Ungdomlig optimism

Vi var på väg ut i trädgården då vi fick syn på två ungdomar som var på väg att ta sig in genom våra något knepiga grindar. I händerna hade de två stora lådor med något odefinierbart innehåll. Jag tänkte mota Olle i grind och skyndade att öppna dörren. "Vi har rätt många hundar här inne, vad vill Ni?" frågade jag lite irriterat. Den kvinnliga delen av duon log brett och förklarade att här hade hon lite saker som hon ville sälja till mig. Av någon anledning kunde jag inte bara "nej tacka" henne och stänga dörren. Istället stängde jag in resten av familjen och stolpade ut till grinden, för släppa in henne tänkte jag inte göra. Välsminkad och söt förklarade tjejen för mig att de skulle på språkresa och därför hade typ världens bästa te och kaffe till försäljning, just till mig. Antingen hade hon pluggat in försäljningsraderna utantill eller så kommer hon med all säkerhet att bli försäljare i framtiden, för hon fick mig verkligen sugen på att köpa lite kaffe av henne. Det var ju inte frystorkat och det bestod ju av fyra olika bönor och.... I vilket fall som helst så var jag ju tvungen att fråga om priset eftersom vi är familjen kontokort och i princip aldrig har några kontanter hemma. Till den blyga summan av 99:- skulle en påse kaffe bli min och om jag slog till och köpte två så skulle jag få nummer tre för endast 10:-. Som hittat! Tre små påsar kaffe för 208:-. Jag försökte så vänligt som möjligt förklara att jag tyckte att det var lite väl dyrt för kaffe och att jag nog var tvungen att tacka nej. Blondinens leende försvann och en mer desperat uppsyn tog över. "Men det är ju för ett bra ändamål, annars skulle vi ju inte gå här och sälja!". Nu började jag bli lite lätt irriterad. Jag måste väl ha rätt att tacka nej till en vara utan att bli ifrågasatt. Nu hade jag ju dessutom givit henne ett rimligt skäl till varför jag inte skulle köpa något av henne. Jag var på vippen att tala om för henne att hon kunde komma tillbaka då hon sålde något till förmån för Barncancerfonden, det är ett bra ändamål. En språkresa till Spanien är säkert jättekul för henne, men att räknas som ett gott ändamål vet jag inte om det gör. I ett sista desperat försök slängde hon ur sig "Men du kan få kompispris!". Då hade jag fått nog och sa bara att jag hoppades att någon i alla fall skulle köpa hennes kaffe och att hon skulle få åka till Spanien. Därefter vände jag och gick. Ett surt "Hej då" och en skitsur duo försvann.

Visst är det bra att ungdomar ger sig ut och försöker tjäna lite ärliga pengar, men varför måste de alltid sälja något som kostar tre gånger så mycket som i affären? Och så blir de så grymt besvikna då man inte vill köpa det där kaffet. För 99:- får jag minst tre paket kaffe på Coop och som den okräsna kaffedrickare jag är så känner jag sannolikt ingen skillnad. Men ändå, heja ungdomen på något sätt!