allt, men samtidigt kunde hon inte förväntas förstå varför man bara får åka en gång. Det var ju så roligt. Vi tog oss levande från karusellen och faktiskt tjatade hon inte nästa gång vi åkte till Coop.