Kan Ni skicka en bil?

Det finns många som tycker att vi lever i en alltför skyddad verkstad i detta land. Vi är helt enkelt för dåliga på att ta hand om oss själva och ta ansvar eftersom det alltid finns någon annan som gör det åt oss. Farbror Staten heter han och räddar oss ur diverse knipor och situationer. Blir vi sjuka så går vi till doktorn som är anställd av Farbror Staten, när vi får barn får vi pengar av Farbror Staten och blir vi utan jobb och alldeles fattiga så går vi till Farbror Statens undersåtar och skriver på lite papper och efter en stund rullar det in lite kulor på kontot. Vi är nog lite bortskämda vi svenskar som har detta skyddsnät att falla tillbaka mot. När vi någon gång hamnar i en situation där Farbror Staten inte håller oss om ryggen så blir vi fullkomligt paralyserade. Vad Nu då? Ska jag ta hand om detta? Är det min uppgift? Nej, det måste finnas någon annan som ska reda ut situationen. I jobbet stöter jag ofta på människor i denna situation. De kommer in med ett allvarligt skadat eller sjukt djur som de inte har tecknat någon försäkring för. Jag upplyser dem om att detta kommer att bli kostsamt och att i och med att de saknar försäkring för djuret så måste de betala samtliga kostnader själv. Många ser ut som levande frågetecken och bara gapar, andra menar att detta måste ju gå på hemförsäkringen som de har hos Folksam, en kategori säger att de bara behöver låna en telefon så ska de ringa och försäkra djuret per omgående (det är säkert samma kategori som försöker försäkra villan då det brinner på vinden och bilen i samma stund som bergningsbilen plockar upp de sista delarna efter seriekrocken) och ytterligare en grupp verkar rätt obekymrade eftersom det ju i alla fall måste finnas en fond på djursjukhuset som man kan få pengar ur. Detta är de trevliga grupperna. Sedan finns den stora gruppen otrevligt folk, som är normalbegåvade men som inte vet hur man beter sig mot andra människor. De spänner ögonen i en och fräser fram “Menar Du att Du tänker låta min katt dö för att jag inte har 15000:-? Menar Du det!? Va!?! Jag trodde att Ni arbetade med djur för att Ni tycker om djur, det här är ju förjävligt!! Ni inser att jag kommer att gå till media va?”. Vad svarar man på detta? Oavsett vad man säger i det läget så blir man bödeln som tar livet av den älskade katten som familjen inte brytt sig om att teckna en försäkring för, á 400:- per år.

Igår hade vi en typisk “Farbror Staten finns inte här och hjälper Dig”-händelse. Telefonen ringer och en hysterisk kvinna ur socialgrupp tre skriker att hennes katt just ramlat fyra våningar och är skadad. “Kan Ni skicka en bil nu på en gång?” Bil? Vad menar hon? Vi förklarar lugnt att vi inte har någon ambulans eftersom detta är ett djursjukhus och inte ett humansjukhus, vi har inga statliga medel att finansiera vår verksamhet. Hon får försöka att fixa skjuts eller ta en taxi, vi kan först hjälpa henne då hon kommer innanför djursjukhusets dörrar. Hon gråter och får fram att hon har inga pengar till en taxi, kan vi inte skicka en bil? Vems bil? Min privata Opel Vectra, kanske? Nej, vi kan inte skicka en bil, hon måste på något sätt ta sig in till djursjukhuset. Samtalet avslutas. En kort stund senare ringer kvinnans dotter och är fly förbannad över hur vi behandlat hennes stackars, desperata mamma. Tänker vi bara låta katten ligga där och dö??? Hmmm, ja, om kvinnan eller hennes dotter inte kan få katten till djursjukhuset så har vi ingen annan möjlighet. Så är det. Farbror Staten tycker inte om katter och hundar, han gillar kor, grisar och får.

Hur gick det då? Jo, katten kom in till djursjukhuset i taxi till slut. Fråga mig inte vem som betalade den, inte var det kvinnan i alla fall. Hur det sedan gick för katten vet jag inte, mitt pass var slut en stund senare.