Kräftor på Hjälmvids Backe

Igår var vi bjudna till Amandas dagiskompis Max med familj på kräftskiva. Mycket trevligt och ännu trevligare blev det då min gamla mammaledighetskompis Maria med sambo Daniel och dotter Emelie flyttat in i grannhuset och joinade oss. Dessutom bevistades kräftskivan av Helena, Jon och deras dotter Leija. Vi alla ingick i samma föräldrautbildningsgrupp på MVC och alltså har våra småttingar varit kompisar sedan “livet innan utsidan”. Amanda tyckte först att det var lite skumt att vi träffade på Max trots att vi inte var på Masken. Dessutom fanns ju två tjejer där. Hon var lite avvaktande till en början men detta övergick snabbt till lek i full sprutt. Det syntes snabbt vilka som är dagispolarna nummer ett:

Barnen åkte kana, byggde klossar, lekte med Max alla leksaker och bråkade lite förstås, det hör väl till? Lilla Emelie har blivit såååå stor. Det är när man ser barnen som man förstår hur länge sedan det var vi träffades. Så här såg Emelie ut sist:

Emelie ca 1 år gammal

Och nu har hon blivit så här stor:

Emelie 2,5 år gammal

Man borde verkligen träffas oftare. Men så säger man ju så ofta och så blir det ändå inte så. Hur som, det var i alla fall jätteskoj att ses allihop igen och det är huvudsaken. Sedan hoppas jag att det inte dröjer 1,5 år tills vi alla ses igen.

Sean hade aldrig tidigare varit på kräftskiva så Maggan tog på sig ansvaret att guida honom igenom kvällens första kräfta samt att hjälpa honom med snapsvisorna och övriga instruktioner. Jag får säga att hon lyckades mer än väl.

Det kändes som att kastas fem år tillbaka i tiden då vi sjöng snapsvisor och skålade (jag dock i alkoholfritt vin, annat blir det nästa år!). “Härjarvisan”, “Jag har aldrig vart på snusen” mfl väcker en hel del Uppsala-minnen.

Under middagens andra halvlek var det dax för första halvlek i en viss fotbollsmatch som man tydligen inte fick missa. Och vilka var vi icke-så-fotbollsintresserade kvinnor att neka våra sämre hälfter att få kika lite på fotboll, kräftskiva eller ej. Jag hade första parkett då jag hamnat närmast den stora TV’n och med näsan vänd mot den. Jag var aningens fundersam över spelarkläderna. Sedan när spelar Sverige i rött eller vitt? Hmmm… Det tog väl en kvart sisådär innan de fotbollsfrälsta insett att det var fel match vi kollade på. Då kan man fråga sig vad som var viktigast: fotboll eller kräftor med tillhörande dryck? Ordningen återställdes dock och svettiga fotbollskillar i bekanta gulblå kläder intog rutan.

Efter kräftor, vegolasagne, köttbullar och makaroner (allt beroende på preferens) fick de små sötnosarna glass i soffan.

Sötaste ungarna

Vi lyckades faktiskt få alla fyra att stanna i soffan tills glassarna var i tryggt förvar i deras små magar (Amanda var sist att äta upp sin glass och hade förstås tvåhundra myror i brallan då de andra var i full färd med att leka igen). Hon var nog gladare då hon visade upp mig den tomma glasspinnen än när hon fick den. Full fart mot kanan!

Max bestämde efter en stund att det var dax för minidisco så då fick pappa Daniel ge upp fotbollen för en stund och sätta på lite musik på TV’n. Sedan var det fullt röj!

Felice blev av sina föräldrar utnämnd till kvällens party-pooper eftersom hon var på ett väldigt dåligt humör, grät och åmade sig så fort jag försökte att sitta ner en stund. Och Sean med de kräftstinkande händerna kom förstås undan att hålla liten bebis. Jag tror att Helena och Jon fick en liten flashback hur det är med en spädis i familjen, de väntar för övrigt tillökning i mitten av oktober.

Party pooper!

Kvällen höll på att bli halvt fördärvad då de där förbaskade ungrarna petade in en straff i det svenska målet. Stämningen blev genast en aning dämpad. Men, så vet vi ju alla hur det slutade: kung Zlatan räddade Sverige! Och till och med den kvinnliga halvan av församlingen hoppade och skrek. Detta var dock inget särskilt smart drag med barn i huset. Amanda och Max började att tokgråta och det tog flera minuter till de lugnat sig (Amanda grät mest för att Max gjorde det).

Maggan råkar arbeta som konditor och därmed gjorde efterrätten ingen besviken. Tur att jag var så mätt annars hade det gått ner både två och tre bitar chokladtårta. Nu blev det bara en. Barnen var så duktiga så och höll ut till sent inpå kvällen. Det blev lite grinigt till slut förstås och då räckte det med en strumpa på tvären för att det skulle bli fullt kaos. Vi tackade för oss strax innan 23 och åkte hemåt.

TACK Maggan, Daniel och Max för en jättetrevlig kväll! Glöggen intas i Kolartorp framför brasan!