Mitt stensamlande för att kunna lägga en snygg ram med “kattskallar” runt husgrunden går mycket sakta framåt. Det har inte blivit många stenar samlade senaste månaderna men häromdagen fick jag lite ny stenenergi efter att ha hittat ett gäng på garageuppfarten som jag samlade ihop förra sommaren. När jag lagt ut dessa kring grunden så insåg jag att nu måste jag jobba på lite om det ska bli någon snygg inramning kring huset innan jag går i pension. Sagt och gjort. Igår på väg till Coop så svängde jag förbi en viadukt där jag vet att det finns en hel del runda stenar (som man säkert inte får plocka, min ursäkt skulle bli “Ungarna målar stengubbar på dagis så jag måste fixa lite sten åt dem”). Jag parkerade bilen och började likt en handikappad bergsget att bege mig uppför den slippriga slänten. Gruset for åt höger och vänster under mina sulor och ganska snart hade jag lera halvvägs till hårfästet och min rosa jacka såg ut som om den varit på Hultsfredsfestival. Inte ge upp, stenarna hägrade. Jag började att lägga de små juvelerna i min kasse och ju fler jag stoppade ned desto fler perfekta objekt såg jag. Jag bara måste ha dem, någon annan tokig stensamlare kunde ju hinna före om jag väntade en dag till. När jag lagt i fyra stenar mer än vad som fick plats i påsen så hördes ett enormt brak. Botten gick ur påsen, mina juveler rullade i en hiskelig fart nedför grusbacken och ett desperat försök att fånga dem slutade med grus och lera i flertalet kroppsöppningar. Aldrig tidigare har jag känt att ordspråket “Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket” varit mer passande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar