Amanda är inte världens modigaste tjej, även om man kunde tro det för ett år sedan. Hon är tämligen blyg och försiktig i mötet med nya människor, hon har initialt lite svårt för situationer där många människor samlas och hon kan bli väldigt rädd för människor ser lite annorlunda ut, ex folk med mycket skägg. Hon har också visat sig vara en riktig fegis då det handlar om småkryp av alla de slag. Flugskräcken har jag redan berättat om (denna har dock till viss del botats genom vår Fårö-vistelse) men det finns fler saker som skrämmer denna lilla tokskrutta. Nyckelpigor är läskiga, likaså myror, för att inte tala om maskar. Helt opsykologisk som jag är kan jag inte låta bli att skratta då hon får fullkomlig panik över en daggmask i gräset. Nu senast var hon och lekte i en jordhög på tomten. Plötsligt skriker hon till och börjar gråta. “Läskig maaaask!” hördes från jordhögen och hon kunde inte få ordning på armar och ben fort nog för att ta sig därifrån. Jag var givetvis tvungen att undersöka saken närmare och fann en mycket vacker larv av okänd art i jordhögen. Efter lite trugande fick vi Amanda att åtminstone titta närmare på “läskig mask”. Larven återbördades sedan till en björk och därefter beter sig Amanda precis som hundarna. Varje dag vill hon gå till trädet och titta efter larven, för har det en gång funnits en larv där så är den alltid där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar