Amningshjärna!

Det höll på att bli riktigt tokigt här i eftermiddags. Jag hade sedan länge en tandläkartid idag för att göra färdigt rotfyllning nummer ett (never ending story det här). Jag var helt säker på att tiden var 15:10 eftersom det skulle vara precis så att Sean kanske skulle hinna hem. Jag hade tänkt att åka och hämta Mandan på dagis och sedan ta med båda tjejerna till tandis och så skulle Sean precis hinna hämta dem då jag skulle ner i stolen. Jag ringde Sean vid 14 och kollade att han kom ihåg att det var bråttom hem (hade bara påmint honom sju gånger och det är i minsta laget då det gäller Sean). Jodå, han skulle åka prick 14:30. Så tänkte jag att det kan ju vara bra att dubbelkolla tiden på tidkortet, även om jag var helt säker. Döm om min förvåning och panik då jag läser 14:50 på kortet. Måste vara ett gammalt kort tänkte jag och rev vidare i plånboken. Men det dök inte upp något annat kort så jag fick inse att 10/9 14:50 var 2009 och inte 2008. Nu hade jag en knapp halvtimme på mig och dessutom skulle jag ha två barn med in. Hjärnan gick på högvarv och jag ringde Sean för att förklara min tabbe. Han skulle åka tidigare, men vad hjälpte det. Såvida han inte tagit flygcert sedan jag såg honom sist så skulle han ha noll chans att hinna till tandläkaren i tid. Det fick bli en suboptimal lösning: Sean fick hämta Amanda på Masken så snart det bara var möjligt och därefter åka till tandläkaren och hämta upp Felice. Jag stressade iväg till tandläkaren och höll alla tummar och tår för att de skulle vara försenade. Det var de inte. Varför ska de vara i tid den enda gång man verkligen önskar att de är försenade?? Förvisso har jag bara varit med om att min tandläkare varit sen en gång under alla de gånger jag varit där. Så oddsen var ju emot mig förstås. Jag förklarade mitt misstag, skyllde på amningshjärna och kom sedan med det briljanta förslaget att de kanske skulle satsa på barnvagnstandläkartider. Idag finns ju barnvagnsbio, mamma-babygympa och en massa annat för småbarnsföräldrar. Tandläkaren skrattade gott åt mitt förslag och försäkrade mig sedan om att det inte var några problem att ta med lilla Felice in. Det skulle tydligen inte vara första gången de var barnvakt. Så medan tandläkaren började borra och fixa i min mun satt Felice nöjd och glad i sitt babyskydd och tuggade på en......... tandborste!

Sean kom ganska snabbt till vår räddning även om Felice faktiskt varit knäpptyst och nöjd hela tiden. Hon kan tydligen, hon med.

Nu är rotfyllningen klar på ena sidan och precis som min tandläkare sa "Det är nästan så man brister ut i sång". One down one to go! Nästa tid är 1/10 och då är det 15:10 som gäller. Det har jag hunnit dubbelkolla redan!