Åter från overkligheten

Det blev en lång resa onsdag kväll innan vi till slut landade i Hotell Etts foajé och kunde checka in. Redan där började det overkliga. Vi var i Östersund och bodde på hotell. Jag vet inte hur många gånger jag varit i Östersund de senaste 31 åren men aldrig tidigare har jag bott på hotell. Jag har bott hos farmor, morfar eller i stugan. Men nu, hotell… Visst hade det säkert gått att ordna att sova någon annanstans, valet att sova på hotell var just ett val. Och hotellet var jättefint, hotellfrukosten så där jättegod som den alltid är på hotell och vi hade inte kunnat önska oss mer av vistelsen. Men ändå, hotell… Är det så framtiden kommer att vara nu? Att det inte finns någon kär morfar eller farmor att hälsa på? Att inte behöva bädda ut en bäddsoffa i “fiskrummet” eller i morfars vardagsrum? Att inte få sova i nymanglade lakan i farmors gästrum? Jo, nog är det så. Det gör ont…

Begravningen hölls i Marielundskyrkan torsdag den 3:e september klockan 13:30. Solen sken från en blå himmel och morfar hade fått det bästa av flygväder. Ceremonin var jättefin, det var den verkligen. Många nära och kära hade samlats för att ta ett sista farväl av en av världens underbaraste människor. Men det var något fruktansvärt overkligt över det hela. Det var tydligen min morfar som låg där i kistan som var prydd av ett vackert bårtäcke. Blommorna som stod på golvet var skänkta till hans minne, ljusen var tända för honom och den vackra musiken var vald för hans skull. Det kändes som att befinna sig i en dröm. Hela tiden väntade jag på att få höra hans röst, att få se honom komma gående in i kyrkan för att ta farväl av vilken av hans vänner det nu än var som låg i kistan. Men så blev det inte. Han var där, fast inte så som vi alla hade önskat.

Prästen talade så fint om honom, berättade om hans liv och leverne. Avskedstagandet var otroligt gripande och vackert. Många, många rosor samlades på bårtäcket. Nära och kära som sade sina sista ord vid kistan, tårar som rann nerför redan våta kinder, darrande händer, så mycket sorg men ändå så mycket glädje över det som varit. Hans tvillingsyster som nu är ensam kvar i syskonskaran.

Amanda blev förstås både rädd och ledsen över att alla betedde sig så annorlunda. Jag tycker ändå att hon var så duktig som större delen av ceremonin satt tyst och stilla. Hon fick lämna en ros på kistan hon med och hon ville så gärna sjunga “Bä bä vita lamm” så då att alla lämnat salen så gick vi tillbaka in, hon, jag och mamma, och så sjöng vi för gammelmorfar och hon fick klappa bårtäcket och säga hej då. Lilla skruttan, vad glad jag är att morfar fick träffa henne.

Efter ceremonin fikade vi tillsammans och därefter åkte flertalet av gästerna från kyrkan. Vi åkte tillbaka till hotellet en stund och sedan samlades vi åter i kyrkans samlingssal och åt middag tillsammans. Trots den sorgliga anledningen så var det en mysig tillställning som morbror Per ordnat så fint. Tack.

Fredag morgon kom och det var dax att bege sig hemåt. Vi stannade till vid Skolgatan där mamma, moster och morbror var i full färd med att dela upp morfars saker. Bara att stiga in i lägenheten i vetskapen om att morfar aldrig mer kommer att vara där, det går inte att beskriva. Aldrig mer… Vad betyder det? Kommer jag aldrig mer att få höra hans röst eller ge honom en kram? Är det så? Hur är det möjligt? Hur kan en person bara försvinna? En person som betytt så otroligt mycket för mig finns inte längre här på jorden. Han var så mycket mer än en person, han var en känsla, ett tillstånd, en saga.

Klockan var 11:30 den 4:e september 2009 då vi för sista gången lämnade ett Östersund där min morfar finns. Nästa gång vi kommer är han inte där… Vi lämnade overkligheten bakom oss. Jag vet inte när jag återvänder igen, men jag hoppas att den tunga känslan i bröstet då bytts ut mot glädje över allt han givit mig, allt han inneburit.

Sagan om John Westling

Du är en saga alltför god för att vara sann. Så sjunger Lisa Ekdahl och det kunde knappast stämma bättre än på Dig. 30 januari 1917 börjar Din saga. Då föds Du som en av tre trillingar. Bara att överleva som trilling i början på 1900-talet är en saga i sig.

Du var en morfar som hämtad ur sagornas värld. Så varm, så go. En ovärderlig trygghet för oss barnbarn. Alltid med tid och energi över för oss barn. Bollspel på gräsmattan i Svenstavik, 5 och 20’s framför brasan, tidiga mornar i ekan på Storsjön i spänd förväntan över vad som fastnat i näten. Bärplockning i de jämtländska skogarna där Du skuttade från tuva till tuva i sådan hastighet att vi konstant fick leta efter kepsen som tittade upp ur riset. Knappt hade vi hunnit i fatt Dig så var Du vid nästa fantastiska ställe och ropade på oss.

Vad skulle min barndoms somrar ha varit utan Dig?

Förutom en fantastisk morfar var Du en sann djurvän. Änderna i Svenstavik kom enda upp till farstun och åt bröd ur Dina händer och till änderna i Badhusparken ville Du sticka strumpor så att de inte skulle frysa om fötterna då de stod där på isen.

Jag har Dig att tacka för så mycket. Bara att ha fått vara en del av Ditt liv betyder så oerhört mycket.

92,5 år, 3,4 miljarder hjärtslag senare tar sagan en annan vändning. Du har stilla somnat in, Du har fått ro. Men sagan tar inte slut här. Den kommer att fortsätta leva genom Dina barn, Dina barnbarn och Dina barnbarnsbarn. Sagan kommer att berättas om och om igen. Du fattas oss här och nu men vi har varit med om Dig och vi kan aldrig förlora Dig. Morfar, Du är min saga.

Dessa var mina ord till min morfar vid kistan.