Etiskt dilemma

Jag älskar mitt jobb och det händer mycket sällan att jag ifrågasätter mitt yrkesval. Egentligen gör jag aldrig det, jag vet att jag sysslar med rätt sak. Det har jag känt sedan dag ett på utbildningen, vilken för övrigt inföll för ganska precis 10 år sedan. Dock kan jag känna att livet är lite onödigt kort och begränsande. Jag vill arbeta som veterinär, det ger mig så mycket och adderar den där sista meningsfulla pusselbiten till mitt liv. Men jag kanske skulle vilja göra något annat också. Jobba med sjuka barn till exempel. Hjälpa dem till en bättre tillvaro. Eller kanske driva ett litet B&B i Lake District i Cumbria, England. Studera delfiner i NZ. Det skulle i alla fall vara mycket intressant att få prova detta också. Men livet räcker liksom inte till. Jag kan uppleva det som vansinnigt frustrerande då personer säger att de inte kan komma på en enda sak som de skulle vilja arbeta med. Välkommen att ta ett av mina tio tänkbara alternativ, jag känner ju att det finns för mycket jag skulle kunna göra.

Nu var det inte riktigt detta som mitt blogginlägg skulle belysa, det blev ett sidospår. Jag är som sagt mycket glad över mitt yrkesval och tycker att det mesta inom yrket är fascinerande och roligt. Men det finns en sak som jag fullkomligt avskyr och det är att vårt arbete till 99% styrs av ekonomi. Det gör säkert de flesta arbeten idag, men hos oss handlar det om liv och död vs pengar och då blir det genast både lite tråkigt och väldigt tungt. Det finns djurägare som inte bryr sig ett skvatt om vad vården av deras djur kostar, och de har även möjlighet att betala för sig (det finns nämligen en kategori folk som inte heller bryr sig om vad det kostar, för de tänker ändå inte betala). Dessa människor är dock förhållandevis få i det stora sammanhanget. För de flesta människor är ekonomin mycket viktig och de har inte obegränsat med pengar att behandla sitt djur för. Många djur är försäkrade men försäkringsbolagen blir mer och mer restriktiva (men de sänker inte försäkringspremierna). Många gånger hamnar man över taket för vad försäkringen täcker om djuret är svårt sjukt eller skadat och då ska man som djurägare betala 100% själv på överskjutande belopp. Under varje arbetspass lägger jag ner långa stunder på att diskutera ekonomi. Ofta slutar det i en kompromiss. Vi kan inte göra det som är bäst för djuret, för det kostar för mycket pengar. Vi kan inte heller låta bli att behandla djuret. Så många gånger blir det någon sorts medelväg, men den är allt annat än gyllene. Djurets ägare har ofta väldigt lite förståelse för varför vården är så dyr och jämförelsen med humanvården ligger alltid nära till hands. Då undrar jag i mitt stilla sinne hur många människor som reflekterat över vad deras skattepengar används till. Det finns människor som jobbar 10 år utan att besöka en vårdinrättning. Trots detta har de betalat många, många tusen till vården. Och det tycker vi är OK. Djursjukvården betalas av de som nyttjar den, vi har inga skattepengar att ta av. Det innebär per automatik att det kostar mer att gå till veterinären än till läkaren (eller egentligen kostar det ju mer att gå till läkaren eftersom Du betalar för det varje månad fast Du inte är där).

Att det är dyrare att gå till ett större djursjukhus än till kvartersveterinärens källarlokal borde inte heller vara så svårt att räkna ut. Vi har mycket dyr utrustning och kostsamma lokaler som kvartersveterinären saknar. Vi kan utföra större och mer komplicerade ingrepp och om djuret är svårt sjukt eller skadat så är chanserna betydligt större att det överlever om det kommer under vård på ett djursjukhus, än om det stannar i källarlokalen. Alla som uppsöker det större djursjukhuset får vara med och betala för resurserna som finns där, även om Du för dagen endast kommer för en vaccinering av Din katt. Annars skulle det bli helt orimligt dyrt för de som exempelvis utnyttjar narkosapparaten nattetid eller gör ett ultraljud på den över en miljon kronor dyra ultraljudsmaskinen. Konstigt nog tycker många att det är väldigt bra med ett dygnet-runt-öppet djursjukhus med all tänkbar utrustning och kunskap då hunden blivit påkörd av en lastbil, men man skulle aldrig drömma om att kastrera sin katt där eftersom Nisse på hörnet är 200:- billigare.

Nu blev det ett sidospår igen även om jag var och nosade på ämnet. Det finns så mycket att skriva om som berör vårt arbete, därför svävar man lätt iväg. Det jag egentligen hade tänkt skriva om var ett förhållandevis nytt ingrepp som i alla fall innanför våra dörrar sprider sig lavinartat. Det handlar om amputering av ben och det handlar om ekonomi och etik. Den senaste tiden har vi amputerat väldigt många ben på katter. Det har handlat om det ena bakbenet på i övrigt friska katter. För endast några år sedan var det otänkbart att amputera ett ben. Om det inte gick att åtgärda kirurgiskt så fick katten somna in. Likaså om ägaren inte hade råd att betala för en operation. Det första djur jag såg med ett amputerat ben var en border collie under mitt fjärde år i Uppsala. Vi hade diskuterat lite kring amputation tidigare och jag var helt klar över att jag tyckte att det var fel. Men det var innan jag träffade denna border collie. Den kom gående i en korridor och inte förrän den var helt nära mig insåg jag att den bara hade ett bakben. Det syntes alltså knappt, så väl rörde den sig. Då blev jag plötsligt osäker, kanske var amputation OK. Nu handlade det om en lätt och smidig hund, situationen är självklart en annan om det handlar om en 60 kilos mastiff. Men tanken var väckt. Idag är amputation av ben snudd på en vardagsgrej hos oss. I alla fall när det gäller katter. På hundar är det betydligt ovanligare. Vad beror då detta på? Säkert har det till stor del att göra med vilka skador en hund respektive en katt får. Katterna kanske har mer komplicerade frakturer som inte bedöms kunna åtgärdas kirurgiskt. Men ofta handlar det om ekonomi. Katter är i större utsträckning än hundar oförsäkrade, i alla fall i vårt upptagningsområde. Situationen är dock betydligt bättre idag än för bara några år sedan, de stora flertalet katter är försäkrade idag och dessutom har de en högre status. Många kattägare är idag beredda att betala för sina katter, de är inte längre “bara en katt”. Men så finns alla de där oförsäkrade katterna som kommer in med svåra frakturer. Att operera en fraktur samt eftervård och viss rehabilitering slutar ofta på 25000-30000:-. Att amputera ett ben kostar ca 10000:-. Valet kan vara förhållandevis lätt om man befinner sig i en svår ekonomisk situation med en oförsäkrad katt. Förutsatt att man tycker att en amputation är etiskt OK. Många som inte har råd med 25000-30000:- och som tycker att amputation är etiskt fel väljer att avliva katten. Men de som tycker att amputation är OK och som har 10000:- men inte 25000:- kan i det läget välja amputation. Men ska pengarna få styra här? Ska vi amputera ett ben på en katt när det skulle gå att åtgärda frakturen kirurgiskt och katten skulle få behålla sitt ben? Ett annat större djursjukhus i Sverige har fattat ett beslut att inte amputera ett ben som skulle gå att åtgärda kirurgiskt. Detta för kattens skull. Men, då hamnar vi åter i den ekonomiska diskussionen där ägaren inte har råd med (eller inte vill betala) 25000:- och istället beslutar att avliva katten. Vad är bäst: att amputera benet och låta katten leva med tre ben eller att avliva katten? Jag har inget svar på den frågan. Vill en katt hellre leva på tre ben med de restriktioner det innebär eller skulle den välja döden framför detta? Bäst är förstås att åtgärda frakturen och ha en fyrbent katt, men om det alternativet inte finns? Visst “tvingar” man säkert vissa ägare att operera katten för 25000:- om man nu inte lämnar ett amputationsalternativ, men jag är övertygad om att ett stort antal katter blir avlivade istället. Frågan är mycket svår och mycket intressant. Jag kan faktiskt inte riktigt ta ställning här, ena dagen tänker jag åt ena hållet och andra dagen åt andra hållet. Givet är förstås att man väger in vilken typ av katt man har att göra med. En strikt innekatt som helst ligger på soffan i lägenheten och gosar klarar sig kanske utmärkt med tre ben, men den där utekatten som bara kommer in var tredje dag och äter? Nja, kanske ingen lämplig kandidat. Men det kanske är helt etiskt fel att amputera oavsett hur katten lever. I alla fall om det går att laga. Ja, jag vet inte jag.