Den som planterat ett träd har inte levt sitt liv förgäves

Trädgården börjar bli så vacker, trots den påbörjade dräneringen som helt klart förfular vår tillvaro å det grövsta. Men de fåtal växter som fortfarande finns kvar gör sitt allra bästa för att muntra upp oss. Här ovan syns Amandas äppelträd i blom för första gången. Vi planterade det (en Alice) Amandas första sommar. Förra året ville det inte blomma, men i år så är det så vackert så!

Förra året planterade jag ett persikoträd. Helt vansinnigt förstås eftersom det mest sannolikt kräver en del av sin ägare i dessa kallare delar av världen, och mina fingrar är väldigt ogröna. Men jag kunde helt enkelt inte motstå dess fantastiska små rosa blommor och tanken på ett exotiskt träd i min trädgård. Om det sedan skulle komma några frukter eller ej kändes mindre viktigt (kan tillägga att jag inte ens är särskilt förtjust i persikor). Jag har spenderat större delen av vintern med att oroa mig för persikoträdets överlevnad. Varenda iskall natt har jag tittat ut genom fönstret och bett mitt lilla träd att kämpa. Och det överlevde! För ett par veckor sedan började de första rosa knopparna att synas och nu blommar det så vackert. Tyvärr har många blomknoppar fryst sönder och trillat av, men de som finns kvar glädjer mig så fort jag ser dem. Nästa år ska lilla trädet täckas under vårfrosten så kanske vi får ännu fler blommor. Svårigheten med persikoträd ska enligt uppgift vara att pollinera eftersom de ska blomma så tidigt att bin och humlor inte har vaknat riktigt. Jag ber därför varenda bi att flyga mot baksidan av huset och hjälpa min lilla persika!

Jag är dock annars en ganska simpel människa när det kommer till trädgårdsväxter. Mina absoluta favoritblommor är löjtnantshjärtan och de kan knappast klassas som vare sig exotiska eller svårodlade. Men jag tycker att blommorna är så vackra! Nästan overkliga. När jag var liten så hade våra grannar stora fina buskar av löjtnantshjärtan utanför sin dörr. I smyg kröp jag genom häcken och plockade ett par blommor. Jag höll dem i min hand och betraktade med stor förundran dessa underverk. Jag minns att jag sedan skalade bort det rosa för att se var blommans ljusare mitt tog vägen. En gång blev jag påkommen och fick en liten utstkällning. Men inte stoppade det mig från att fortsätta att utforska mina favoritblommor. Nu har jag alldeles egna löjtnantshjärtan.

Här är Amandas och min plantering av jättedaggkåpa. Den stod tidigare intill altanen men har nu fått flytta sig för att överleva. Jag är barnsligt förtjust i runda stenar och Amanda fick äran att placera ut dem kring plantan. Hon var så söt då hon stod där med stenen i handen och jag frågade var den skulle vara. Hon tänkte högt "Ähhhhh..... Hmmmmm...... Dä!" och slängde ner stenen. Det blev riktigt bra, om jag får säga det själv.

Jag spenderar större delen av kvällarna med att kika i olika trädgårdsböcker för idéer samt jämför priser på altanvirke och olika markstenar. Det ska verkligen bli kul att få börja fixa i trädgården och veta att det kommer att få vara kvar på den plats där jag placerar det.